fredag 8 november 2013

Muminmarathon - Muminpappans memoarer



 Muminpappans memoarer (1950)




"Vi bryr oss om en enda sak. Du vill bli. Jag vill göra. Mitt brorsbarn vill ha. Men Joxaren bara lever."

Efter 40-talets Muminböcker, som starkt influerade av andra världskriget mest gick ut på att skapa en lycklig fantasivärld för Tove Jansson, kom 50-talets Muminböcker. De spelade fortfarande på att vara lättsamma barnböcker, men hade mycket tydligare inslag av filosofiskt djup och en bakomliggande gradvis framkrypande mörkare ton. Det är här de nordiska influenserna och miljöskildringarna blommar ut till fullo, Mumindalen kompletteras med nya välkända ansikten medan redan existerande byggs på ytterligare, och berättelsernas struktur blev mycket mer stabila och genomtänkta. Berättelserna tar fortfarande inspiration från Toves liv, men handlar här mycket mer om författandet och Mumintrollets ökande popularitet, än krigets konsekvenser och lyckliga barndomsminnen.

Först ut i den här raden böcker är Muminpappans memoarer, ursprungligen utgiven under namnet Muminpappans bravader skrivna av honom själv. Som med de tidigare utgåvorna av Kometen kommer finns det näst intill ingen information alls om ursprungsversionen av den här boken att hitta på internet, så precis som förut utgår jag helt ifrån vad jag läst i den omarbetade utgåvan.
Boken är en intressant vändning för Muminböckerna då den inte alls handlar om Mumintrollet och hans vänner, utan istället deras föräldrar, främst papporna. Berättelsen har en inramning där Muminpappan läser högt ur sina memoarer för Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff, som ibland reflekterar över innehållet och frågar ytterligare frågor om olika detaljer. På så vis medverkar de ändå till en lätt grad, men de förblir bara biroller i handlingen. Det blir trots det här inte en så drastisk skillnad i karaktärsgalleriet, då den unge Muminpappan väldigt mycket påminner om Mumintrollet, vilket även stämmer på Snusmumriken och Sniffs pappor Joxaren och Rådd-djuret.
Muminpappans memoarer tar vid en dag då Mumintrollets pappa blir förkyld och fruktar att berättelserna om de olika saker han samlat på sig med åren skulle gå förlorade om han gått och dött i sin sjukdom, Muminmamman föreslår då att han ska påbörja memoarskrivande så att han inte ska behöva bekymra sig över det här mer. Sagt och gjort, Muminpappan börjar skriva ner sitt livs berättelse, något han beskrevs hålla på med redan i Trollkarlens hatt, och läser sedan upp varje kapitel för familjen när det blir färdigt.
Han berättar om hur han för många år sedan hittades en augustikväll utanför ett barnhem, under mycket speciella stjärnor, som sa att detta skulle bli ett mycket ovanligt och begåvat mumintroll. Om hans oskyldiga barndom på hemmet, där han var oförstådd och ensam, då han var den enda som hade fantasi och nyfikenhet, och om hur han sedan efter att ha ramlat ner i en vak och haft sin första Upplevelse blev illa tvungen att rymma hemifrån för att påbörja sitt liv på riktigt. Strax efter sin flykt stöter han på Fredrikson, som blir hans bästa vän, och de åker sedan iväg tillsammans med Joxaren och Rådd-djuret på Fredriksons egenbyggda flodbåt Haffsårkestern mot stora händelser och äventyr.

Intressant med den här boken är att den egentligen inte har en riktig handling, som så borde vara fallet för en livsavhandling. Den har en premiss, som jag precis beskrev, men det finns ingen riktig konflikt eller utsökt mål, mer än att Muminpappan vill bli en stor äventyrare, någonting han automatiskt är så länge bokens händelseförlopp utspelar sig. Ändå lyckas boken intressera och väcka spänning, kanske just för att en handling med väldigt abstrakta mål blir väldigt oförutsägbar?
Strukturellt påminner narrativet om Kometen kommer, i och med att den följer en lång resa, men med ett mycket lugnare tempo och mer passiv förhållning till resans framfart. Eftersom att det inte finns ett mål finns det heller ingen brådska.
Halvvägs igenom blir det dock ett oväntat stopp i resan, varpå handlingen därefter helt förhåller sig till en ö som sällskapet har tagit sig till. Härifrån påminner boken lite mer om Trollkarlens hatt, då det mer handlar om livet på ön, och de händelser som inträffar där.

