Farlig midsommar (1954)
"Teater är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara fast de inte törs, och hur de är."
Under det sena fyrtiotalet hade Tove Jansson börjat arbeta lite med teaterproduktion, mest samarbeten där hon designade scenografi och liknande. Mumintrollet och kometen iscensattes 1949 och följdes 1958 upp av den mer kända Troll i kulisserna, som baserar sin handling väldigt mycket på Farlig midsommar. Troll i kulisserna var tvungen att tonsättas när den senare fördes till Sverige, vilket var ursprunget för många Muminvisor. Det är svårt att tala djupgående om teateruppsättningarna då de tycks vara ett väldigt dåligt dokumenterat område när det kommer till "muminologi", förmodligen för att det är någonting man inte kan återuppleva när så föreställningarna är slut.
Det är iallafall känt att Tove jobbade med teater innan Farlig midsommar, och det gör att bakgrunden och inspirationen till boken blir mer uppenbar. Boken är tillägnad "Vivica", vilket med största sannolikhet åsyftar Vivica Bandler, som hon arbetade tillsammans med i teaterväg.
Där Muminpappans memoarer var influerad av memoarförfattande, är Farlig midsommar starkt influerad av teater. Teatern tar en central roll här både handlingsmässigt, men förmodligen också i narrativet. Jag vet väldigt lite om teater, jag förstår kopplingen till William Shakespeares The Tempest, och det här med sammanträffanden, men annars kan ni nog kalla mig fullständigt okultiverad. Så om det är massa teaterkopplingar som uteblir här, så är det endast för att jag inte kan något om sådant, och de således går mig rakt över huvudet.
Farlig midsommar tar vid i juni, där Mumintrollet väntar sig fördärvad efter Snusmumriken som inte kommit tillbaka från sin vintervandring än. På en ö långt borta bryter en vulkan ut, vilket orsakar en flodvåg som översvämmar hela dalen och alla kringliggande dalar. När familjen då sitter på taket av det aktivt försvinnande Muminhuset flyter plötsligt ett mystiskt hus förbi, som de hoppar på och bosätter sig i samtidigt som det driver bort från den dränkta Mumindalen. I huset, som visar sig vara en teater, stöter de på en rad underliga företeelser, och den scenansvariga teaterråttan Emma. Efter en rad incidenter fastnar Mumintrollet och Snorkfröken ensamma i ett träd och tar sig därifrån in i skogen där de möter den ensamma och olyckliga Filifjonkan. Samtidigt råkar Lilla My ramla överbord från teatern och driva iland vid Snusmumrikens lägerplats, just som han ska iväg och hämnas på sin gamla fiende Parkvakten.
Efter Muminpappans memoarer, som mest handlade om pappans förflutna, och Hur gick det sen?, som mest är en lättsam barnbok, blir Farlig midsommar en sorts återkomst till den gamla Mumindalen så som den dök upp senast i Trollkarlens hatt sex år tidigare. Det har gått några år, så det märks lite att Tove förfinat sitt författande och sin uppfattning av dalen. Illustrationerna har finputsats väldigt mycket, speciellt några inramade scener tycker jag om, då de är fulla av vildvuxen hypnotisk växtlighet och mycket svärta.
Det lite smalare, men mer väldefinierade karaktärsgalleriet från Muminpappans memoarer återspeglar sig här i det från början mycket mer nedskurna invånarantalet i Mumindalen. Efter att ha återförenats med sina föräldrar i slutet av Memoarerna medverkar inte Sniff längre, samtidigt som figurer som Bisamråttan, Snorken, Hemulen, Toflsan och Vifslan är helt frånvarande. I utbyte bor nu Mymlans dotter och Lilla My med Muminfamiljen (något som hänger ihop väldigt bra med händelserna i Hur gick det sen?), vilket jag inte tycker är något dåligt byte, då Mymlans dotter redan fått sin personlighet uppbyggd i tidigare böcker, medan Lilla My skulle komma att utvecklas väldigt mycket i efterföljande böcker.
