Muminmarathon - Vem ska trösta Knyttet?

 Vem ska trösta Knyttet? (1960)

"Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
Om du bara springer undan så får du ingen vän."

Efter att 50-talet utvecklat Muminböckerna genom att definiera deras karaktär och börjat ta upp ämnen som senare skulle bli viktiga för böckerna, samtidigt som de förberedde för senare mer vuxeninriktade böcker, kommer 60-talet som på många sätt tänjde gränserna för böckerna, och fullständigt dränkte dem i betydelsefulla budskap, mångsidiga metaforer och målande avbildningar av abstrakta koncept. Det är här man hittar de allra bästa och mest hyllade böckerna, som helhjärtat kan avnjutas av äldre läsare, förmodligen mer så än yngre.
Vem ska trösta Knyttet? vilar fortfarande mot de lite mer barnanpassade 50-talsböckerna, antagligen främst för dess bilderboksformat, men bland dessa är det tydligt att det här är både den mest mogna och betydelsefulla av dem. Den sticker ut genom att vara mycket mer handlingsfokuserad än Hur gick det sen?, mer psykologiskt betingad än Den farliga resan, och mer substansfylld än Skurken i Muminhuset. Den känns helt klart som den viktigaste av bilderböckerna, och den som passar in bäst tillsammans med textböckerna. På många sätt känns det som en kort sådan, skriven på rim och illustrerad med stora färggranna bilder.
Det här är kanske inte helt långsökt heller, då Tove bara två år senare skrev novellsamlingen Det osynliga barnet, som fokuserade mycket på psykologiska berättelser där majoriteten inte alls handlade om Muminfamiljen, utan istället andra karaktärer som inte får plats i de andra böckerna. Vem ska trösta Knyttet? passar in perfekt bland dessa, och jag misstänker starkt att den från början var tänkt att vara en berättelse i den samlingen, som på vägen blev befordrad till en egen bok.

Likt många av berättelserna i Det osynliga barnet handlar Vem ska trösta Knyttet? inte om någon av Muminfamiljen eller deras vänner. Faktum är att inget av mumintrollen medverkar här, några av deras vänner gör, men bara i små enskilda framträdanden. Boken handlar istället om en ny karaktär, Knyttet. Knytten har nämnts till och från i tidigare böcker som små och blyga varelser som framstår som obetydliga kanske främst för att de ser sig själva som det. I Trollvinter fick knyttet Salome en lite större biroll, och hon gör ett framträdande två gånger i den här bokens illustrationer, men Vem ska trösta Knyttet? handlar helhjärtat om knytten, hur de lever och deras sinnestillstånd.
Det här fokusskiftet är väldigt utmärkande för böckerna efter Trollvinter, det är få som handlar om Mumintrollet eller hans familj, istället fokuserar de på den kringliggande världen och de som bor där.
Trots detta känns det omisskänneligt som en Muminbok. Både författandet känns bekant, och alla figurer känns igen sedan tidigare, men miljöerna är också nästan lika nordiska som i Trollvinter, fast istället för den nordiska vintern avbildas här den nordiska sommaren, komplett med midnattssol och allt.

Vem ska trösta Knyttet? handlar om ett litet knytt som bor ensam för sig själv, och ständigt är rädd för den stora läskiga världen utanför hans hem. I hopp om att sluta behöva vara ensam och rädd lämnar han en morgon sitt hem och går långt bort för att hitta vänner och en ny bostad. Tyvärr är Knyttet för blyg för att närma sig någon, så han förblir ensam tills han hittar en stor snäcka på en strand som han bosätter sig i. Vid havet får han syn på en flaskpost som innehåller ett brev från ett skrutt som är lika rädd och ensam som Knyttet, i stor upprymdhet får Knyttet mod att åstadkomma större saker, och beger sig ut för att trösta Skruttet, nu när han inte är rädd längre.

