fredag 16 augusti 2013

Thirsting, Within, Without


Jag fick ett stort paket idag från Storbritannien. Det skulle egentligen komma runt tisdag nästa vecka, så jag väntade mig inte alls det så tidigt.


Har suttit och fingrat på köpknappen till den här ett halvår nu, men har inte köpt den förens nu då den både är rätt dyr och bara kan köpas från utgivaren, vilket innebär jobbig import och sådant.
Köpte den nu iallafall, då den antagligen kommer ta slut förr eller senare, och så skulle jag ångra för alltid att jag inte köpte den när jag kunde.

Det här är alltså en bok om bandet Talk Talk, som blivit lite utav min stora älskling efter att jag hittade dem under ett toalettbesök i Mars.
(Kort summering av bandet är ungefär att de gjorde billig synthpop under 80-talet för att få pengar och förtroende hos sitt skivbolag så att de sedan kunde producera de ickekonventionella albumen Spirit of Eden och Laughing Stock, varpå de sedan la ner och aldrig dök upp igen.)
Boken är uppenbarligen skapad av fans för fans, sammansatt med enorm hängivenhet och noggrannhet, komplett med allt man kan tänkas vilja veta och se, och sedan presenterad i ett väldigt lyxigt utförande. Det är utan några tvivel alls den finaste och mest utförliga boken jag sett om ett band, vilket är lite roligt då det inte direkt är världens mest välkända band det handlar om. Tror inte ens The Beatles fått någon såhär bra bok om sig. Skulle inte alls ha någonting emot att se liknande böcker för mina andra favoritband. Eller vafan, skulle inte ha någonting emot att se liknande böcker om vilket ämne som helst.




En av de bästa punkterna med boken är att de tryckt upp alla James Marsh-målningar i hög upplösning, så att man kan beskåda dem på nära håll, och märka alla detaljer och grejer. Faktum är att jag velat ha någon Marsh-bild på väggen sedan jag först såg dem, men inte riktigt kunnat då konsttrycken på hans webbsida är svindyra och inte så jättestora, samt att internet inte har några högupplösta bilder att använda. Inte ens min Laughing Stock-vinyl var till hjälp då de tryckt upp omslagsbilden i CD-storlek, och lämnat massa onödigt vitt utrymme omkring, av någon anledning. Nu kan jag äntligen scanna in bilderna själv i så bra utförande som möjligt, och få dem upptryckta i stort format.
Funderar på någon av följande fyra målningar;

Spirit of Eden
Laughing Stock

Death is a Lonely Business
Kill not the Goose

Laughing Stock är min favorit, men det kanske blir för mycket då jag också har den på vinyl på en tavelhylla. Å andra sidan är den så jävla liten på vinylen att man bara märker av den på nära håll, så det gör nog ingenting.
Spirit of Eden är väldigt mycket samma sak, fast fyller ut bilden mer och jag har den inte på vinyl ståendes bredvid, fast jag gillar motivet på Laughing Stock mer.
Sedan har vi de två nedre, som kanske skulle göra sig bäst i par. Fast den högra kanske är lite morbid. Lite mindre prestige på Death is a Lonely Business då den användes för ett Best of-album, och sådana tycker inte jag om.

Vi får se, jag har fullt upp med att läsa min nya bok just nu.

Världens första inspelade utomjordiska varelse

Jag ska inte skriva alla mina drömmar här, för de är oftast skittråkiga och irrelevanta för andra, men mina mardrömmar dyker upp så sällan att när de väl kommer och sätter sig under skinnet på mig, så kan jag lika gärna skriva ner dem.

Klockan är halv sex på morgonen, och jag skriver det här direkt ur sängen efter att jag vaknat.

Min dröm hade pågått ett tag och handlat om diverse saker jag inte kommer ihåg längre, huvudsakligen var att den här delen av drömmen började med ryktesspridning på nätet om att något bands helt sprillans nya album innehöll den första inspelningen från en varelse bortom Jorden. Faktum var att det var så nytt att den enda uppladdningen av musiken inte ens hade hunnit få upp hela låtarna än. Jag lyssnade ändå, fastän den beryktade delen inte kommit upp än.

Absolut första reaktion när jag slår på Play är djup desperat panik och ångest, chocken blir så stark att mina öron temporärt stänger av sig, och jag ligger ihopkrupen på golvet gråtandes. Jag lyssnar inte mer än så.
Drömmen fortsätter med att jag läser och lyssnar på folks åsikter om det här nya musikalbumet, om att det är rätt fint och trevligt och allt det där. Helt oskyldigt, som om det jag upplevde var exklusivt för mig, som om jag hade hört ett extra lager över allt annat.

Plötsligt som jag vänder mig om i drömmen står en liten unge framför mig, och direkt säger;
- Jag vet vem de spelade in.
- ...
- Det var han.
Hon pekar bakom sig upp i ett litet träd, där det står en liten miniatyrstaty av en djävul på en gren.

Tänk typ Pazuzu från The Exorcist.

