onsdag 6 november 2013

Muminmarathon - Trollkarlens hatt


 

  Trollkarlens hatt (1948)


"I muminhuset hade man pannkaka till frukost, en stor gul pannkaka med hallonsylt. Dessutom hade man gröten från igår men eftersom ingen ville ha den beslöt man spara den till imorgon."

Den tredje boken om Mumindalen var också den som blev det första genombrottet för Tove Jansson och Mumintrollen, det var den första som översattes till engelska och fick därför en större publik än de tidigare böckerna. Detta har lett till att den på många sätt kan ses som den arketypiska Muminboken, då det här är den bok som de flesta adaptioner verkar titta mest på. Den tecknade japanska TV-serien från 90-talet baserar sig kraftigt på den här boken, exempelvis.
Det är samtidigt också den bok som tycks avbilda livet i dalen så neutralt som möjligt, där de senare böckerna såg på det mer från andra vinklar och perspektiv.

Trollkarlens hatt fortsätter direkt ifrån Kometen kommer, med alla de nya karaktärer som introducerades i den boken, med Mumindalen avbildad på samma vis. Detta är annars väldigt ovanligt för Muminböckerna, som oftast helt byter rollista mellan sig, och avbildar dalen så som det passar historien mer än att vara trogen tidigare tolkningar. Boken tar vid när Mumintrollet vaknar den första vårdagen, och hittar en mystisk hatt tillsammans med Snusmumriken och Sniff på en närliggande bergstopp. De finner först ingen riktig användning för den mer än som en papperskorg, men de upptäcker senare efter några incidenter att det är en magisk hatt som förvandlar allt som läggs i den till någonting helt annorlunda.
Till skillnad från de två föregående böckerna har Trollkarlens hatt en helt annorlunda handlingsstruktur, den har ingenting med stora resor eller förfärliga katastrofer att göra, utan är en lugnare avbild av vardagslivet i Mumindalen. De olika händelserna inträffar som de kommer, oftast med flera veckors mellanrum, och även om flertalet är övernaturliga sådana, är det samtidigt också många som är fullt realistiska tolkningar av alldagligt liv.
Det här känns som ett vettigt taktbyte, då Tove vid det här laget verkar ha skrivit av sig om andra världskriget och dess påföljder i de två tidigare böckerna. Den handlar mer om hennes barndomssomrar i den finska skärgården än någonting annat, detta märks väl på att havet och båtfärder får en större roll mer än att bara utgöra ett äventyrselement för att komma från punkt A till punkt B. I en del av boken hittar familjen exempelvis en båt, som de åker ut på tur med och har picknick och övernattning på Hattifnattarnas ö, medan de i en annan del åker ut på den regniga sjön för att fiska. Den nordiska naturen gör sig även påmind då det här för första gången pratas lite om vinter och de skiftande årstiderna, men inte alltför mycket än.

Ett kul litet inslag med Trollkarlens hatt är att den inleds med en karta över Mumindalen, där man kan se hur Muminhuset är upplagt, men även få en aning om hur det egentligen ser ut, var de olika händelserna utspelar sig, och hur allt hänger ihop. Det här Tolkien-inspirerade världsbyggandet skulle bli lite utav en tradition och infann sig efter det här i alla efterföljande böcker, utom Muminpappans memoarer som följer en resa genom många olika platser och landskap, och Det osynliga barnet som är en novellsamling.

En punkt som förvånade mig rätt mycket med den här boken är hur pass lite den faktiskt fläskar ut de olika figurerna. Det är självklart vissa som man får veta lite mer om, vissa som går igenom utvecklingar, och de som definieras lite mer igenom någon av bokens händelser, men det är förvånansvärt lite med tanke på bokens stora fokus på vardagsliv. Jag hade helt glömt bort det här, och tänkte istället innan jag började läsa att det var i den här boken som man faktiskt får lära känna karaktärerna ordentligt. Något jag bara hade fått för mig efter min första läsning.
Speciellt Snusmumriken och Sniff känns nedtonade den här gången, kanske för att vi fick lära känna dem mer i förra boken, men följden av de här är att de känns förhållandevis platta och passiva den här gången. Visst att Sniff har några roliga repliker, och att Snusmumriken får några stycken om sin längtan att gå ut på vandring igen, men de kändes inte alls lika levande som i Kometen kommer.
Ett annat underligt exempel är Snorken, som i förra boken förmodligen var den minst utfläskade karaktären, men ändå fick fram sin ordnade personlighet och ständiga behov av organisering och utvärdering, som i ett tillfälle också kom till väl nytta när familjen behöver flytta på kort tid.
Detta märks knappt av alls den här gången, istället framstår han som mycket mer avslappnad. Det är väldigt lite av hans tidigare personlighet som framlyser här, och på många sätt känns han mycket mer som en kopia av Mumintrollet, vilket gör sig direkt problematiskt i att de ser exakt likadana ut.
Bortsett från den smått underhållande scenen där han styr upp en rättegång känns han som karaktär överflödig och onödig, det hade knappt varit någon skillnad på bokens handling om han inte närvarade. Det är förmodligen också varför han är helt frånvarande i följande böcker.