Bilden jag fått av Vem ska trösta Knyttet? är att det är den mest välkända Muminboken, det verkar som om i princip alla har läst och kommer ihåg den här. Iallafall i norden.
Det här med små knytt som ska tröstas har blivit lite utav en grej i populärkultur, och synen på Mumindalen som läskig och psykedelisk tror jag härstammar mycket härifrån. Jag har märkt att en vanlig uppfattning av boken är som någon sorts antimobbing-berättelse, jag minns att vi till och med fick den här uppläst för oss i lågstadiet på grund av det här, men jag vet inte om jag är helt villig i att hålla med om den här tolkningen av boken.
Den handlar främst om ensamhet och utanförskap, men lösningen och moralen kommer inte ifrån att bli accepterad av andra, utan att våga komma fram och visa sig själv. Det är självklart att det här med utanförskap är relaterat till mobbning, men det är aldrig riktigt så att Knyttet blir utsatt av omvärlden, faktum är att alla i boken är väldigt trevliga och vänliga, det är bara Knyttet som är för liten och blyg för att närma sig någon. På det här sättet handlar boken om mycket bredare och mer generella ämnen, som är applicerbara på så mycket mer, att mobbingstämpeln känns som om den simplifierar och smalnar av bokens budskap.

Det finns något rykte om att den här boken skrevs efter att Tove fått ett brev från ett barn som skrev om hur det var ett av de där små och obetydliga som bara är med i bakgrunden, och att hon borde skriva om dem, signerat Knyttet. Jag har ingen aning om det här faktiskt stämmer, och om det kan verifieras, för det låter lite förhärligat, men det är väl oavsett ganska så mycket vad boken handlar om.
En betydelse jag gillar mer är att det istället är något sorts kärleksförklarande. Boken är tillägnad Tuulikki, som var förebild för Too-ticki och var ett av huvudelementen i Trollvinter. På en av bokens sidor dyker Too-ticki upp tillsammans med en mymla tätt intill sig. Tove har projicerat sig själv i mymlor förr, så det är inte helt otroligt att se det som ett litet porträtt av Tove och Tuulikki mitt där i boken. Det är också talande att det här är den enda Muminbok som är en regelrätt kärleksberättelse, samt att rosor förekommer ett antal gånger inom den, vilket är en gammal och välanvänd symbol för kärlek. 1959 var året då Tove slutade rita Muminserien, så att det här är något sorts tack till Tuulikki för att hon kom ur det hela på rätt köl känns inte direkt långsökt.

Precis som Hur gick det sen? är Vem ska trösta Knyttet? illustrerad med bilder efter samma minimalistiska färgbesparande stil, dock utan de olika hålen i sidorna, och likt den tidigare bilderboken är all text skriven på rim. Till skillnad från Hur gick det sen? ändrar dock inte texten karaktär och form efter vem som talar eller vad som händer, här är den istället genomgående skriven med Tove Janssons välkända skrivstil. Där texterna i Hur gick det sen? mer känns som komplement till bilderna, är Knyttets bilder mycket mer illustration av berättelsen. Likt Hur gick det sen? avslutas varje sida på ett snarlikt vis, fast istället för att fråga läsaren vad som hände sedan, är det en rad om tröstande. I bokens första halva frågas det vem som kan trösta Knyttet över vad som händer i boken, medan det i andra halvan får ett lite lösare format, där det fram till slutet har något att göra med att trösta Skruttet. Det här gör att det skapas ett genomgående tema med koppling till bokens titel, precis som den tidigare bilderboken, fast här med mer variation i själva författandet.
Likt delen i Hur gick det sen? där läsaren får rita en egen bild av Filifjonkan när hon lugnat ner sig finns ett snarlikt inslag i den här boken, där läsaren uppmuntras till att skriva ett brev åt Skruttet som ska läggas i en rosenbuske. Det här är en söt idé, som jag dock tvivlar på att många alls orkar genomföra, stora som små.
Jag tycker den mer fokuserade och innehållsfyllda presentationen ger boken en relativt mer seriös framtoning än Hur gick det sen?, det blir mindre lekstuga och mer rakryggat berättande. Den är inte fullständigt beroende på det visuella, och den förlitar sig inte på att berätta med speciella typsnitt. Det gör att Knyttet är en bok som skulle fungera bättre än Hur gick det sen? i andra format än just bilderboksformatet, något som också påvisats av att den fått mer adaptioner, men mer om det senare. Det betyder inte att Knyttet inte är en barnbok, den är fortfarande väldigt enkel i sitt berättande och framförande, och innehåller små barnboksliknande inslag, som de ständigt återkommande homsorna i olika antal, som läsaren kan räkna i bilderna.