Jag blir lite smått överraskad, och innan jag hinner säga någonting mer är hon borta. Efter det här upptäcker jag hur den där lilla statyn följer efter mig. Var jag än går dyker den upp någonstans, i bakgrunden, alltid på avstånd, stirrandes. Det blir värre och värre, och jag börjar se den överallt.
Ett tag senare sitter jag med skakiga och svårkontrollerade händer och försöker stryka för ögon på bilder med en spritpenna, utan större succé. Jag går iväg till ett annat drömrum, där en massa folk ska lyssna på det här nya albumet, det fullständiga, nu när det kommit.
Innan jag hinner reagera har de satt igång det, och alla utom jag direkt somnar och faller till marken.
Jag känner samma panik och djupa ångest igen, och trycks ihop mot marken, samtidigt som den där statyn dyker upp igen och börjar tala till mig igenom det obeskrivligt hemska ljudet. Jag uppfattar ingenting som sägs, men jag känner att det är en kraft som försöker dra till sig mig från alla håll.

Det enda jag kan göra är att instinktivt skrika, men min mun är för kladdig och seg för att få ut någonting. Jag får bara ut hesa viskningar, eller "Mmm-Mmm!", hur mycket jag än försöker, tills jag stannar upp, fuktar upp munnen, sväljer ner allt skräp jag har i den och vrålar ut.

"MAMMA!"

Vilket jag vaknar av, då jag skrek det på riktigt, turligen.

Jag vet inte om jag vill sova mer nu.

tisdag 13 augusti 2013

Modern konst

Jag känner mig lite förrådd av Moderna Muséet.
Jag var där idag med mamma och min storasyster, och tittade på popkonst och deras övriga utställningar. Popkonsten kändes väldigt ickegivande för mig, då det mer var utställda gamla 50-60-talsprylar än egentliga faktiska verk, och i den vanliga utställningen hade de det inte mycket bättre. Flera bra grejer som brukar vara där var inte alls där den här gången, och det som var istället var inte mycket att hänga upp i granen.
Det värsta var väl att ingen av grejerna som de affischerat om runtomkring Stockholm medverkade i utställningen. Vad är grejen med att ljuga om sådant? Är inte det någon form av bedrägeri?
Det är ju lite pinsamt då det också såg mer intressant ut än det de hade att visa upp.

Jag brukar gilla att gå dit, för det brukar ofta vara massa balla grejer att kolla på, men den här gången var det väl knappt ens tre saker jag tyckte om. Och för det kändes 120 kronor inte värt det någonstans.



torsdag 8 augusti 2013

Upptinad

Jag har inte skrivit här på typ en och en halv månad, mest för att jag inte riktigt haft något vettigt att rapportera om, och sedan började jag mer och mer tänka på det här med högskola och universitet. På mina förstahandsval blev jag bara reservplacerad, och inte särskilt långt fram i kön heller, så jag fick en stor dos frustration och förvirring av vad jag ska ta mig till det närmaste halvåret eftersom att jag nu inte kom in på något. Blev dock tipsad om att jag kunde söka andrahandsval, vilket jag gjorde en bunt val till, varav jag sedan otåligt fick vänta på den sjätta Augusti, då jag skulle få besked.
Det här var det jag tänkte mest på, men jag ville inte skriva om det då jag inte visste något konkret än. Skriver du något som är KANSKE, då tänker folk oftast att det är så det är, så jag ville ju inte sitta och skriva att jag sökt här och där, för då skulle väl folk tro att jag ska gå där.
Så jag tänkte att jag skulle vänta tills jag fått besked, så kunde jag antingen vara jätteglad för att jag kommit in någonstans och skulle få åka ut på äventyr igen, eller om jag inte kommit in på något, och var jättedeprimerad och ledsen över att jag inte har någon framtid.
Det blev inte riktigt så självklart.

Jag sitter fortfarande som reserv på mina förstahandsval, där jag är på plats nummer fucking ETT på den översta. Mina andrahandsval hade inte fått något besked om alls, utan det är något jag får reda på först "om några veckor".
Det finns ju alltså stor sannolikhet att jag kommer in på något, men jag måste vänta på ett besked för att veta säkert. Ett besked som jag inte alls vet när jag får.
Så jag sitter typ och väntar på något jag inte vet när det händer, men det är iallafall inte nära.
Det stora problemet med det här är att jag inte alls kan göra några förberedelser. För att kunna söka studentbostad och bidrag måste jag ha ett intyg på att jag faktiskt går i skolan, vilket jag inte alls har då jag inte går i skolan. Sedan hela grejen med att jag sökt i olika städer, så jag vet ju inte alls vilken jag kommer flytta till fören jag fått besked att jag kommit in.
Om jag kommit in.

Om jag nu skulle komma in har vi ju pågrund av tidigare nämnde problem ett följdproblem med att jag då ska hitta bostad och flytta till en annan stad fort som fan. "Om några veckor" faller ihop med skolstart, så i värsta fall har jag kommit in på en utbildning i en annan stad, som redan startat. Det blir ju jättekul att trycka ihop en hel spontan flytt på en eftermiddag.

Så jag känner mig inte vidare glad eller förväntansfull nu, då det enda jag vet är att jag de närmaste veckorna kommer gå runt och vänta på att antingen helt plötsligt behöva ta mig till andra sidan landet på rekordtid, eller veta att jag fruktlöst måste söka jobb ett halvår till.
Det där sista är om jag inte kommer in, och jag LOVAR att de inte alls ger något besked i så fall, så jag kommer väl i det scenariot sitta och hoppas och önska långt in i oktober att någonting ska hända.


Allting känns väldigt poänglöst just nu.