När man läser igenom och djupanalyserar böckerna i följd märker man direkt hur den här boken på många sätt är en färsk nystart för Tove Jansson. Genom att skriva om Muminpappan får hon någonting bekant som man kan hålla sig fast vid, men som ändå på många sätt är ny och främmande då han är ung och oerfaren i den här tappningen. Tove blir direkt fri från att förhålla sig utifrån Mumindalen eller familjen, och kan börja om på ruta ett. Det är tydligt att hon nog var lite missnöjd över sitt tidigare karaktärsgalleri, som inte riktigt var så mångsidigt och väldefinierat, då rollistan i den här boken är väldigt varierad och säregen. Istället för att ha fem figurer som ser precis ut som Mumintrollet finns här bara en efter det signalementet. Alla Muminpappans vänner har helt olika estetiska designer, och rakt konflikterande personligheter som ständigt får utrymme att spela av varandra. Det är en i högsta grad karaktärsdriven bok, där bokens händelser oftast är en effekt av figurernas ageranden.
Det absolut viktigaste är dock att alla har ögonblick, företeelser och egenskaper som inte är moraliskt försvarbara. De luras för egen vinning, önskar bort folk de inte gillar och har ögonblick där de behandlar varandra tankelöst. Muminpappan har också en hemlig dragning till att leva "dålighetsliv" med Hattifnattarna, vilket går ut på att trampa ned folks trädgårdar och dricka öl. Det här gör att karaktärerna inte bara har olika personligheter, de har riktiga personligheter. De känns mycket mer realistiska och tänkvärda just för att de avbildas som riktiga människor.
Det går att känna igen sig själv på olika sätt i alla Muminpappans vänner, och det gör att man blir mycket mer intresserad av att läsa om dem. Det här är en stark ingrediens till varför Tove Janssons böcker och figurer är så universella och odödliga, genom att avskilja folk på ett ärligt sätt, som de verkligen är, blir de tidlösa och ständigt relevanta.

För att gå in lite närmare på karaktärerna, så är Muminpappan som tidigare nämnt på många vis lik Mumintrollet, men hans svåra barndom gjorde att han aldrig hade ett säkert hem med kärleksfulla föräldrar. Det här innebär att den unga pappan istället för en stark hemlängtan tvärtom alltid hade en stark längtan hemifrån. Hans önskan om att bli en berömd äventyrare är en direkt följd av hans ständiga behov av att gå vidare och fortsätta sitt livs stora äventyr. Detta personliga behov ger honom en själslig koppling till Hattifnattarna, varelser som tankelöst ständigt färdas mot horisonten, som han ofta drömmer om att följa med just för att de följer hans livsanda till sin allra ädlaste och renaste spets. Samtidigt innebär hans olyckliga ursprung att han håller sig fast benhårt vid sina vänner, då han förstår hur ovärderliga de är. Följden är att det bildas en konflikt inom pappan mellan familjelivet och äventyrslusten som ofta gör sig påmind i senare Muminböcker. Här utgör den konflikten starkt temat på bokens andra halva, där alla hans vänner slagit sig ner och gått vidare med sina liv på olika vis. Muminpappans vänner åkte iväg på äventyr tillsammans med honom med olika mål och drömmar, men där deras uppfyllde sig vid slutet av deras resa, var pappans mål själva resan i sig. Det här gör att det bildas en stark sorg och melankoli inom pappan där han längtar sig sjuk efter att fortsätta äventyret, men inga av hans vänner känner någon äventyrslusta längre. Valet blir mellan att välja hans vänners lycka eller sin egen lycka, där han får finna sig i vännernas, då han inte kan tvinga iväg dem på äventyr igen.
I mitt tycke är den här andra halvan av boken briljant, då den blir en så stark metafor för att växa upp och bli äldre. I början är pappans liv enkelt och problemfritt, men plötsligt blir det istället svårt och komplicerat när alla hans vänner växer ifrån honom. Detta blir ett extra hårt slag i magen efter den lättsamma äventyrsfulla första halvan av boken, just när det verkar som om äventyret ska börja på allvar så stannar det plötsligt av. Det gör att vi kan relatera till pappan och sympatisera med honom,  det blir ett väldigt starkt budskap som förmedlas med stor kraft.

