tisdag 19 november 2013

Muminmarathon - Trollvinter







 Trollvinter (1957)


"Berätta för mig om snön, sa Mumintrollet och satte sig i pappans solblekta trädgårdsstol. Jag förstår den inte.
Inte jag heller, sa Too-ticki. Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert."

Samma år som Farlig midsommar publicerades började Tove Jansson arbeta på dagstidningsserierna med Mumintrollet. De hade hon börjat göra efter kontrakt från London-tidningen The Evening News, vilket gjorde att serierna direkt kom ut för en större och mer internationell publik. Själva Muminserierna är egentligen lite utav ett kapitel i sig här, och jag hade kunnat ta upp dem, men de är så många och utsträckta, och har en väldigt annorlunda ton gentemot böckerna, så jag känner inte att de passar in här. Där böckerna är barnanpassade sagor med tidlösa budskap och en väldigt sansad karaktär är serierna snarare direkt vuxeninriktad samhällskritik med oftast väldigt flippade handlingar och händelsegångar. De följer också en helt annan kontinuitet än böckerna, med en sorts alternativ tolkning av Mumindalen, så den känns innehållsmässigt inte så relevant bland de andra böckerna. Någon annan gång kanske jag går igenom dem, men inte nu.
De här serierna blev Mumintrollens höjdpunkt i popularitet, iallafall medan Tove arbetade med dem, och med detta kom allting som har med popularitet att göra. Att skriva sagoböcker för barn var en väldigt enkel process. Boken skrevs, den publicerades, och så var det med det. Med serierna blev däremot Mumintrollet ett varumärke, och plötsligt skulle Tove hålla på med copyright, royalties, merchandising och allt möjligt med investerare och managers och liknande. Utgivarna ville utnyttja tillfället och tjäna så mycket pengar som möjligt, genom att trycka Mumintrollet på så många produkter de kunde komma undan med, samtidigt som dagstidningsformatet krävde en ny seriestripp varje dag. Tove fick då som heltidsjobb att konstant rita Muminserier, vilket hela tiden blev svårare och svårare, då det konstant krävdes nya idéer. Till slut blev det en sådan överexponering av Mumintroll att Tove inte kunde teckna serierna längre, utan gav över jobbet till sin bror Lars Jansson som hade hjälpt till med arbetet de sista två åren och sedan fortsatte rita serien femton år framöver. I en TV-intervju många år senare sa hon att hon under den här tiden var nära på att hata Mumintrollet. En av Toves sista Muminserier, som var den enda under de två sista åren som hon gjorde själv, hette Mumin och den gyllene svansen och var en direkt allegori för hur det var att plötsligt bli känd och berömd, och hur det påverkar omgivningen.

Vad allt det här har att göra med Trollvinter är delvis att det är vad som hände mellan den och Farlig midsommar, men också att det här är vad som ledde upp till den boken. Där Mumin och den gyllene svansen uppenbarligen handlar om seriens popularitet är Trollvinter en mycket mer fritolkad metafor. Det är en bok både om hur svårt det är att komma in i någonting nytt och okänt, men också hur man kan lära sig leva med det och kanske med tiden till och med tycka om det. Det är en bok om relationen mellan Tove Jansson och Tuulikki Pietilä, återspeglade i Mumintrollet och den nya figuren Too-ticki. Det är även en bok som går mycket djupare än tidigare Muminböcker in i ämnen som ensamhet, uppväxt, besvikelser, ursprung och döden.