Det förändrade karaktärsutbudet gör mycket gott för boken, då rollistan nu endast består av figurer med utstickande personligheter och beteenden, vilket gör att händelserna i boken för det mesta präglas av deras ageranden, och att den inte dras runt med för många karaktärer som inte gör någonting.
Till det här introduceras också en rad nya karaktärer, som i sin introduktion har möjlighet att blomma ut och särskilja sig från de andra. Det märks helt enkelt att Tove vid det här laget var fullständigt förstående över vad som behövdes för berättelsen och vad som var onödigt och överflödigt.
Det är speciellt två nya karaktärer som är intressanta för den här boken, Misan och Filifjonkan (som visserligen dök upp i Hur gick det sen?, men här har en mycket större roll). De är båda två olika varianter på sorgsna, olyckliga, förbisedda och ensamma personer, och de första ur en hel rad i Tove Janssons böcker. Praktiskt taget varje Muminbok från och med Farlig midsommar innehåller minst en sådan här karaktär, vilket gör det till ett av de mest förekommande och viktiga teman för berättelserna om Mumindalen. Det här kan låta som någonting som lätt blir repetitivt, men det är fascinerande hur många olika vinklar och riktningar Tove faktiskt lyckas ta temat med sorg och ensamhet. De två som dyker upp här är lite varsin sida av det här. Misan känner sig otillräcklig, tjock och ful, hon har svårt att delta och vara aktiv då hon inte känner sig inbjuden, och hon tror att världen ständigt skrattar åt henne. Ändå finner hon någon sorts tröst i detta, hon gillar att titta på månen och gråta och vara melankolisk. Misan är en person som är sorgsen, men gillar det, då det samtidigt är skönt att få tycka synd om sig själv. I en scen sitter Snorkfröken och Mymlans dotter och pratar om sina hår och vad Misan borde göra med sitt, varpå hon blir upprörd och springer därifrån. (Så upprörd att hon poängterar faktumet att Snorkfröken ständigt är naken.)
Hon faller då in i ett rum fullt av peruker, där hon sedan sätter sig för att testa allihopa, men blir deprimerad när inte ens den finaste passar henne. Samtidigt hittar Snorkfröken teaterns garderob där det finns tusentals klänningar, som är så många att hon blir överväldigad och blir mer och mer ledsen för varje hon tittar på och provar. De pratar senare om det här, där det framstår att Snorkfröken är så nöjd med sig själv att hon inte kunde med att pröva allt nytt då hon aldrig skulle kunna använda allt och bestämma vilken som är finast, medan Misan istället är så missnöjd med sig själv att ingenting alls passar. De kommer från helt motsatta håll, men slutar upp i samma ände.
Det är inte förrän Misan får en roll som primadonna i Muminpappans pjäs som hon slutligen blir lycklig, inte för att hon blir vacker eller omtyckt för den hon är, snarare tvärtom. Det är själva teatern som ger henne lycka, då hon kan leva sig in i en roll och bli någon annan. Det är publikens applåder som gör det, hon är med andra ord beundrad för någonting hon är bra på.
Misans utveckling bär ett ganska förvånande, men samtidigt väldigt ärligt budskap. Alla kan inte vara fina, men alla kan vara bra på någonting. Eller kanske att självförtroendet kommer med att andra uppskattar en.
På annat håll har vi Filifjonkan. Det tycks som om den allmänna bilden av den här karaktären är som någon sorts sträng och sur moraltant, vilket nog stämmer in en aning på den filifjonka som medverkar i Muminserierna, men samtliga filifjonkor som medverkar i böckerna är motsatsen till detta. De är alla personer som är bundna av ytliga och substanslösa relationer som gör att de känner sig tomma på insidan. Allra helst vill de bryta sig ut och göra allting som de vill, fria och lyckliga, men de är rädda för hur deras omgivning ska se på detta, så de håller sig undan. Med andra ord är filifjonkorna personer som lever och beter sig som de tror att andra vill att de ska göra. Den positiva sidan av det här är att allas berättelser handlar om hur de bryter sig ifrån den här rollen och blir sig själva i slutet.