En karaktär som däremot faktiskt får lite utveckling är Hemulen, detta är också någonting som det inte riktigt fokuseras på heller, vilket gör att det hela blir väldigt subtilt. I Kometen kommer var han väldigt självupptagen och fullt fokuserad på sitt frimärkssamlande, tyckte inte alls om att flänga runt och alla motgångar beklagade han sig bara högt över. I början av Trollkarlens hatt har han dock färdigställt sin frimärkssamling, vilket sätter honom i djupa bekymmer, då han med en komplett samling bara är en ägare, och inte en samlare, och en sådan är det inte alls är lika roligt att vara.
Lösningen blir att börja samla på något nytt, vilket leder till att han blir botaniker och intresserar sig för växter istället. Härifrån deltar han aktivt i barnens olika lekar och påhitt, han leker kurragömma och övernattar i grottan tillsammans med dem, något som Mumintrollets föräldrar inte deltar i.
I och med att han kan släppa sin gamla besatthet blir han inte längre helt självupptagen, och kan fokusera på flera olika saker istället. Långsamt går han från att beskylla allting som är det minsta jobbigt på bråk, till att bli angelägen i händelserna och arbeta för att lösa dem. Detta mycket tack vare att han till en början är den enda som förstår Tofslan och Vifslans speciella språk och därför får en viktig roll som tolk för de andra i Muminhuset.
Det tycks även som att Bisamråttan är på väg mot en liknande utveckling, då trots att han alltid är vresig mot familjen ändå bor kvar hos dem, och även återvänder till deras hus efter att han för ett kort tid dragit sig tillbaka till vildmarken. Han visar lite tacksamhet mot pappan i enrum vid ett tillfälle, och mot slutet när det vankas fest har han plötsligt många goda råd om hur man gör en sådan extra bra. Det hela avslutas med att han råkar bli av med sin bok "Om alltings onödighet" och önskar att få tillbaka den av Trollkarlen, som istället ger honom en bok med titeln "Om alltings behövlighet".

För Snorkfröken inträffar istället två incidenter som gör att hon berövas sitt vackra utseende, först efter en olycka på familjens sjöutflykt där en elektriskt laddad Hattifnatt bränner bort hennes hår. Detta sätter henne för första gången i en utsatt situation, då hon plötsligt ser sig själv som ful och otillräcklig. När då sedan Muminfamiljen letar strandfynd efter en stor storm bekymrar hon sig över att hon är den enda som inte hittar någonting intressant alls, och bestämmer att om hon hittar något ska hon ge det till Mumintrollet för att imponera. Snorkfröken upptäcker då en galjonsfigur som Mumintrollet beundrar väldigt mycket, vilket gör att hon känner sig utstött och bortvald, och även om situationen löser sig tycks detta vara någonting som fortsätter tugga på henne. I bokens slut dyker Trollkarlen upp i Mumindalen och uppfyller önskningar för alla, varpå hon önskar att hon fick likadana ögon som galjonsfiguren, enbart för att Mumintrollet ska tycka mer om henne. Detta får direkt bakslag då hon upptäcker att hennes ögon inte alls blev fina, utan löjliga och överdrivna. Situationen måste lösas genom att Snorken får offra sin önskning för att återställa Snorkfrökens gamla ögon, och hon förstår att Mumintrollet tycker om henne som hon är.

