måndag 4 november 2013

Muminmarathon - Kometen kommer

 

 

 Kometen kommer (1946)


"Han tänkte på hur förfärligt mycket han älskade allting, skogen och havet, regnet och vinden, solskenet och gräset och mossan och hur omöjligt det vore att leva utan alltsammans."

Redan ett år efter Småtrollen och den stora översvämningen skrev Tove Jansson nästa Muminbok, som jag nog vill mena är den första riktiga, ordentliga Muminboken.
Det ligger rätt mycket i att så många översättningar, lokaliseringar, adaptioner och återutgivningar har struntat i Småtrollen och börjat med Kometen kommer istället. Det tog exempelvis sextio år för Småtrollen att publiceras på engelska, så på många håll i världen har det här faktiskt varit den första Muminboken, där Småtrollen mest bara varit en anekdot inom parentes.

Boken utgavs ursprungligen 1946 under namnet Kometjakten, men har omarbetats två gånger sedan dess. På 50-talet som Mumintrollet på kometjakt och 1968 som Kometen kommer. Det är den sistnämnda versionen jag läst, och jag vet faktiskt inte vad som riktigt särskiljer dem, då det finns väldigt lite information om skillnaderna på nätet. Det jag nystat fram är att det inte ska vara några stora ändringar, där det enda jag vet konkret är att kattungen som Sniff hittar ursprungligen var en silkesapa. Det skulle alltså kunna vara så att den första utgåvan inte är fullt så bra som den senare, men det är ingenting jag kan ta reda på, så jag får helt enkelt utgå ifrån vad jag kan läsa.

Kometen kommer utspelar sig ett år efter Småtrollen och den stora översvämningen (Det här då Småtrollen utspelar sig sent i augusti, medan den här utspelar sig tidigt i augusti.), Mumintrollets pappa bygger en bro över floden som går förbi Muminhuset vilket, okänt för pappan, förstör den filosofiske Bisamråttans hem. Bisamråttan får flytta in i familjens hus som kompensation, och börjar efter ett mystiskt fosforluktande dammfyllt regn att tala filosofiskt om den stora världsrymden och om Jordens obetydelse, vilket skrämmer upp Mumintrollet och Sniff.
Muminmamman gillar inte att de slutat leka och istället bara sitter och tänker på världens undergång, och beslutar med Muminpappan att de ska skicka iväg dem till ett observatorium i Ensliga bergen för att få titta på stjärnorna och rymden på egen hand och ta reda på hur det hela faktiskt ligger till. På vägen dit stöter de på Snusmumriken som börjar prata om en mystisk komet som det ryktats om ska förinta världen, men det där vet han inte riktigt med om det stämmer eller inte. Folk pratar.

Precis som Småtrollen följer Kometen kommer handlingsstrukturen med en lång resa genom diverse faror och händelser, vilket senare skulle bli rätt ovanligt bland Muminböckerna som för det mesta kretsade kring vardagsliv och antologiska berättelser, fast till skillnad från Småtrollen har Kometen otroligt mycket mer finess och balans.
Jag tror mycket utav det här utvanns genom bokens längd kombinerat med det lite mer sansade tempot. Småtrollen är bara en tredjedel så lång som Kometen, trots detta händer det lika mycket i båda, om inte mer i Småtrollen.
Detta gör att Småtrollen aldrig får något andrum, vilket får det hela att kännas väldigt stressat och intetsägande. Det finns liksom inget djup bakom händelserna, det är bara saker som händer.
Kometen kommer börjar med en introduktion där livet i Mumindalen avbildas, man får följa Mumintrollet och Sniffs vardagsäventyr när de går på upptäcktsfärd till havet, och om tryggheten som infinner sig i föräldrarnas hus.
Det är inte något viktigt som händer, mer än att Sniff hittar en grotta som möjligtvis räddar livet på sällskapet i slutet av boken, men det gör mycket för att definiera det idylliska liv som senare sätts på spel.
Den titulära katastrofen i Småtrollen känns inte mer än en olägenhet, då det aldrig utgör ett hot och bara drabbar ett ansiktslöst område.
I Kometen kommer framstår katastrofen som mycket mer hotfull när karaktärerna faktiskt har någonting att förlora, och vi känner platsen som är i fara.
Handlingen låter sig också grotta ner sig i de olika platser som sällskapet färdas igenom, genom att visa olika delar och aspekter av dem, och ta paus då och då. En god del av boken utspelar sig enbart i de kala tomma Ensliga bergen, ändå känns det aldrig som om boken står still eller fastnar någonstans. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken är med om en rad händelser, men får samtidigt lika mycket tid för att prata och sällskapa. Resultatet är att den bergiga terrängens offentliga storlek faktiskt framträder genom texten, då det tar flera dagar att ta sig igenom den. Det ger mycket mer kött och djup till Muminvärlden, hela tiden utan att bli tråkig eller händelselös.

