Muminmarathon - Småtrollen och den stora översvämningen

Jag ska pröva en grej, helt efter impuls av en alldeles färsk idé. Förra helgen var Alexis här och hade Muminmaraton med mig, där vi konsumerade Mumin på alla möjliga sätt och vis. Har efter det haft Mumin på hjärnan väldigt mycket, och utövat en hel del "muminologi", som jag kallar det.
Vad är muminologi, frågar du?
Det är läran om Mumin, såklart.

Det var hur som helst väldigt länge sedan jag läste igenom Tove Janssons originalböcker, märkte jag, då jag verkar ha glömt en hel del detaljer, och måste dubbelkolla en massa saker med böckerna hela tiden samtidigt som jag spånar fram analyser, teorier, adaptionsskillnader och sammankopplingen av alla verken. Det är alltså dags att läsa om dem, men jag visste att jag skulle ha så mycket att säga om alla, och att jag nog skulle sitta och skriva fingrarna av mig om det på någon intern chatt istället för att göra något vettigt av det.

Därför bestämde jag mig nu inatt för att jag ska ha Muminmånad, Muminmaraton, Muminmani. Jag ska läsa igenom varje bok i publikationsordning, och sedan skriva om dem här. Förhoppningsvis tycker någon att det är intressant, jag tycker det iallafall, jag kan prata hela dagen om det här med Mumin.

Först ut!

 Småtrollen och den stora översvämningen (1945)

Det här är den absolut allra första Muminboken, och det märks väldigt mycket om man är bekant med Mumindalen, och även Tove Janssons skrivande, sedan innan. Boken saknar väldigt många av de figurer, element och ämnen som präglar senare verk, men det är av fullt förståeliga skäl, då de såklart inte var uppfunna än, och att Tove inte riktigt hade hittat sin stil än vid det här laget.

Småtrollen handlar om Mumintrollet och hans mamma som är ute efter en säker plats att bygga ett hus på inför den kommande vintern, men är samtidigt ute och letar efter Muminpappan som försvunnit. Boken tar vid en augustieftermiddag då de två mumintrollen vandrar in i en mörk skog, där de väldigt snart stöter på ett litet djur som slår följe med dem resten av äventyret. (Det lilla djuret förblev namnlöst i den här boken, men i nästkommande bok får han namnet Sniff.)
Tillsammans upplever de en mängd bisarra händelser på jakten efter den försvunna pappan.

Tydligen skulle Tove ha velat att boken hette något med Mumintrollet, och om hans sökande efter sin pappa, men förläggaren insisterade på att den skulle heta Småtrollen och den stora översvämningen istället. Det där med småtroll är för övrigt ingenting som är helt taget ur luften, i den här boken avbildas mumintrollet som väldigt små. När Muminmamman berättar om deras bakgrund förklaras det att mumintroll är pysslingsmå troll som bor bakom kakelugnar, men att de efter att människor börjat bruka värmeelement istället blivit tvungna att hitta nya bostäder, vilket är förklaringen till varför Muminhuset är cylinderformat.

Det här är inkonsekvent med senare böcker där det istället förklaras att det var mumintrollets förfäder för tusen år sedan som bodde i kakelugnar, det hänger inte heller ihop med vad som berättas i Muminpappans memoarer, och i samtliga efterföljande böcker har trollen varit på tok för stora för att kunna bo bakom kakelugnar. Ett av många fall där Tove helt ignorerade all form av kontinuitet och sammanhang, och det med rätta. Den här förklaringen fungerar bra i den här sagoboken, men det hade varit dåraktigt att försöka hålla på den i senare böcker, när det fanns bättre och mer intressanta förklaringar att skriva då.

För att tala om boken igen, det är inte direkt en tillfällighet att den var skriven i slutet av andra världskriget. Handlingen om den frånvarande pappan är tydligt kopplad till alla män som skickats iväg och dött i kriget. Till skillnad från Sverige så var ju Finland inblandat i flera konflikter, så det var många som förlorade familjemedlemmar under den här tiden. Vi vet alla gott och väl att Muminpappan inte gått och dött i krig, trots detta är det ändå alltid en liten känsla man har när man läser om att han ändå kanske gått och fallit någonstans, att de aldrig hittade pappan igen.

Trots detta är det inte någon sorgesam eller melankolisk saga det handlar om, det märks tydligt när Tove skriver om döda pappor, det här är inte en sådan bok. Det är en lång väg kvar tills vi börjar prata om död och sorg i Mumindalen.
Bokens ålder märks även av i ett väldigt underhållande uppslag, som på ena sidan pryds av barbröstade sjöjungfrur, och på andra av Sniff som blir sjösjuk och spyr upp en godisfylld mage över relingen på Hattifnattarnas båt. Underbart.
Inte för att man inte kunde ha med sådant här i senare barnböcker, men sett till just Mumin är det här den mest vulgära delen av Toves böcker.