Som känt med Mumintroll är de inte vinterdjur, utan går i ide sent på hösten så att de kan vakna igen till våren, det här har de alltid gjort så länge de kunnat minnas, och det är ingenting som de någonsin ifrågasatt. Trollvinter handlar om vad som då händer när Mumintrollet i Januari plötsligt vaknar upp från sin vintersömn och inte kan somna om igen. För någon som aldrig har sett snö eller is blir vintern en hemsk och främmande ny värld för Mumintrollet, som föraktar den och bara vill att våren ska komma så han inte behöver vara kall och ensam längre. Väldigt fort tar han det desperata beslutet att gå söderut efter Snusmumriken, men kommer inte längre än Ensliga bergen, som är för svåra för Mumintrollet att korsa ensam. På vägen hem träffar han Too-ticki, som är den första person han mött sedan han vaknade. Too-ticki blir Mumintrollets stöttepelare igenom hela vintern, samtidigt som den öde dalen får fler och fler olika gäster och invånare, medan våren drar sig närmare.

Beslutet av Tove att skriva om vintern som en metafor för den nya värld hon hamnat i med Mumintrollets plötsliga popularitet är både naturlig, självklar och briljant. Inte bara det faktum att ingen Muminbok hade utspelat sig under vinterhalvåret tidigare, utan också att Mumintrollen sover över vintern närmast krävde att Mumintrollet skulle få uppleva vintern. Att det här gick att väva in så sömlöst med Toves personliga liv är antingen ett lyckligt sammanträffande eller ett starkt tecken på hennes författarförmågor. Den nya vintervärlden beskrivs igenom hela boken på så många olika vackra och filosofiska vis, och miljöavbildningarna är nästan på gränsen till överdrivet nordiska. Ändå blir det aldrig löjligt eller parodiskt, utan ger istället boken en mycket finare, mysigare och kanske lite mer romantiserad tolkning av vintern än den egentligen är.

Redan i bokens inledning märks den stora skillnaden mellan Trollvinter och tidigare böcker, det börjar inte lyckligt och lekfullt, utan slänger istället direkt in läsaren i Mumintrollets roll där han i ångest och förtvivlan inte vet vad han ska ta sig till, där hela hans hem och ensamheten blir för skrämmande, så att han måste därifrån. Tove säljer helt bilden av vinterns Mumindal som en tom och död värld som gått under, det beskrivs att snön har den allvarligaste lukt han någonsin känt, vilket avspeglas väldigt bra på bokens inledning. Den är på många sätt mer mörk och dyster än böckerna vågat bli innan, med möjligt undantag för Kometen kommer, men här görs det på ett mycket mer relaterbart och subtilt vis. Det är inte skräcken för världens undergång det handlar om nu, det är att vara ensam kvar efter den, eller ensamheten i allmänt, vilket är ett ämne som är ständigt återkommande i boken.

Det här gör väldigt mycket för att bygga på Mumintrollets karaktär, i alla tidigare böcker har han alltid varit relativt lycklig, med några få motgångar här och var, men det har alltid varit saker han kunnat se bort ifrån eller glömma bort. Nu slängs han plötsligt ut ur tryggheten och får väldigt stora problem när hans värld vänds uppochner. Inte nog med att han hamnat i en ny och ogästvänlig miljö, så har han ingen i sin familj att vända sig till längre. Dessa motgångar tär väldigt hårt på trollet som gnäller och surar väldigt mycket genom berättelsen, han föraktar allt det nya och främmande, och tycker det är fånigt. Han sitter och drömmer om vår och värme konstant, och pratar hela tiden om hur han minns att saker var. Det här gör att Mumintrollet blir mycket mer flerdimensionell än han varit tidigare, då han får problem som han långsamt måste lära sig att hantera. Det gör att det är lättare att relatera till, och se sig själv i honom. Som en som tycker om vinterhalvåret känns Mumintrollets roll väldigt välbekant, hans stora förakt mot vintern kan lätt appliceras på de många sommarmänniskor som finns här i Norden, som blir helt till sig så fort det blir höst och mörker. Det gör att Mumintrollet och hans bistra situation nog kan kännas relevant och bekant för många läsare, då de är med om lite samma sak varje år, medan de som mer känner igen sig i Too-ticki fortfarande kan förstå betydelsen av trollets lidande.
Rätt snart önskar Mumintrollet att det fanns någon gammal bekant bland allt det nya, som han kunde prata med om det förflutna och längta till våren med, vilket är just vad han får, då Lilla My också vaknar från sin vintersömn strax efter Mumintrollet, som blir överlycklig och stormförtjust över att se henne igen. Det visar sig dock att av alla personer trollet känner så är Lilla My förmodligen den enda som inte har något intresse för att trösta eller sympatisera med honom, så glädjen blir väldigt ensidig.
Till skillnad från Mumintrollet tilltar sig Lilla My vintern direkt och har inga problem alls med den, snön och isen blir för det mesta lekredskap för olika vintersporter som backåkning, skridskor eller skidor. Här känner sig då Mumintrollet ännu mer utstött då han inte kan ta till sig vintern som Too-ticki eller Lilla My, och känner att han inte hör hemma hos dem eller i den nya vintervärlden, men att han samtidigt inte passar in när han går hem till sig heller, då både invånarna och själva huset i sig sover.