På andra sidan har vi Muminpappans bästa vän Fredrikson.
Fredrikson beskrivs som en mycket klok och förstående person, som inte pratar så mycket, och får fram det han vill säga utan att behöva säga mycket. Å andra sidan är han inte alls så poetiskt driven och känslosam som Muminpappan, Fredriksons kall i livet är att bygga och uppfinna saker. Han är mycket mer intresserad i de tekniska aspekterna av saker, och är mer för att förklara hur någonting fungerar än vad det är. Där Muminpappan ser färdigställandet av flodbåten som början av det roliga är det för Fredrikson slutet av det.
Till skillnad från de andra i Muminpappans sällskap är Fredrikson inte pappa åt någon av Mumintrollets vänner (dock är han om man tänker lite djupare Sniffs farfars bror), och det finns ingen direkt karaktärskoppling mellan någon av dem, mer än möjligtvis att han är Muminpappans bästa vän på samma vis som Snusmumriken är Mumintrollets.
Fredrikson är på många vis ledare och grundbulten i sällskapet, och är den de flesta ser upp till, men han verkar vara lite för tankspridd för att inse det här. Det är på grund av Fredrikson som Muminpappans äventyr slutar, då han får chansen att bli hovuppfinnare och väljer att ta vara på den möjligheten. För Joxaren och Rådd-djuret gör inte det här så mycket, då de mest bryr sig om Fredriksons sällskap, men för pappan är det här som tidigare nämnt förkrossande.
- Du vill ju vara en äventyrare, vill du inte?!
- Nej. Jag vill vara uppfinnare.
Han blir i den här scenen väldigt frånvarande och tankspridd, vilket verkar tyda på att han har dåligt samvete av att han i och med att han uppfyller sitt livs dröm förstör hans väns. Det blir svårt att avgöra om han är självisk i sitt beslut eller inte, men han bryr sig iallafall fortfarande om sina vänner, och säger att de kan bilda en koloni istället, vilket de då får grubbla på för sig själva vad det är.
Ändå finns det en liten glimt av äventyrslust hos Fredrikson, som han inte riktigt verkar vilja visa så mycket. Han har en fascination för bilderboken "En färd över Oceanen" som han läst sedan han var liten, och innan han och sällskapet ger sig ut på öppet hav stannar de till en kväll vid några havsklippor där Muminpappan frågar honom om han också är lycklig, varpå han lite genant säger att "Här känns bra".