På samma spår finns ett kapitel där Mumintrollet under en kurragömmalek kryper in i Trollkarlens hatt för att gömma sig, varpå han förvandlas till ett spökdjur och ses på av de andra karaktärerna som en total främling. När han pratar om att han är Mumintrollet blir de istället arga på honom och anfaller honom. Situationen löses upp när Muminmamman dyker upp och undrar vad som försiggår, och är den enda som förstår att det konstiga djuret är Mumintrollet, vilket får förtrollningen att hävas.
Den här scenen har blivit extra känd för hur den på bakomliggande plan faktiskt är en psykologiskt mycket skrämmande händelse, speciellt för en barnbok. Barn är väldigt osäkra med sin egna identitet då de inte riktigt byggt upp den egna än, och sådana här ofrivilliga förvandlingar ter sig då som väldigt obehagliga. I det här fallet blir det ett extra slag av att Mumintrollet inte bara är oigenkännligt, utan också blir förkastad och anfallen av sina vänner.
Det är ännu ett tidigt tecken på Toves väldigt tankeväckande senare författande, och förmodligen den bästa delen i boken. Åtminstone den mest intressanta.

Kort efteråt listar de ut att det förmodligen var den mystiska hatten som förtrollade Mumintrollet, men för att testa sin tes behöver de någon som kan krypa in i den för att se om denne förvandlas. Eftersom ingen är villig väljer de då att experimentera på en fiende, varpå de letar upp Myrlejonet och lurar ner honom i hatten som hämnd för att han sprätte sand på Muminmamman i Småtrollen och den stora översvämningen.
Den här delen av boken känns väldigt olik Muminböckernas annars väldigt positiva och snälla karaktär. Hela grejen med att de tar ut hämnd på någon annan, och gör det på ett vis som precis hade upplevts som traumatiskt för Mumintrollet, känns väldigt elakartat. Det tycks också först som att Myrlejonet bara förvandlades till vatten, vilket inte verkar beröra karaktärerna särskilt mycket. Nu visar det sig ju att Myrlejonet förvandlats till en liten försvarslös igelkott, men hela grejen med att Mumintrollen för en stund var helt okej med att de förmodligen dödat någon känns väldigt olustigt.

I bokens senare hälft får vi reda på om den mystiska hattens ursprung då Snusmumriken berättar en berättelse han hörde av en Gafsa en gång. Den ska tydligen tillhöra den enigmatiske Trollkarlen, som är många hundra, eller tusen, år gammal, och flyger genom världen och världsrymden på sin svarta panter i jakt på ädelstenar som han samlar i sitt hem på toppen av ett becksvart högt berg vid världens ände. Huvudsakligen söker han Kungsrubinen, som ska vara den vackraste ädelstenen i världen, men har efter flertalet seklers sökande inte hittat den än, trots att han letat så långt som på Neptunus. Snusmumriken ska länge ha trott att det här bara var en saga, tills han får en glimt av Trollkarlen när han är ute och flyger under stormen på Hattifnattarnas ö, och kopplar sedan ihop trådarna med att den mystiska hatten förmodligen tillhör honom.
Igenom boken målas Trollkarlen upp som en väldigt skrämmande figur, han ska tydligen ha röda lysande ögon, och när han sedan dyker upp i Mumindalen i slutet av boken är han nästan lika hög som Muminhuset. (Bör dock nämnas att det huset bara är två våningar högt i den här boken.)
Det visar sig dock vara en sympatisk karaktär, som passar på att äta pannkaka med sylt när han är där och uppfyller önskningar för alla dalens invånare.
Trollkarlen och hans hatt är ett väldigt udda element när man ser på bokserien som en helhet. Det är väldigt sällan det händer något övernaturligt i Muminböckerna, och de flesta fantastiska företeelser är oftast förklarat som naturligt för varelserna i världen. Det är ingen magi bakom att Hattifnattar kan vara elektriska eller Mårran iskall. Det här gör det rätt problematiskt att det plötsligt i den här boken finns en allsmäktig, odödlig varelse som kan färdas igenom Universum och böja verkligheten efter kommando. Med andra ord blir det att Mumindalen har något som kan liknas med en gudafigur, vilket jag inte riktigt känner att det är något den behöver. Samtidigt som böckerna blir mer och mer realistiska framstår Trollkarlen som mer och mer malplacerad i deras interna universum.