På andra sidan spektrumet för det ängsliga och utsatta Mumintrollet har vi Too-ticki, som introduceras i den här boken. Too-ticki kan på vissa sätt ses som vinterns motsvarighet till Snusmumriken, även om karaktärerna i sig skiljer sig mycket åt i utseende, beteende och filosofi. Det är främst i relationen mellan henne och Mumintrollet det här märks, där hon vet allt om vintern och agerar som en guide och klippa åt honom genom hela boken. Till skillnad från Snusmumriken finns det dock inte någon direkt affination till Too-ticki hos Mumintrollet, till en början tycks deras relation mest uppstå för att de är de enda som bor i dalen, och trollet blir ofta frustrerad på att Too-ticki är hemlighetsfull av sig eller inte sätter sig in i hans perspektiv. Långsamt växer det dock upp en sorts respekt för Too-ticki hos Mumintrollet, även om den på många sätt är subtil av sig. Too-ticki är av åsikten att man måste lära sig själv om saker och ting, och är därför väldigt passiv i Mumintrollets företeelser. Hon låter honom hantera situationen i sin egen takt, och håller sig ofta ifrån att hjälpa honom, just så att han kan klara av saker och ting själv. Hon informerar om att saker kommer hända, men exakt vad och hur får Mumintrollet se själv.
Det här gör att Too-ticki på många sätt känns mycket mer sansad och jordnära än Snusmumriken, som oftast blir uppmålad ur Mumintrollets perspektiv som lite för perfekt och fläckfri, även om man i det stora kan se att han är en väldigt problematisk karaktär. Too-ticki är på så sätt mycket mer relaterbar, då hon är en person man kan vara, medan Snusmumriken bara är någon man vill vara.
Too-ticki är en av få figurer i Mumindalen som har en förlaga i en verklig person, hon är starkt baserad på Tuulikki Pietilä, som var Tove Janssons livskamrat och till utseendet väldigt lik Too-ticki, med den lite runda formen, den randiga tjocktröjan, håret och mössan. Tove träffade Tuulikki mitt i Muminseriens stora popularitet, och hon hjälpte henne hantera och ta sig igenom den perioden. Det här återspeglas klart och tydligt i Too-tickis roll i Trollvinter, där Mumintrollet blir Toves motsvarighet. Så lika mycket som boken handlar om hur Mumintrollet med hjälp av Too-ticki lär sig att leva själv i en ny och främmande vinterversion av Mumindalen, handlar den också om hur Tove Jansson kastades in i en ny värld av publicitet och popularitet och lärde sig med Tuulikkis hjälp att hantera och leva med den.