Som tidigare nämnt hade inte Tove hittat sin stil här än, vilket nog märks främst på att mumintrollen inte har en särskilt förfinad design. Istället för sina välkända runda söta flodhästliknande utseenden har de här ett mycket mer trolliknande yttre. Deras runda nosar är mer som stora näsor här, med deras munnar under dem, och kropparna känns mer knöliga än tjocka. Man skulle rent utav kunna kalla dem fula, om man så vill.
När det kommer till Sniff är det däremot utbytta roller. I senare böcker är han lite större, lite äldre, lite tjockare, lite mer lik en "kängururåtta" som folk brukar beskriva honom som, men i den här boken?

TITTA VAD SÖT HAN ÄR! JAG DÖR!

I flertalet illustrationer är hans ansikte helt nedsvärtat av mörker, rädsla eller förlägenhet, vilket får hans små ögon att framstå större och resten av ansiktet mer odefinierat. Vilket automatiskt gör honom till en liten valpögd sötnos.

Det här med liten är förresten en intressant observation av böckerna. I alla andra böcker är Mumintrollet stor nog att kunna gå ut på äventyr eller ta hand om sig, något han lär sig gradvis, men i den här är han och Sniff faktiskt i alla former barn. De tyr sig hela tiden till mamman, som både måste ta hand om dem och hjälpa dem ur alla problem och faror de sätter sig i. Det är hon som beslutar och bestämmer vart de ska gå och har veto över vad som ska göras. Så i alla benämningar är det faktiskt Muminmamman som är både hjälte och huvudfigur i den här berättelsen, något som aldrig riktigt hände igen efter det. Här är hon förresten helt utan sitt ikoniska förkläde, men handväskan är ständigt närvarande, och kan här likställas med Skalmans skal. Varje gång det behövs något användbart har hon det i väskan, såväl varma sockor, som magpulver och flasköppnare.

Muminvärlden är här inte alls etablerad, för den delen. Boken slutar med att de hittar en dal som de bosätter sig i, men innan de hittat Mumindalen känns världen inte alls bekant. De senare böckerna avbildar mumintrollens värld som ett idylliskt vackert nordiskt paradis, med steniga skärgårdar, djupa granskogar, kalla och ogästvänliga berg, med både midnattssol och evigt mörka vintrar. Det är väldigt skandinaviskt, och väldigt karaktäristiskt. Den här boken påminner mer om en anonym sagovärld. Det är tropiska skogar, snåriga mangroveträsk, palmer och kaktusar, till och med ett Willy Wonka-liknande godislandskap dyker upp (två decennium innan Roald Dahls bok för den delen), det talas om vackra blomsterfält och sköna stränder, men det hela känns väldigt opersonligt och tråkigt. Någonting Tove verkar ha insett, då hon enbart avbildade väldigt nordiska landskap och miljöer efteråt.

Invånarna i den här omuminska världen är många som aldrig ens nämns i senare böcker. Halva resan sällskapas mumintrollen och Sniff av den helt personlighetslösa flickan Tulippa, som inte saknas alls så fort hon lämnar gruppen. Under den tid hon medverkar hinner de andra figurerna bygga upp tänkvärda karaktärer, men själv förblir hon alltid lika obetydlig.
Sällskapet stöter även på sjötroll, monsterormar, godisfarbröder, marulkar och en stor marabufågel som troligtvis är den enda figur exklusiv till den här sagan som hade någon form av identitet, och som jag inte alls hade haft något emot om den dök upp igen i någon annan bok.
De få återkommande Muminkaraktärerna som introduceras här är såklart muminfamiljen och Sniff, men även hattifnattar, hemuler och ett Myrlejon som gör ett framträdande igen i boken Trollkarlens hatt. Termerna "Snusmumrikar" och "Snorkar" nämns även i förbifarten.
Tydligt är att Tove insåg att de element hon hittade på helt själv var de som faktiskt var intressanta, vilket hon fokuserade helt på i nästkommande böcker.

Jag tror det bästa ordet för att beskriva den här boken är "infantil". Det kan tyckas lite för lätt. Såklart att den första delen av en serie är lite konstig i kanterna och inte lika väldefinierad, men jag tycker ändå det passar väldigt bra på den. Inte bara för att det är den första boken, eller för att Muminvärlden inte helt utvecklats än, utan för att boken känns väldigt mycket som en stereotypisk barnbok, för att karaktärerna i sig är småbarn, och för att det känns lite som att vara ett jättelitet och försvarslöst barn igen, som måste hålla mamma i handen för att ta sig igenom läskiga faror.
Och det är ju lite fint.

Rekommenderas bara till de mest inbitna Muminfanatikerna, i ett rent historiskt syfte. Den andra boken, Kometen kommer, är en mycket bättre introduktion till Mumindalen för nya läsare.

Adlibris
Bokus