Filifjonkan i den här berättelsen är olycklig för att hon varje midsommarkväll bjuder hem släktingar, men att det aldrig är någon som kommer. När hon sitter hemma hos sig själv och väntar på gäster dyker Mumintrollet och Snorkfröken upp, som gått vilse i skogen och letar efter teatern. De frågar varför hon alltid bjuder in personer som aldrig kommer, varpå Filifjonkan säger att hon måste för att de är släkt, och att de skulle bli ledsna om hon inte bjöd dem, även om varken hon eller gästerna tycker det är kul att träffas.
Filifjonkan blir övertalad att istället bjuda de hon vill bjuda, vilket leder till att hon har midsommarfest med Mumintrollet och Snorkfröken istället. Hon får vara med om en hel massa olika händelser och har roligare än hon någonsin haft förut, och i slutet av boken adopterar hon en samling föräldralösa skogsbarn, och blir aldrig ensam mer.
I jämförelse med Filifjonkan i Det osynliga barnet, eller Sent i November, så är den härs karaktärsutveckling egentligen rätt okomplicerad. Hon blir väldigt snabbt övertalad till att ändra sitt levnadssätt, och spenderar resten av berättelsen som en lycklig aktivt deltagande karaktär, medan senare exempel får en lite längre och mer genomgående förändring. Det fina i den här boken blir väl då kanske att hon för det mesta är en i allmänt lyckligare karaktär, då hon finner lyckan i sin introduktion, istället för att över tiden behöva finna den.
I Trollkarlens hatt började den lite komplicerade romansen mellan Mumintrollet och Snusmumriken lite lätt dyka upp, men det är i den här boken de börjar framträda mycket tydligare, om möjligt allra tydligast just här. I början av berättelsen har Snusmumriken i juni fortfarande inte kommit tillbaka till Mumindalen igen, Mumintrollet är mycket bekymrad över det här och ligger och tänker på Snusmumriken, och om han kanske råkat illa ut under sin resa. Han blir så nedstämd att han blir tårögd när barkbåten Muminmamman byggt åt honom inte har någon jolle. Senare i boken ligger Snusmumriken på annat håll i regnet och längtar tillbaka till Mumintrollet med tillgivenhet.
Det är inte förrän i slutet av boken som de sedan återförenas, och tar en tur i en roddbåt. De säger ingenting till varandra, men det beskrivs från Mumintrollets perspektiv, där han känner en så inre ro och lycka av att träffa Snusmumriken igen. Boken avslutas med att de kommer tillbaka till Mumindalen igen, där Muminmamman bygger en jolle åt Mumintrollets barkbåt medan han är och pratar med Snusmumriken. Här skrattar Mumintrollet inte för att någonting är lustigt, utan för att han är så förfärligt lycklig. Barkbåten, eller snarare jollen, blir här då en direkt metafor för Snusmumriken, som i Trollkarlens hatt beskrevs göra vassbåtar som han slängde i floden när han tänkte på att bege sig söderut. I början har Mumintrollet en vacker båt som symboliserar familjen, men saknar jollen, i slutet av boken har Snusmumriken kommit tillbaka samtidigt som Mumintrollet får sin jolle. Avsaknaden och närvarandet av jollen representeras med tårar och skratt, vilket även utgör en liten koppling till teatertemat, som symboliseras med de två maskerna för komedi och tragedi.