Där Farlig midsommar skrapade lite på ytan av temat med ensamhet dyker Trollvinter rakt ner i det fullständigt. På sitt sätt är nästan alla karaktärer i boken ensamma, vilket återspeglas på många olika vis. Det börjar med det ensamma Mumintrollet och fortsätter boken ut med en rad andra karaktärer. Efter sin introduktion i Trollkarlens hatt, och ett kort medverkande i Muminpappans memoarer, är Mårran tillbaka i den här boken. Här är hon inte längre någon som bara är girig efter ädelstenar, utan avbildas istället som en tragiskt ensam skepnad, som söker sig till värme, men får allt ljus att slockna på grund av sin ständiga kyla. Vinterns köld har fått henne att växa sig massiv, och har på sätt och vis satts i sitt naturliga element här. I större delen av boken medverkar hon endast som en skrämmande gestalt i Mumintrollets fantasier, och gör egentligen bara ett kroppsligt framträdande någonstans i mitten av boken, då det görs upp ett stort bål för alla vinterns varelser. Alla smådjur och underliga varelser samlas runt elden för att värma sig och fira solens återkomst, men avbryts av att Mårran dyker upp och sätter sig på elden, som slocknar under henne. Ensam kvar efter att alla flytt sätter hon sig då och tittar på Mumintrollets kvarlämnade fotogenlampa, som kvickt slocknar i hennes närvaro, varpå hon sedan besviket drar sig undan i natten igen. Mumintrollet visar här en fientlig attityd mot Mårran, men blir tillrättavisad av Too-ticki som poängterar att hon bara söker värme och sällskap, men inte kan få det för att hon är för kall. Det här är första gången som Mårran avbildas som en tragisk karaktär, vilket direkt gör henne mycket mer intressant. En populär tolkning av Mårran är att hon är en symbol för vinterdepression, vilket det säkert ligger något i, men jag tycker det framgår mycket mer tydligt att hon mest är en symbol för ensamheten, där värmen är gemenskap, men hennes utstötthet avviker den.

På annat håll har vi den vinterälskande Hemulen som dyker upp samtidigt som en samling utsvultna gäster från en närliggande dal bosätter sig i Muminhuset. Han är en högst optimistisk och vänlig karaktär, men har inga gränser, och blir snabbt en stor plåga för dalens invånare. De andra tycker det är skönare att sitta inne och ta det lugnt, men Hemulen tycker att det är onyttigt att vara inomhus, och försöker hela tiden få ut dem i den friska luften. Hans stora hobby är att åka skidor, vilket han lyckas få Mumintrollet att ta sig ann, men det slutar bara med förnedring för trollet. Till och från spelar Hemulen på sitt stora mässingshorn också, något som alla andra mest finner frustrerande. Problemet i situationen är att Hemulen är för vänlig och omedveten om att omgivningen inte tycker om honom, så av ren artighet kan ingen säga åt honom att lämna dem ifred eller att han ska ge sig av. Lösningen blir att Mumintrollet måste försöka lura iväg honom, men inte ens det klarar han av att göra.
Den enda som tycker om Hemulen är det lilla knyttet Salome, som tyvärr är för liten och blyg för att visa det. Hon följer ständigt efter honom och vill vara i hans närhet, men han är helt omedveten om detta, och kommer ofta ifrån henne. Där resten av dalens invånare föraktar Hemulens hornmusik beundrar Salome den, men lyckas sällan vara i närheten när han väl spelar den, och även om hon helst hade bett Hemulen att spela lite för henne när hon är i hans sällskap, så är hon för blyg för att göra det. När Salome då får reda på att Mumintrollet och Too-ticki vill bli av med Hemulen måste hon genast hindra honom från att ge sig av, men lyckas då istället bara tappa bort sig själv i en snöstorm. I ett tillfälle av hjältemod och plötslig personlig insikt ger sig Hemulen ut för att leta reda på Salome och förstår på vägen att han varit ovänlig mot henne. Detta gör att han vinner respekt av dalens invånare, och får en burk jordgubbssylt av Mumintrollet när han sedan ändå ger sig av, en burk trollet tidigare hade varit fast besluten på att Hemulen inte skulle få.