För att gå mer in på illustrationerna, så går de vidare med stilen från Hur gick det sen?, men är här mycket mer förfinade och uttrycksfulla. Avsaknaden av hål i sidorna tror jag gör mycket för att varje uppslag har väldigt annorlunda utseenden, varje illustration kan vara självständig och oberoende andra sidor, och det gör att Tove inte behövt kompromissa aspekter av dem för att ge plats för någonting på en annan sida. Det jag gillar mest är hur bildernas färgval avspeglar känslor, ton, rörelse, karaktär och så vidare i dess innehåll. Bokens introduktion med väldigt urvattnade gröna och blåa färger ger ett bra intryck av den ogästvänliga världen utanför Knyttets hem, för att sedan följas upp av den vansinniga superplottriga bleka morgonscenen i dimman på nästa sida, som ger ett väldigt svart och grått intryck, det hela ser hemskt dystert ut. Efter det här har vi uppslag som den väldigt ljusa och vitfyllda delen där Knyttet stöter på en stor samling folk han inte vågar närma sig, med intryck av tomhet och storhet; till den färgsprakande skogsfesten som ger intryck av liv och rörelse; till den lugna strandscenen med mycket stora milda rosa och orangea ytor; till den väldigt gula scenen med den glada dronten som bryts av de svarta hotfulla bergen i fjärran; och såklart den ödsliga färglösa konfrontationen med Mårran.

Bilderna ger också sken av en väldigt nordisk karaktär, mycket likt den som infinner sig i Trollvinters texter. Här är det dock inte målande bilder av evigt mörk och kall vinter som framställs, utan väldigt somriga visuella avbildningar. Stor del av handlingen utspelar sig på natten, men de framställs ändå som ljusa med midnattssol och sommarmåne. Miljöerna är på nordiskt vis väldigt tomma och enkla, medan de bygger upp bilder av den finska skärgården, med stora runda klippor och småöar, för att sedan gå in i granfylld trollskog och sluta vid något bleka blomsterängar. Tove Janssons illustrationer i den här boken bokstavligen skriker norden, vilket får dem att kännas hemtrevliga och gästvänliga, även om själva innehållet ibland kan vara helt tvärtom.
Vem ska trösta Knyttet? är sprängfylld av fantastiska bilder, jag skulle kunna tänka mig att sätta upp vilken sida som helst ur den här boken på min vägg i storformat. De är alla både enormt vackra, men också väldigt genomtänkta och uttrycksfulla. Illustrationerna i den här boken är utan tvekan mina favoriter av Tove Janssons bilder, och de är en enorm influens i mitt egna tecknande, främst när det kommer till färganvändning och formen på dess ytor.

Efter att kort ha avbildat Filifjonkans ensamhet i Farlig midsommar, för att sedan ha utforskat olika aspekter av den i Trollvinter, tar Tove Jansson en djupdykning i ensamheten med Vem ska trösta Knyttet? och visar dess sorgesamma och skrämmande sidor, men kanske främst hur man kommer ut ur och övervinner den.
Knyttet är en karaktär som omfattar många av de aspekter som tagits upp om ensamhet i tidigare böcker. Han är blyg och rädd för omvärlden, och vill ha vänner och gemenskap, men accepterar det ensamma livet. Även om han beger sig ut för att finna ett säkrare hem och vänskap, så gör han aldrig ett riktigt försök att vinna den. Han går alltid tillbaka till att vara för sig själv, och frågar sig vid ett tillfälle varför det är så sorgligt i hans ensamhet, fast allting är så bra annars.
Världen framstår i Knyttets ögon som stor och väldig och skrämmande, där han själv i jämförelse är liten och obetydlig i den. Det tycks som att Knyttet egentligen önskar att han var stor och modig nog att göra sig vänner, då han tror att han är minst i världen som det är, och således inte förtjänar någon vän.
Det här ändras helt halvvägs genom boken, då Knyttet hittar flaskposten från Skruttet. Han finner ett spår av någon som är lika liten och rädd som han själv, som ber om tröst och sällskap, och får plötsligt ett mål som måste uppnås. Det krävs att någon lockar ut honom ur ensamheten för att han ska våga bli modig nog att närma sig folk och göra vänner, viktigt är dock att han inte blir avsiktligt uppmött av någon, utan bara svarar på ett rop om hjälp. Det är Knyttet själv som med motivation bryter sig ut ur ensamheten, ingen annan, och det med målet att genom den gyllene regeln behandla någon som han själv alltid velat bli behandlad, med andra ord genom att leta upp Skruttet, som är lika liten och rädd som han själv varit.