Farlig midsommar gör också en del för att fläska ut Snusmumrikens karaktär, just i hans frånvaro från Mumindalen. Halvvägs genom boken dyker han upp då han hittar Lilla My när han fiskar vid sitt läger, där avslöjas det att han är ute på viktiga affärer, som bara kan göras just på midsommarkvällen. Det nämns lite kort i Muminpappans memoarer att Snusmumriken inte gillar parkvakter och skyltar som förbjuder saker, här utforskas det närmare där han är ute för att hämnas på Parkvakten. Deras tidigare konflikt beskrivs inte, men den tycks vara högst ideologisk. Parkvakten har hand om en park där allting är välordnat, växterna är propert ansade och skyltar är uppsatta överallt som förbjuder allt möjligt och omöjligt tänkbart. I den här parken bor 24 föräldralösa skogsbarn, som får sitta i sandlådan under ständig uppsyn av Parkvakten och Parktanten. Det här står i rak motsats till Snusmumrikens livssyn, vilket gör honom innerligt upprörd. Han påstår att det bara finns en person han tycker riktigt illa om, och det är Parkvakten.
Snusmumriken utvinner sin hämnd genom att så hattifnattfrön i parkvaktens park. (Hattifnattar föds ur frön som bara gror på midsommarkvällar.)
De nyfödda hattifnattarna är extra elektriska, och ger sig på parkvakten då metallknapparna i hans kläder attraherar dem. Vad som följer är att parkvakten blir självlysande av hattifnattarna och springer därifrån vettskrämd, varpå Snusmumriken spring in i parken och river ner alla skyltar om saker som är förbjudna. Han säger åt de föräldralösa barnen att de är fria och ska springa hem, men tvärtemot hans planer börjar de följa efter honom istället, vilket leder till att Snusmumriken plötsligt blir ansvarig för 24 småbarn.
Det här är en intressant scen som både förstärker Snusmumrikens karaktär och särskiljer den ytterligare från hans pappa Joxaren, genom att han tar ställning och står upp för någonting han tror på. Däremot visar den också på hans inte helt genomtänkta planerande, då han inte bara måste ta hand om barnen, utan att det också skapas rätt stora konsekvenser av hans kupp mot Parkvakten.
Bland annat blir Mumintrollet, Snorkfröken och Filifjonkan anklagade som skyldiga till brottet och sätts i fängelse, men sedan blir också hela Muminfamiljen jagad av polisen tillbaka till Mumindalen, där Snusmumriken faktiskt måste ställas inför rätta, även om han blir räddad från bestraffning av en annan karaktär. Det visar att det inte riktigt finns någon part i konflikten som har rätt eller fel, då situationen kan ses från båda håll. Snusmumriken ville befria parken från de hårda lagarna och den stränga Parkvakten, men Parkvakten gjorde bara sitt jobb och hanterade sin egendom som han själv ville.
Snusmumrikens plan om att i hans egna ögon befria de undertryckta skogsbarnen (som faktiskt bara gick till en vanlig park varje dag för att sitta i sandlådan) gör honom i sina ögon till en frihetskämpe, men följden av detta är att han i lagens namn blir en terrorist. Det är ingen stark överdrift heller, det är ganska så direkt vad han faktiskt är i den här boken, även om det görs på ett väldigt snällt och lättsamt vis.
Om jag inte tar helt fel är det här också den bok där Muminfamiljen för första gången är lite ökända och har ett dåligt rykte kring sig för deras lättsamma livsstil. I början av berättelsen, där Mumindalen håller på att översvämmas, samlas en samling små varelser på deras vedbod i skydd från vattnet, varpå en musfru sitter och talar om hur förkastliga Muminfamiljen är, och vill inte komma över till huset när sällskapet blir inbjudna av familjen. Det här är alltså i en situation där det är stor risk att du drunknar om du inte tar dig över till en högre punkt, vilket här är Muminhuset. Familjens lite udda beteende framhävs även på hur de tycker det är otroligt lustigt att borra hål i golvet och titta ner i köket från övervåningen när det är översvämmat och de behöver frukost. När Mumintrollet i bokens final är anklagad av polisen för att vara en brottsling är Muminmamman säker på att vad Mumintrollet än har gjort, så gillar hon det.