Igenom berättelsen har vi också de hemlighetsfulla, alla små underliga och skygga varelser som inte får plats resten av året, men visar sig när vintern väl kommer och ger plats för dem. Bland dessa har vi de åtta osynliga näbbmössen som bor i badhuset tillsammans med Too-ticki, osynliga har de blivit för att de är så blyga, någonting som senare skulle utforskas närmare i novellsamlingen Det osynliga barnet.
En annan av dessa varelser är en mystisk figur som bor under Mumintrollens diskbänk, men väldigt sällan visar sig. Under det stora vinterbålet samlas alla dessa varelser runt den stora brasan, men visar sig inte för Mumintrollet när han är där, han får bara se dem väldigt snabbt innan de försvinner. Han möter iallafall den som bor under diskbänken, och försöker samtala med honom, men då de pratar olika språk blir varelsen ursinnig på Mumintrollet och skäller ut honom med underliga ord. Det här gör Mumintrollet upprörd, då han bara ville vara vänlig. De hemlighetsfulla är varelser som lever i ensamhet, och alltid gjort det, och avsiktligt vill fortsätta göra det. Ensamheten är ingenting som tär på dem, utan någonting som de tycker om. Helst av allt vill de bara vara ifred, någonting som inte går ihop så bra med Mumintrollets stora nyfikenhet för dem.
Hemlighetsfullast av alla är den enigmatiske varelse som bor i badhusets garderob, och som Too-ticki tidigt förbjuder Mumintrollet från att öppna. I ett tillfälle där Mumintrollet känner sig lurad och hånad går han rebelliskt och öppnar garderoben, varpå ett uråldrigt troll springer ut ur den. Too-ticki förklarar att det är Mumintrollets förfader, och att det var så Mumintrollen såg ut för tusen år sedan.

Med Förfadern dyker då teman om ursprung upp. Mumintrollet går hem och tittar i gamla familjealbum efter om det finns någon som ser ut som det gamla uråldriga troll han nyss sett, men hittar bara bilder på vanliga mumintroll. Han funderar då på om det verkligen kan stämma, men inser då också att tusen år är en väldigt lång tid. Förfadern uppenbarar sig då i familjens kristallkrona, och i ren artighet visar Mumintrollet runt det i Muminhuset tills de kommer fram till kakelugnen, som det gamla trollet då bosätter sig i, och sedan möblerar om huset så att kakelugnen blir täckt av bråte. Mumintrollet förstår då att det verkligen är hans förfader, i referens till Mumintrollens bakgrundshistoria i Småtrollen och den stora översvämningen. (Vilket dock samtidigt motsäger sig både den boken och Muminpappans memoarer, då det var Mumintrollen själva som bodde i kakelugnar från början i första boken, och familjealbumets närvaro inte riktigt passar ihop med Muminpappan och Muminmammans okända ursprung i Memoarboken.)
Mumintrollet börjar då sova i röran runt kakelugnen, och funderar på om det var så hans förfäder gjorde för tusen år sedan. Det här återkopplar till berättelsens början, där Mumintrollet bryter traditionen och blir det första mumintroll som är vaket under vintern. Utan att själv inse det så är det inte bara hur han sover, utan hela hans närvaro under vintern som visar honom hur hans förfäder levde.
Det är förmodligen ett avsiktligt inslag att Förfadern liknar en apa väldigt mycket, vilket ger det hela en anknytning till mänsklighetens ursprung, och reflektioner kring den.
 
En annan figur som lever med sina förfäder i boken är den lilla hunden Ynk, som varje natt går ut och ylar mot månen och drömmer om sina "bröder" vargarna. Det är hans största dröm att få följa med dem, och leva med dem, men han är samtidigt för rädd för dem för att göra detta. Igenom hela kapitlet med Hemulen och de andra vintergästerna är Ynk för det mesta bara ute och längtar om nätterna, och sover sedan om dagarna, så han är väldigt frånkopplad vad som händer runtomkring honom. Flera gånger försöker Hemulen bli vän med honom, men Ynk är mest bara avlägsen och velig.
Samma natt som då Hemulen ger sig av ifrån Mumindalen går Ynk hela vägen bort till de Ensliga bergen för att vara nära vargarna, och blir den här gången uppmött av dem. Han inser då dock att de inte alls är som han drömt, de är inte stora vänliga hunddjur, utan bara vilda bestar som är ute efter att äta upp honom.
Med ens ångrar han sig för att han gått ut varje natt, när han hade kunnat sova istället. Han blir dock räddad från döden av Hemulen som omedvetet skrämmer bort vargarna med sitt mässingshorn och tror att Ynk väntat på honom för att få följa med. Utan att ens ha funderat på det här tidigare så följer Ynk med Hemulen, och Salome, då det för honom låter som ett mycket bättre alternativ än det han drömt om tidigare.