Nästkommande är Fredriksons brorsbarn Rådd-djuret, som är Sniffs pappa.
Rådd-djurets största intresse är att samla bråte, oftast knappar, som han förvarar och sorterar i sin stora kaffeburk, som också är hans hem. Precis som Sniff har han ett starkt behov av att äga och ha saker, men där Sniff mer suktar efter dyrbara eller användbara saker samlar Rådd-djuret mest på vad han än kommer över, vilket ofta kan ses som skräp, men i Rådd-djurets ögon är det värt mycket för att han tycker om sakerna.
Han har väldigt lite intresse för äventyr, där han hellre går och gömmer sig för faror än att möta dem, och han har väldigt lätt för att bli åksjuk och illamående. Rådd-djuret är tankspridd och klumpig av sig, men han är god på att laga mat, och hans stora dragning till sina knappar och andra ägodelar kommer sig direkt av att han är en väldigt kärleksfylld karaktär. Allt som är värdefullt för honom vill han bevara, vilket återspeglar sig på hans vänner. Han ser väldigt mycket upp till sin farbror Fredrikson, och när han får i uppgift att måla hans flodbåt ser han det som en stor ära och blir således otroligt nervös när han råkat stavat fel på båtens namn och skrivit Haffsårkestern på den.
Mot slutet av boken träffar Rådd-djuret Sås-djuret, som han blir direkt förälskad i, de bestämmer att gifta sig med en gång, och hinner inte ens låta sina vänner komma till ceremonin. De tycker helt enkelt om varandra på tok för mycket för att kunna vänta alls.
Rådd-djuret är troligtvis den i boken som mest liknar sin avkomma, vilket märks både i personligheten, men även i att båda två har kommit bort från sina föräldrar. På många sätt är Rådd-djuret som en överdriven Sniff, det finns lite mer behärskning i Sniff, vilket kan få Rådd-djuret att framstå lite som en karikatyr av honom. Och det är helt sant att det finns mer konflikt i Sniffs karaktär, iallafall i Kometen kommer, men jag tycker inte riktigt det förtar så mycket från Rådd-djuret. Det känns snarare som han är Sniff från ett annat, lite mer positivt perspektiv, utan ångestladdning och övergivenhet.

Slutligen har vi Joxaren, som är Snusmumrikens pappa.
Joxaren är på många sätt Snusmumrikens problemlösa passiva personlighet tagen till sin maxpunkt. Det finns samma lust att se och uppleva världen i båda, men där Snusmumriken utvinner detta genom att vandra Jorden runt och upptäcka saker gör Joxaren det här genom att bara stanna där han är och uppleva livet för stunden. För honom spelar det ingen roll vad som kommer framöver, så länge han bara är lycklig nu.
Där Snusmumriken kan göra saker och hjälpa andra låter Joxaren hellre bli och gör ingenting alls. Hans existens består för det mesta av att sova, äta och drömma.
Det idealiska livet för Joxaren är att bara bo i ett fruktträd och se på blommorna och äta frukten när den växer fram. Han beskrivs vid flera tillfällen som kattlik, vilket stämmer in rätt bra på honom.
Joxarens simpla natur gör att han på många vis blir den minst komplicerade karaktären i Muminpappans sällskap, problematiken i hans karaktär framträder mer i sällskap med de andra figurerna. Eftersom att hans passivitet inte passar in så bra med de andras mer aktiva personligheter blir han ofta ett stoppblock då han inte bryr sig om något eller vill något. Den förmodligen enda anledningen att han ens följer med på äventyret är för sällskapet och att han kan vara lika passiv på en båt som utanför.

Muminpappan, Fredrikson, Rådd-djuret och Joxaren utgör grunden för bokens rollista, de fyra introduceras väldigt tidigt och stannar hela vägen igenom. På vägen utökas sällskapet med en liten klippdass, ett vänligt spöke och Mymlans dotter. Mymlans dotter skulle i senare böcker bara kallas Mymlan, men i den här boken är det hennes mamma som innehar det namnet. En mymla känns igen på sitt orangea hår som är uppsatt i en rund tofs på huvudet, dock bara bland flickorna. Det är troligt att det här utseendet är inspirerat av Astrid Lindgrens barnboksfigur Pippi Långstrump, som precis som Mumintrollet gjorde sitt framträdande 1945. Tydligen ska en "mymla" ursprungligen vara slang inom Tove Janssons vänskapskrets för någon som har sex med allt och alla. Om det här faktiskt är bekräftat eller bara ett rykte är jag mindre säker om, men om något stämmer det ju iallafall in på själva karaktären, om man ser det rent logiskt. Mymlan har så många ungar att hon verkar ha svårt att hålla koll på dem, det ges aldrig ett konkret nummer, utan bara ungefärliga siffror. Det händer tydligen med en sådan fart att Mymlans dotter inte ens har koll på att hon fått nya syskon emellanåt.
Mot slutet av boken föds Lilla My, som för varje bok skulle få en större och större roll, med lite mer utfläskad personlighet, men i den här är hon bara en bifigur som inte har någon större roll. Mest tycks hon bara finnas som ett skämt här, då my är en grekisk bokstav, där den gemena formen (μ), alltså lilla my, är beteckningen för en miljondel, mikro. Hon är i den här tolkningen så liten att man knappt kan se henne, men hon hinner redan visa spår av sin senare personlighet med några korta sarkastiska kommentarer emellanåt.
Det avslöjas även att Mymlan är Snusmumrikens mamma, vilket inte nog med att de är syskon(troligtvis halvsyskon dock) även innebär att Lilla My är äldre än Snusmumriken, Mumintrollet och Sniff. Ganska markant mycket äldre också, troligtvis. Det här är såklart, tillsammans med kakelugnsgrejen i Småtrollen, bara en tidig udda detalj som Tove helt struntade i när hon skrev senare böcker, men det är intressant fakta oavsett.
Tillsammans med den mer djupgående synen av Muminpappan är Mymlorna möjligtvis det viktigaste den här boken introducerar för Muminböckerna, tillsammans skulle antingen Lilla My eller Mymlans dotter medverka i samtliga efterföljande böcker, vilket gör att de hade längre långvarighet än exempelvis Snorkfröken och Sniff.