Utmärkande för Kometen kommer är att vi här för första gången får stifta bekantskap med många välkända figurer från Mumindalen. I ett väldigt Trollkarlen från Oz-liknande manér träffar Mumintrollet och Sniff ett antal nya vänner på sin resa, som slår följe med dem, och som i resans slut blir den verkliga belöningen för all möda. Tidigt stöter de på Snusmumriken, men sällskapas senare av Snorken och hans syster Snorkfröken, och mot slutet av resan den frimärkssamlande Hemulen.

Snusmumriken utgör en viktig och betydelsefull motpol för sällskapet, där Mumintrollet är väldigt rak, medan Sniff sprudlar av personlighet genom sina svagheter men också väldigt relaterbara tankar och värderingar. Strax efter att sällskapet lärt känna Snusmumriken tar de en kort promenad bort till en granatklyfta, som han avnjuter genom att endast beskåda alla ädelstenarna där de glimmar i gropen. Sniff, däremot, förstår att en hög med ädelstenar är något man kan få mycket pengar för, varpå han kastar sig ner i klyftan och plockar på sig så mycket ädelstenar han kan, tills han plötsligt upptäcker att de är vaktade av en hemsk jätteödla. I skräck flyr han gropen och tappar alla ädelstenar på vägen. Snusmumriken tröstar honom med att det är skönare att vandra tomhänt än med kappsäckar fulla av tunga ädelstenar, och att det därför är trevligare att bara beundra stenarna och minnas dem efteråt. Sniff, däremot, påstår sorgesamt att det inte alls är samma sak som att äga saker och kunna ta på dem.
Från början såg jag det här som ett av många tillfällen där Snusmumrikens enkla livsstil glorifieras av författaren, men insåg nu i min senaste genomläsning att Tove faktiskt inte tar ställning bakom någon här. Det är upp till läsaren att instämma med Snusmumriken eller tycka synd om Sniff, vilket jag tycker är ett väldigt smart sätt att förmedla en moralsaga på.

När Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken slutligen tar sig fram till observatoriet i Ensliga bergen bekräftas det där att kometen det ryktats om finns, men att den också är på väg rakt mot Jorden och kommer slå ner om fyra dagar. Här byter handlingen fokus, och det handlar istället om den långa resan hem till Mumindalen igen, och hur man ska överleva undergången, om det ens går. Kometen blir härifrån ständigt närvarande som ett illdådligt hot, nästan så att den skulle kunna ses som en karaktär i sig, och är det närmaste Tove kom en antagonist i böckerna. Om man ser till när boken skrevs är det uppenbart att kometen är en metafor för atombomben, som året innan släppts i de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, medan följderna av kometens ankomst är klart inspirerade av andra världskriget. Folk flyr hus och hem och gör vad som helst i ren desperation för att överleva, andra accepterar passivt undergången och låter den komma. Mumintrollet och hans sällskap passerar vid ett tillfälle en dansbana, där diverse skogsväsen, djur och knytt sjunger, dansar och festar en allra sista gång. En väldigt rörande scen inträffar strax innan detta, då samlingen besöker en handelsbod och alla finner någonting de vill ha, men inser sedan att de inte har några pengar att betala för sig. Den gamla gumman som har hand om butiken lurar då i dem med lite bakvänd matematik att de faktiskt inte behöver betala något alls, utan att det faktiskt är hon som är skyldig dem pengar, vilket hon betalar tillbaka genom att ge alla varsin klubba på köpet. När Sniff frågar om hon ska följa med dem och skydda sig från kometen säger hon att hon ska gömma sig i sin syltkällare och klarar sig bra där.
Det är inte förrän man som läsare tänkt efter lite, som man inser att den gamla gumman anade att hon snart skulle dö, och ingav lite lycka hos de små barnen som aldrig skulle få leva ett fullångt liv.