Slutligen har vi temat om döden. Trollvinter är förmodligen den enda Muminbok som riktigt tar upp detta, vilket görs i kapitlet om den stora kölden. I den här delen av boken känner Too-ticki att den stora kölden är på väg, och varnar alla små djur och hemlighetsfulla varelser att hålla sig inomhus på kvällen.
Bland dessa har vi den fåfänga ekorren, som kallar sig själv för Ekorren med den vackra svansen. Han har väldigt dålig uppmärksamhetsförmåga och glömmer ständigt bort vad han håller på med eller ska göra. Too-ticki förtydligar för honom hur viktigt det är att han håller sig inomhus på kvällen, och att han måste lova att komma ihåg detta.
Den stora kölden inträffar varje vinter med att den mystiska Isfrun passerar genom dalen. Hon är väldigt vacker, men om man ser henne i ögonen fryser man till is och dör. Hon är också väldigt kall, kallare än Mårran, så det är viktigt att man även stannar inomhus och håller igång värmen.
Intressant med Isfrun är att hon troligtvis är den enda, eller en av väldigt få nyckelfigurer i Muminböckerna som inte avbildas i illustrationerna. Det här gör att hon både blir mycket mer mystisk, då man inte riktigt vet hur hon ser ut, och också blir ett intressant inslag i adaptioner av boken, då det blir väldigt vilt skilda tolkningar.
På kvällen gömmer sig Mumintrollet, Too-ticki och Lilla My i badhuset när Isfrun kommer, det blir fruktansvärt kallt, men de klarar sig, dessvärre upptäcker de när de ser ut genom fönstret att ekorren ligger död i vasskanten, han hade glömt bort att stanna inomhus.
Too-ticki plockar in den stelfrusna ekorren i hopp om att kunna tina upp honom, men finner direkt att det är lönlöst. Lilla My blir stormförtjust, då hon då tänker att hon kan göra en muff av ekorrens svans, men Mumintrollet förbjuder henne strikt från att göra detta. Han är väldigt sorgsen över ekorrens död, och vill att de ska hålla en begravning för honom. Too-ticki berättar då om att det inte är så sorgligt, då ekorren kommer bli jord, som det växer träd ur, och som det sedan hoppar runt nya ekorrar i, vilket tröstar Mumintrollet lite.
När de sedan ska begrava ekorren upptäcker Mumintrollet att marken är stelfrusen, och att det inte går att gräva ner den. Innan de hinner komma på vad de ska göra vaknar Too-tickis snöhäst hon byggt åt Isfrun till liv och plockar med sig ekorren och beger sig sedan ner till havet, där den galopperar bort mot horisonten samtidigt som Too-ticki sjunger en visa om ekorren.
Döden tas upp på ett väldigt lättsmält sätt här, och sätter stort fokus på livets kretslopp, med att den gamla ekorren följs upp av nya ekorrar. Mot slutet av boken, när våren kommer, stöter Mumintrollet på en ny ekorre som liknar den gamla, och kallar sig Ekorren med den vackra svansen. Han frågar om det var den som mötte Isfrun, men det kan ekorren inte minnas.