En av mina favoritdelar av den här boken är karaktären Dronten Edward, en gigantisk varelse som ser både vild och farlig ut, men egentligen är väldigt trevlig och känslig. Tydligen ska han på grund av sin överdrivna storlek ha råkat trampa ihjäl folk ibland, något som sårar honom djupt, och han ser alltid till att bekosta begravningen och är ledsen en hel vecka efteråt. När Haffsårkestern ska landsättas utnyttjar Fredrikson och Muminpappan Edwards storlek genom att säga åt honom att bada i floden, så den kan svämma över och bära med sig Fredriksons nybyggda flodbåt. Edward vill dock inte gå och bada i floden då det finns vassa stenar där, och hans fötter och bakdel är väldigt känsliga av sig. Trots detta blir han ilurad av Fredrikson att det är mjuk sandbotten i floden, vilket gör att han badar där och får förskräckligt ont. Det här är ett av tillfällena där Muminpappans sällskap beter sig väldigt ifrågasättbart, då de lurar och sårar en fullt snäll figur för egen vinning. Det gör att det blir lite mer roligare och spännande när de senare i sin resa stöter på Edward igen, förståeligt väldigt arg. Den här gången är de dock snälla och ger honom ett stort moln som kudde, som Edward väldigt misstänksamt tar emot. Efter den här händelsen ska han då och då komma förbi Muminpappans koloni och gräla på dem av gammal vana, men det är efter att Fredrikson färdigställt sin nya Haffsårkester, som kan ta sig fram både på och under vatten, och i luften, som det händer något väldigt säreget. I havsdjupet blir Haffsårkestern anfallen av den ökända Havshunden, som Edward då ovetandes trampar ihjäl, varpå han säger att han inte har råd med fler begravningar. Jag skulle kunna säga något om hur Edward visar på sin väldigt förlåtande och vänliga karaktär där han räddar livet på de han ville trampa på tidigare, men det som sticker ut mycket skarpare för mig här är hur Edward är den första av två som rakt av dödar någon i en Muminbok. (Den andra är Isfrun i Trollvinter, mer om det då.)
Det är inte så undanskuffat heller, för det beskrivs hur det flyter omkring olika delar Havshund i vattnet för att förstärka att figuren faktiskt dog.
Jag är lite osäker på om jag faktiskt gillar den här delen eller inte, på sitt sätt är den inte helt oväntad, då det pratats om hela boken att Edward både kan och har trampat ihjäl folk, det är väl mer att det faktiskt händer, och inte bara förblir något osäkert, som känns lite överraskande.