Det här följs upp mer av deras vistelse med teaterråttan Emma, som fnyser konstant åt deras oförstående av vad en teater är, men med tiden får de Emma att mjukna upp och bli sällskaplig och lära dem hur teater fungerar, varpå Muminpappan skriver en pjäs som de alla sedan uppför.
Värt att notera är också att det här är den första boken där Muminpappan bär sin ikoniska hatt, och även om mamman inte skulle använda sitt förkläde på heltid förrän nästa bok, så har hon iallafall på sig det i den här bokens allra första illustration där hon bygger Mumintrollets barkbåt.
På många sätt kan Farlig midsommar ses som den sista av de mer barninriktade Muminböckerna. Även om detta var en ständigt pågående process, vilket också gör att den här känns mer "vuxenanpassad" än tidigare böcker, så känns det ändå som om bokserien tog ett stort kliv med nästa bok, Trollvinter. Och även om den till stor grad har en barnboksinramning, så är det många element av de tidigare böckerna som infinner sig för sista gången i Farlig midsommar.
Kanske mest framträdande är den dramatiska handlingen, som sätts i spel av katastrofen, som varit handlingselement i de tidigare böckerna. Efter detta skulle böckerna vara mycket mer jordbundna och handla om vardagsliv och alldagliga ämnen, vilket gör det här till det sista riktiga äventyret för Muminfamiljen.
Det är även den sista boken där den somriga dalen avbildas, i efterföljande böcker är det antingen vinter eller höst, om man bortser från Det osynliga barnet där varje berättelse utspelar sig lite här och när. Ytterligare är det den sista där den lyckliga familjen är i fokus, i nästföljande bok är familjen frånvarande ända till slutet, medan den i Pappan och havet håller på att falla samman fullständigt.
I slutändan är det mycket i bokens ton som passar in mer i tidigare böcker än senare, den känns här fortfarande lekfull, även om den innehåller några toner allvar, och ett antal lite djupare karaktärsporträtt.
Farlig midsommar är således svansången för den lättsamma och lyckliga, barninriktade Mumindalen. Det känns som om det här möjligtvis är den mest finpolerade av dessa tidigare böcker, där den kan blanda både äventyr med vardaglighet, och ha tre olika handlingar som pågår samtidigt utan att de känns frånkopplade varandra. Jag uppskattar den iallafall mest av dem, tillsammans med Kometen kommer. En sak som stack ut rätt mycket för mig när jag läste den var hur pass många kvinnliga karaktärer den innehöll, och det är betydligt fler av dem som är särpräglade och i fokus än de manliga. Det här är vad jag kan minnas unikt för den här boken bland de andra Muminböckerna, och jag tycker det färgar av sig lite på resten av boken, så iallafall jag tycker den kan beskrivas som rätt så "feminin". Jag tycker samtidigt att den får in lite element av den där storslagenheten som jag tyckte karaktäriserade Kometen kommer också, det känns på många vis som om Farlig midsommar berättar en viktig berättelse, jag är inte helt säker på vad exakt som gör det, men jag tror det kan ha att göra med att den precis som Kometen kommer är måldriven och har satt något på spel.
Rekommenderas om du vill ha en bra barninriktad Muminbok där både äventyr och vardag står i fokus. Fast om du tycker teater är stentråkigt kanske du ska läsa någon annan först.
Adlibris
Bokus
Gjorde en liten uppdatering om hur det låg till med teateruppsättningarna före och efter den här boken. Det har turligen flutit upp lite mer matnyttig information om det här sedan jag skrev min avhandling, inte så pass utförligt som jag hade velat, men nu vet jag iallafall hur det såg ut och vad det handlade om.
SvaraRaderaJag har den här boken till ett skolprojekt :)
SvaraRaderaSamma här😂
Radera