Trots att Muminfamiljen är frånvarande ur nästan hela Trollvinter lyckas boken ändå förstärka deras betydelse för Mumintrollet, och fastslå hur mamman är dess kärna. Trots att hon sover hela vintern lyckas Muminmamman inte bara ha en roll i berättelsen, utan också en roll som en av de mer kompetenta figurerna. När Mumintrollet vaknar på vintern är det bara mamman han går till, och när hon inte vaknar försöker han inte ens med de andra. När han behöver sorgband för ekorrens begravning berättar mamman ur sömnen var de finns "djupt ur sin kvinnliga förståelse för allt som bevarar traditionen", och när Mumintrollet blir missnöjd över det stora vinterbålet lyckas mamman ändå få fram en tröst i sömnen. Det här förstärker att det innerst inne är mamman som Mumintrollet håller av mest. Han går aldrig till pappan, han ser knappt till Snorkfröken, och längtar väldigt lite efter Snusmumrikens återkomst, självklart saknar han alla, men det är Muminmamman han behöver mest.
När Mumintrollet då tidigt på våren får en förkylning vaknar äntligen mamman och tar hand om honom, genom hela vintern har alla möjliga saker hänt och väsnats kring henne utan att hon vaknat, men när hon hör nysningar går hon upp direkt. Mumintrollet känner då en lättad befrielse från ansvar, men inser snart att det är ännu roligare att ta hand om mamman än att bli omhändertagen. Han visar henne det som är kvar av vintern och berättar om hur det var i vintras, om alla händelser han varit med om, och om allt som förändrats i huset medan han var vaken. De får här lite tillfälle att vara ensamma tillsammans innan resten av familjen vaknar, och Mumintrollet inser då hur mycket han tycker om sin mamma, och säger det då till henne. Mammans framträdande roll märks även av på att boken är tillägnad Tove Janssons mor, vilket på sina håll är överraskande, med tanke på att boken annars till så stor grad tycks vara tillägnad Tuulikki. Trollvinter är också den första Muminbok där mamman bär sitt ikoniska förkläde på heltid, även om hon visserligen redan hade haft den igenom hela dagstidningsserien.

Det är med vårens framfart i slutet av boken som Mumintrollets slutgiltiga utveckling visar sig ordentligt, under hela vintern har han längtat sig fördärvad efter våren, men när så Too-ticki plötsligt säger att den är på väg tycker Mumintrollet plötsligt att den kommer för tidigt, och att han aldrig fick tillfälle att träffa alla de hemlighetsfulla. Han har under den här tiden också lärt sig om att leva självständigt och ta hand om sig själv, något som skulle bli en stor förändring i trollets karaktär, vilket slutar med att han sedan flyttar hemifrån i Pappan och havet. Det blir en sorts ofrånkomlig tröskel han passerar efter att ha upplevt vintern, han har med den växt upp och är inte riktigt ett barn längre.
På samma sätt som Tove beskrivit och berättat om vinterns alla olika sidor på både vackra och filosofiska vis går hon här över till att måla upp en lika fin och romantiserad bild av våren. Den är inte bara Mumintrollets befrielse, utan också en naturlig fortsättning av det gamla. Som en väldig kraft kommer den in över dalen, med starka jorddoftande vindar och stora islossningar som släpper fram havet.
I bokens final tar Too-ticki avsked med att spela på sitt gamla positiv för att väcka resten av Muminfamiljen, och fortsätter sedan vidare in i dalen för att väcka alla andra små varelser. Mumintrollet känner på sig att Snusmumriken kommer tillbaka den dagen, för det är en perfekt dag för det.
Han visar också att han lärt sig av Too-tickis filosofi, då han avråder Snorkfröken för att sätta en krokusblomma under ett glas. Han förklarar att den klarar sig bäst själv om den får det lite krångligt, precis som han själv hade fått gå igenom vintern.
Den största utvecklingen kommer med att han efter det här i lycka springer iväg till badhuset, och drömmer tillbaka till hur det var under den mörka istäckta vintern. Mumintrollet har alltså inte bara lärt sig att leva med vintern, han har också börjat tycka om den, och saknar den lite.