Innan Trollkarlen kommer till dalen får vi dock lära känna Tofslan och Vifslan, som kommer till Muminhuset i augusti med en mystisk kappsäck, vars innehåll är hemligt. Tofslan och Vifslan pratar sitt egna språk, vilket består av att sätta "sla" på slutet av de flesta ord. Såhärsla skulle det se utsla, exempelvisla.
Strax efter att de anlänt blir de dock oroliga för att Mårran ska komma och ta kappsäcken ifrån dem, vilket leder till att familjen får försöka försvara sitt hus och sina gäster från den här okända varelsen. Mitt i natten dyker Mårran upp, och ger sig av tillbaka in i mörkret efter att de alla ljudlöst stirrat på henne en stund. När hushållet får reda på att innehållet i kappsäcken tillhör Mårran arrangerar Snorken en rättegång mot Tofslan och Vifslan, där det avgörs hurvida de har rätt till innehållet eller inte. Mitt i allting dyker Mårran upp igen, varpå familjen försöker köpa innehållet av Mårran, vilket hon går med på i en byteshandel mot Trollkarlens hatt. Den här tolkningen av Mårran är väldigt annorlunda mot hur hon skulle avbildas i senare böcker, till att börja med pratar hon här, och framstår mycket mer som en girig skurk än någonting annat. I resten av sina framträdanden skulle hon tolkas som en mycket mer komplicerad karaktär, laddad med symbolism och metaforer, det får hennes framträdande i Trollkarlens hatt att sticka ut i mängden, på helt fel sätt.
Fast med tanke på att det är Mårrans första framträdande är det förståeligt. Redan i Kometen kommer finns det ett kort stycke där det talas om kometen och hur ensam den måste känna sig av att alla flyr iväg från den. Det här skulle Tove senare utforska djupare med hjälp av Mårran, men i just den här boken hade hon inte kommit till den punkten än.

Efter det här avslöjas det att kappsäckens hemliga innehåll är Kungsrubinen, ädelstenen som Trollkarlen söker efter. Det här blir också anledningen till varför han anländer i dalen, men Tofslan och Vifslan vill inte ge bort den till honom. Inte ens för ett berg av diamanter. Efter att Trollkarlen uppfyllt önskningar åt alla i Muminhuset frågar Tofslan och Vifslan om han inte ska önska något åt sig själv, vilket Trollkarlen förklarar att han inte kan göra då han bara kan uppfylla andras önskningar och inte sina egna. Då önskar Tofslan och Vifslan sig en rubin identisk Kungsrubinen, vilket skapar en Drottningrubin som Trollkarlen får. Gesten gör Trollkarlen så lycklig att han trollar för dalen hela natten.
Det har talats på flera håll om att Kungsrubinen är en symbol för kärlek, vilket faktiskt är en väldigt vattentät tolkning. Om man ser på boken med det här i åtanke blir den också mycket mer intressant. Tofslan och Vifslan ska även vara baserade på Tove Jansson själv och hennes hemliga romans Vivica Bandler, en relation som inte höll i längden och var en hemlighet då homosexualitet inte blivit accepterad än på den här tiden. Med detta inte nödvändigt sagt att just karaktärerna Tofslan och Vifslan är ett lesbiskt par, men de verkar helt klart vara en allegori för det. De kommer till dalen med sin Kungsrubin dold i en väska, som de inte avslöjar för någon alls förrän Mårran gett sig av.
I rättegången påstår Tofslan och Vifslan att de tycker Kungsrubinen är det vackraste som finns, medan Mårran tycker det är det dyrbaraste. För Tofslan och Vifslan som är tillsammans är kärleken vacker, men för den ensamma och utstötta Mårran är den en dyrbarhet hon inte vill förlora. När hon sedan får Trollkarlens hatt demonstrerar Muminmamman dess krafter genom att lägga några körsbär i den, som då förvandlas till små rubiner, vilket är vad som får Mårran att gå med på att byta till sig den.
När resten av Muminfamiljen sedan får betrakta kappsäckens innehåll hänförs de av dess skönhet och ser inom den allt det vackraste, djärvaste och finaste de upplevt, vilket får dem att minnas det och tänka tillbaka på det. Efter att Trollkarlen då sedan har uppfyllt önskningar åt alla i dalen, och inbringat lycka hos dem, delar Tofslan och Vifslan med sig av kärleken och ger den till honom, vilket gör att han blir mer lycklig än någonsin. Kanske inte bara för att han fått rubinen, utan att han också gjort sig förtjänt till den och det den står för.
Med den här subtexten kan man då ändå uttolka aningar till Mårrans komplexitet, och få in lite mer perspektiv av Trollkarlens karaktär.