Innan Mumintrollet och hans vänner kommit hem till Mumindalen igen stöter de på den frimärkssamlande Hemulen, som inte gillar konflikter, och är för fokuserad på sitt frimärksintresse för att ha märkt vad som hänt runtomkring honom, och när han börjar fråga har folk fått för bråttom med att fly för att kunna prata om saken. Detsamma händer tidigare i boken när sällskapet stöter på Hemulens insektssamlande kusin, som är för fokuserad på skalbaggar för att märka att himmelen är röd och måste få det påpekat för sig av Mumintrollet och hans vänner, men detta ligger inte inom hans intresseramar, då det inte har med insekter att göra.

I bokens final har sällskapet tagit sig tillbaka till Mumindalen oskadda, och finner där Mumintrollets föräldrar tålmodigt väntandes på deras återkomst. Med bara några timmar på sig organiserar de en raketflytt till Sniffs grotta vid havet, där bara det allra nödvändigaste kommer med. Där sitter de sedan tätt hopkurade runt varandra som i ett skyddsrum under en bombräd och väntar på att det hela ska ta slut. Efteråt säger mamman att de alla ska sova, och vänta till morgondagen med att gå ut och se vad som hänt.
Den filosofiske Bisamråttan struntar samtidigt i allt som händer runt honom, han ser sig bara som en dedikerad filosof, och då spelar det ingen roll för honom om världen går under eller inte. Han lägger sig bara i hängmattan och tänker medan alla andra springer fram och tillbaka för att flytta alla viktiga saker från Muminhuset till Sniffs grotta. Ändå visar han lite svaghet mot slutet, när han kommer inkrypandes i grottan lite försiktigt senare och skyller på att det blev så varmt, och att det var svalare där inne, och även om det märks att han blev lite rädd där när han stod inför döden går han snabbt över till sitt gamla prat igen om hur allting är meningslöst.
Kometen blir på många sätt en mycket kraftladdad symbol, då den står för krig och förödelse, fast i skepnad av ett naturligt element som ingen kan göra någonting åt. Det är förvånansvärt mörkt, dystert och allvarligt för en barnbok, men det förmedlas samtidigt på ett relativt subtilt sätt, så Mumintrollets stora äventyr blir samtidigt ändå både lyckligt och lekfullt. Det här är ett av de första tecknen på Tove Janssons universella författande, som lämpar sig både som barnlitteratur, men även tanke- och känsloväckande läsning för äldre.

Min favoritdel av boken sker i slutet, där Sniff i frustration över att han inte lyckats få kattungen han hittat att ty sig till honom och gömma sig i hans grotta med de andra, beskyller de andra för att inte tycka om honom och sedan springa till skogs. Där han struntar blankt i kometer, katter eller de andra. Han är på tok för upprört arg och ledsen för att vilja någonting alls längre. Tove lyckas beskriva på pricken hur det känns att bli upprörd på det sättet, och om hur man kanske till och med försätter sig i en farlig situation genom det, men hur det inte är någonting man egentligen bryr sig om efteråt när man lugnat sig och istället bara är vilsen och rädd och mer ledsen.
Vi får samtidigt se hur Muminmamman får dåligt samvete över hur hon prioriterat sitt eget barn helt över Sniff, fastän hon faktiskt innehar vårdnad över honom också. Ett av få tillfällen där Muminmamman faktiskt inte är en sådan där perfekt mamma som hon annars alltid är. Efteråt får Mumintrollet springa iväg och leta upp Sniff, som följer tillbaka till grottan med sin kattunge utan att någon av dem säger något.
Det här blir mer än bara ett spänningsladdat lopp om klockan i de sista få minuterna innan katastrofen inträffar, det ger ytterligare djup och personlighet åt karaktärerna, speciellt Sniff, som känns som den mest mänskliga och verkliga i hela boken.
Jag ville först påstå att den här boken fläskar på Mumintrollets karaktär efter Småtrollen, genom att låta honom bli självständig nog att kunna bege sig ut på egna äventyr, och att det här således blev hans bok, men ju mer jag tänker, desto mer förstår jag att det här faktiskt är Sniffs bok.
Han är inte den som agerar eller tar beslut, och han är inte hjälten som löser problematiska situationer och räddar folk ur faror, jag skulle nog inte ens kunna argumentera för att han är huvudfiguren, men han är den enda som drivs av större tankar och problem än hemlängtan. Sniff är helt enkelt den mest intressanta karaktären i boken, och får här förmodligen också sin största roll i Toves berättelser.