Efter tidigare böcker framstår Trollvinter som närapå överväldigande substansfylld. Det finns så otroligt mycket att betänka och fundera på med den här boken. Där tidigare böcker till mer eller mindre grad berättar en handling där stora delar egentligen bara berättar om saker som händer, består Trollvinter istället nästan enbart av metaforer, allegorier, symbolism och djupare budskap. Det blir en enorm kontrast och skillnad, till det bättre. Det här var den första riktigt mångfacetterade Muminboken, vilket skulle leda in i de främst vuxenanpassade senare böckerna. Den här tycker jag dock fortfarande fungerar lika väl som en barnbok, om än med ett kanske lite lugnare tempo och delar som går över yngre läsares huvuden.
Särskild eloge vill jag ge till den för att det troligtvis är den Mumintextbok med de bästa illustrationerna. Det märks att den kommer efter några år av konstant serietecknande, för karaktärerna är här väldigt väldefinierade och förfinade i sina utseenden, samtidigt som penndragen och linjerna är väldigt rena, vilket gör att bilderna känns väldigt genomtänkta och utarbetade. Vidare är de olika miljöskildringarna väldigt vackra, och jag gillar att Tove fortsätter mycket på att utnyttja svärta och nyanseringar i illustrationerna.
Om jag inte fått det helt om bakfoten så är det här den mest populära Muminboken, och det tycker jag är med mycket rätta, den har en väldigt bra balans mellan tonen av de tidigare och senare böckerna, samtidigt som den är väldigt substansfylld, det hela i en väldigt nordisk presentation.
Tyvärr har jag själv väldigt svårt att läsa den, då julkalendertolkningen av boken var lite för trogen förlagan, samtidigt som den inte riktigt kunde göra den rättvisa. Om man tittat igenom den TV-serien ett antal gånger över åren blir det svårt att läsa boken utan att ständigt få mentala bilder av hur allting presenteras där. Jag måste anstränga mig riktigt hårt för att kunna bygga en egen bild, och det förstör på många vis läsningen för mig, även om jag kan se och förstå med reflektion att det är en väldigt bra bok. Det stora temat är givetvis "förändring".

Om du bara tänker läsa en enda Muminbok, vill jag nog rekommendera den här. Den är tillräckligt mångsidig för att visa mycket av vad böckerna i allmänt handlar om, och är en i sig väldigt bra berättelse, fylld av små underliggande budskap.

Adlibris
Bokus

3 kommentarer:

  1. Precis som Toves böcker blev bättre blir dina recensioner det! Jättebra Keks. Trollvinter är ju liksom boken man först tänker på om man hör mumin. Åtminstone gör jag det. Jag tänker på mårran, vinterbålet, ekorren och att mumintrollen går i ide. Men det kan ju också bero på att jag sett ovannämnda lågbudget-julkalender en gång för mycket. Den borde du också recensera nu!

    SvaraRadera
  2. Fantastisk analys av boken. Har precis skrivit en recension (dock mer kortfattad och mindre ingående) på min egen blogg. Din analys har verkligen hjälpt mig att förstå mer av vad boken handlar om!

    SvaraRadera
  3. Som svar på kommentaren på min recension: Jag tycker själv att det är svårt att analysera Tove Jansson, det är så mycket man känner går djupare än vad man själv förstår eller inser. Nu är det första gången jag läser böckerna och jag tror att jag skulle upptäcka mer om jag läste om dem, och inte var så fokuserad på den mer "ytliga" handlingen.

    Och angående att de är ur tryck - de har tagit dem ur tryck för att trycka upp dem igen framåt hösten (dvs för att tjäna pengar till jul) i särskild Tove 100-upplaga om jag förstår det rätt. Problemet är bara att jag nu äger alla böcker utom just Det osynliga barnet i 2010 års upplaga, och jag skulle irritera ihjäl mig om alla ser likadana ut förutom en bok som har annan design... i-landsproblem á la boknörd. :)

    SvaraRadera