På det här temat med kärlek och hemliga romanser har vi samtidigt lite elefanten i rummet, vilket är relationen mellan Mumintrollet och Snusmumriken. Det har tolkats sedan tidernas begynnelse om att Mumintrollet kanske är mer kär i Snusmumriken än Snorkfröken, men att just romansen med Snusmumriken är mer smärtsam och problematisk, då Snusmumriken alltid måste ge sig av på sina vandringar och ha sin ensamhet.
Det här är någonting som inte alls märks av i Kometen kommer, där Snusmumriken bara är Mumintrollets bästa vän. Det finns ingen riktig beundran, och Mumintrollet har inte ett konstant behov av att vara i hans närhet. I Trollkarlens hatt dyker det dock upp spår till affektion i Mumintrollet, de har hemliga möten och varje gång han får vara tillsammans med Snusmumriken i enrum betyder det väldigt mycket för honom. Igenom hela boken längtar Snusmumriken efter att gå ut på vandring igen, han avundas Hattifnattarna och tänker på vad som finns bortom dalen. När han då i slutet ger sig av blir Mumintrollet förkrossad och sitter ensam kvar och gråter. Det nöter på honom så mycket att Muminmammans önskan till Trollkarlen blir att ta bort hans sorg, vilket gör Mumintrollet generad då han inte trodde det syntes så mycket på honom att han var ledsen.
Trots att det finns spår till den här romansen framstår den inte särskilt tydlig i den här boken, utan det är någonting som märks av vid mer i senare böcker.

För mig personligen kändes Trollkarlens hatt tyvärr inte lika bra som jag tyckte Kometen kommer var. Jag tycker att formatet med de antologiska berättelserna om vardagslivet inte fick lysa igenom lika starkt som de hade kunnat göra, det blir på tok för stort fokus på incidenterna än karaktärerna, och inte ens när tempot emellanåt saktar ner får vi lära oss särskilt mycket om dem. Detta till trots är det ingen dålig bok, och helt klart bättre än Småtrollen, men i jämförelse med övriga Muminböcker känner jag mig en aning missnöjd. Jag känner att den hade potential till att bli lite mer djupgående och finurlig än Kometen kommer, men detta lyckas den aldrig riktigt bli i mitt tycke. Kanske den hade vunnit lite på att även den ha blivit omarbetad av Tove i ett senare skede? Som det står sig är det möjligtvis den Muminbok jag tycker minst om, fast det här är ju helt relativt, det är bara att alla andra böcker håller en så mycket högre standard.
Och även om jag själv inte uppskattar den så mycket, tror jag nog ändå att den kan fungera lika bra som en introduktion till böckerna som Kometen kommer. Det är svårt att avgöra vilken som faktiskt förbereder en bäst, då de båda fokuserar på helt olika punkter, och således har olika styrkor och svagheter.
Jag skulle säga att Trollkarlens hatt bättre fångar de senare böckernas handlingsstruktur, medan Kometen kommer gör ett bättre jobb med att definiera karaktärerna och deras olika värderingar, och har lite tydligare spår av de mer psykologiska aspekterna från senare böcker.
Som jag nämnde i början är den här förmodligen den mest neutrala Muminboken, då den fokuserar mest på livet i Mumindalen, med minst krusiduller. Så ett passande ord att beskriva den här boken för mig skulle bli "basisk", det är Mumin med vaniljsmak.

Personligen skulle jag rekommendera Kometen kommer före Trollkarlens hatt, men du förlorar antagligen ingenting på att läsa den här först.

Adlibris 
Bokus 

2 kommentarer:

  1. Läste halva idag. Vilken analys! I början tror jag Hemulen påminde om dej.

    SvaraRadera
  2. Duktig kek! Du borde börja skriva på adlibris bara för att dela med dig av dina analyser, vem vet- du kanske får jobb som recensent?

    Det är bra att mumin blir tröstad av just tofslan och vifslan också, som mer eller mindre symboliserar ett samkönat par. Det är lite synd om snorkfröken som så gärna vill bli älskad, beundrad och sedd men sånt går inte att förfalska.

    SvaraRadera