Boken avslutas med att kometen missar Jorden på håret, och alla överlever oskadda. Tidigt morgonen därpå tittar Mumintrollet och Snusmumriken ut ur grottan på världen, och upptäcker att den finns kvar. Strax efteråt kommer havet tillbaka, som tidigare försvunnit på grund av kometens dragningskraft. Sällskapet gläds åt att ha klarat sig igenom katastrofen, och går sedan iväg för att se efter om Muminhuset och resten av dalen sitter kvar, vilket de tror den gör.

I och med Snusmumrikens introduktion, och hans munspel, har Tove på vissa håll skrivit små sånger som karaktärerna sjunger. Dessa är inte tonsatta alls, utan låter precis så som läsaren tänker sig dem. Efter att kometen passerat Jorden sjunger Muminmamman en väldigt melankolisk vaggvisa, och när sällskapet är ute och reser sjunger de på den korta visselvänliga Villerivallaresången, som går;
Villerivallare
natten blir kallare
klockan är fem.
Du vandrar allena
på trötta små bena
och hittar ej hem.

Det är en kort fast fin och uttrycksfull text, men redan ett antal sidor senare har Tove redan börjat leka runt med visornas format, där Snusmumriken tappat tonerna i sitt munspel och bara får fram några få ord från Villerivallaresången. Det här var vanligt för Tove när hon sysslade med nya format. Hennes första bilderbok kretsade kring hål i sidorna, och när hon började rita Muminserier tog det inte lång tid innan hon delade upp serierutorna med hjälp av objekt i bilderna istället för rutramar.

Som jag nämnde i början så var det en omarbetning av en omarbetning av boken jag läste, så jag vet inte hur pass annorlunda den ursprungliga versionen faktiskt var. Men av det jag har att utgå ifrån är det en nästan suspekt uppgradering från Småtrollen och den stora översvämningen. På bara ett år har Tove inte bara lyckats förbättra skrivandet, utan även narrativets struktur och bokens illustrationer något enormt. Det här är en så ofantlig uppgradering från den förra boken att jag undrar om Tove faktiskt brydde sig det minsta om den, eller om hon bara gick på någon dålig drog när hon gjorde den. Jag vet inte vad det är, men någonting måste det ändå ha varit som gjorde att Kometen kommer blev så mycket bättre än hennes tidigare verk. Det märks att den här boken är skapad med mycket mer kärlek än Småtrollen. Kanske var det dedikation, kanske någonting annat, men jag är glad att hon faktiskt visade vad hon gick för redan här.

Kometen kommer är förmodligen den mest storslagna och mastodonta Muminboken, på det sättet att det är ett stort äventyr med höga risker och mycket på spel. Det är inte den bästa Muminboken, och inte den största, men handlingen gör sig väldigt viktig. Boken har filmatiserats två gånger, vilket inte känns så konstigt. Det är helt klart den mest filmiska Muminberättelsen, den av Toves böcker som gör sig bäst i det formatet. Den har en tydlig treaktsstruktur och allt det där. Därför skulle jag nog använda "storslagen" för att beskriva den.
Det är även förmodligen den bok som fungerar bäst som introduktion till Mumindalen, då den introducerar många viktiga karaktärer, fläskar ut de som redan fanns, och visar dalen och den betydelse den har för de som bor där.
Möjligtvis att nästkommande bok, Trollkarlens hatt fungerar ännu bättre som introduktion, men det tar vi då.

Jag rekommenderar alltså Kometen kommer starkt till någon som är nyfiken på att börja läsa Muminböckerna. Det var den jag började med, och jag uppskattade den väldigt mycket både då och nu.

Adlibris
Bokus 

1 kommentar:

  1. Undrar om det finns någon speciell anledning varför hemuler alltid har på sig kjolar? Intressant. Kanske är de bara lata? Jag menar, super-sport-hemulen i Trollvinter har ju ett par rediga brallor på sig. Mystiskt.

    Sniff är mest småjobbig och intetsägande i Tokyo TV-animen, kul att veta att han är mer utvecklad och intressant i böckerna. Gillar hans "ansiktssot" också. Väldigt gulligt.

    SvaraRadera