Boken kantas av med att Muminpappan berättar hur han en stormig kväll går ner till havet och ser någon flyta hjälplöst bland vågorna, han simmar då ut för att rädda den här personen, som visar sig vara Muminmamman. Här väljer pappan då att avsluta sina memoarer, då han anser att mötet med mamman var slutet av hans äventyrsfyllda ungdom. Efter detta kunde han precis som sina vänner slå sig ner och bilda familj, vilket är där man sedan finner honom i nutiden, men trots att han kunde finna ro i familjelivet är pappan fortfarande inte helt tillfredsställd, och har fortfarande kvar sin längtan efter äventyr, vilket skulle sätta mycket prägel på hans karaktär i nästkommande böcker.
Efter att memoarerna avslutas följer en epilog där Fredrikson och alla de andra vännerna plötsligt dyker upp i Mumindalen igen, och alla får återförenas med sina förlorade familjemedlemmar. Märkbart för mötet mellan Sniff och hans föräldrar är att han efter det här inte längre medverkade i Muminböckerna förutom en av berättelserna i Det osynliga barnet och framträdanden i de två sista bilderböckerna, vilket alltså innebär att han flyttade ifrån Muminfamiljen för att bo med sina riktiga föräldrar igen, det är ett väldigt fint avslut på hans karaktär.
Det hela avslutas med att Fredrikson tar med allihopa, mammor, pappor och barn, på Haffsårkestern för att fortsätta äventyret.
Jag är lite splittrad över det här slutet, de tidiga Muminböckerna hade det lite som en tradition att alla sluten alltid var superlyckliga, men det känns nästan som att det här slutet är FÖR lyckligt. Det känns som om det förtar budskapet som byggdes upp i boken om hur det är att bli äldre och växa ifrån sina vänner, när de sedan kommer tillbaka allihopa och fortsatte precis som om Muminpappan hade en önskedröm.
Å andra sidan hade väl slutet kanske kunnat tolkas som lite väl dystert om det var utan epilogen, och den ger samtidigt även ett slutbudskap om att livet fortsätter, att det roliga inte tar slut, att man fortfarande har en chans att leva det lyckliga livet igen, om hur hela cirkeln börjar om på nytt igen när man har en familj. På sitt sätt är det nog ett väldigt symboliskt och betydelseladdat slut bara man tänker på det, men om man ser det i relation med resten av berättelsen framstår det som nästan suspekt lyckligt.

Jag har egentligen knappt avverkat alls om vad som faktiskt riktigt händer i den här boken, det är lite svårt att gå igenom då händelserna inte är i fokus här. Jag skriver så mycket om karaktärerna just för att det är de som är i centrum i Muminpappans memoarer. Det här gör att händelserna mer hamnar på sidan av, och inte är så betydelsefulla enskilt. Deras viktigaste jobb är att tillsammans måla en större bild, där kontrasten mellan det aktiva och passiva livet framträder, samt att vara ett drivmedel för karaktärerna att få skina och synas. Ändock är det trots detta ändå en spännande, rolig och engagerande berättelse som berättas, men vill du veta detaljerna råder jag dig att läsa boken själv. Det stora temat är övergången från barndom till vuxenlivet, så dagens ord blir "mognad", vilket också passar in på böckernas helhet, då det här som tidigare sagt är den första av de mer utvecklade och tankeväckande Muminböckerna. En av de största styrkorna med Muminpappans memoarer är också att den börjar från noll, och berättar hela sin berättelse fullständigt inom bokens omfång. Den är alltså troligtvis den Muminbok som är mest självständig och oberoende av de andra, den förlitar sin inte på någon föregående och följs inte upp av någon efterföljande.

Rekommenderas starkt, kanske inte som första Muminbok, då den här inte riktigt bekantar en så väl med själva Muminvärlden, men som självständig bok skulle det här kunna vara den enda du läser, om du nu förfaller dig att vara så vansinnig. Innehåller även den ökända scenen där Muminmamman säger att rökning är bra för magen, finns ingenting att förlora.

Adlibris
Bokus

1 kommentar:

  1. Åh! Joxaren. Som allmänt stressintolerant kan jag relatera mycket med folk och fä som bara lever i nuet och inte orkar eller vill tänka så mycket på framtiden. Framtiden är ändå bara Nu fast senare.

    Tycker synd om dronten edward som liksom inte kan röra på sig utan att skapa katastrof. Det är nog helt klart mest synd om honom i hela muminvärlden.

    SvaraRadera