Det nya motivationsfyllda Knyttet beger sig ut på havet för att finna Skruttet, och möter direkt en filifjonka som vinkar åt honom, en hemul som han pratar med, och blir hälsad på av en homsa, det här för att han istället för att skygga undan från folk nu närmar sig dem. För att accentuera Knyttets nyfunna mod går han direkt och frågar en dront om hjälp. Knyttet som i början av boken varit livrädd för de för honom gigantiska hemulerna går nu helt orädd fram till en dront, som är lika gigantisk för hemulerna som de var för honom. Här finner Knyttet också att alla han faktiskt pratar med är vänliga och trevliga mot honom, vilket visar på att världen inte var lika skrämmande och ogästvänlig som han först trodde.
I en symbolisk akt konfronterar Knyttet i slutet av boken Mårran, och biter henne i svansen för att befria Skruttet. Det framgår aldrig om Mårran faktiskt utgjorde att hot åt Skruttet, med tanke på Mårrans karaktär var det förmodligen ironiskt nog så att de båda var lika ensamma och sällskapssjuka, men att Mårran helt enkelt är för skräckinjagande för att få vänner ens hos de mest ensamma. Här utgör Mårran dock främst en förkroppsligad gestalt av ensamheten, som Knyttet övervinner och viker undan, vilket i samma skede gör att han möter Skruttet, och inte längre är ensam. Det utgör också bevis på hans stora nyfunna mod, då han vågar konfrontera Mårran, en varelse alla andra är rädda för.

På så vis blir Vem ska trösta Knyttet? främst en berättelse om ensamhet, och hur man övervinner den. Berättelsen avslutas med att Knyttet räddar Skruttet, och de blir direkt förälskade, men inför kärleken tappar Knyttet plötsligt sitt mod. Oförmögen att tala försöker han istället skriva ett brev till Skruttet om hur han känner, men lyckas inte med det heller, det är bara med läsarens hjälp som Knyttet kan uttrycka sina känslor. Härifrån avslutas sagan med att de åker hem till Knyttets nya snäckhem på Filifjonkans båt till stor fanfar av alla nya vänner Knyttet mött och vunnit på vägen. Det hela kan liknas vid en bröllopsscen, båten är utsmyckad på så vis, och Skruttet pryds här av ett långt pärlhalsband med en rosenbukett, med stora festligheter runtomkring. Det här är dock inget som framgår i texten, utan blir mer en tolkning läsaren får göra själv om Knyttet och Skruttets fortsatta liv.
Även om de är lika små och utseendemässigt snarlika utgör ändå Skruttet en kraftig kontrast till Knyttet rent utseendemässigt. Där Knyttets hår och kläder är väldigt svarta och gråa, samt gamla och slitna, vilket återspeglar det dystra och trista liv han levde i början av boken, är istället Skruttet klädd i kritvitt, med långt, rufsigt flödande blont hår, vilket ger ett rent och ljust intryck, och på samma sätt återspeglar den ljusa framtid Knyttets liv efter bokens händelser är på väg mot.

Jag har i tidigare texter hållit mig väldigt mycket från att skriva om de olika adaptioner som finns av böckerna, väldigt mycket för att jag vill tala om böckerna enskilt, och lyfta fram dem som de faktiskt är i sina originalutföranden. Här måste jag dock göra ett undantag, och ta upp den animerade kortfilmen från 1980 som är baserad på den här boken.

Där alla andra adaptioner av böckerna frångår eller försimplar ämnet till viss del, och förtar en stor del av Toves visuella stil och författande, är den här kortfilmen otroligt trogen, och har omsorgsfullt replicerat bokens illustrationer och stil i animationerna. Bilderna ackompanjeras av bokens text som här framförs nästan helt oavkortat i sång och proggmusik, vilket på många vis förstärker rimformatet, och gör att berättelsen flödar på bättre än när jag själv läser den. Utförandet är i princip så bra man någonsin kan ha gjort det, och jag är väldigt delad i om jag gillar förlagan mest, eller om jag kanske faktiskt föredrar den animerade tolkningen. Det lättaste svaret jag kan ge är att de är likvärdiga, och jag känner att jag måste länka till det för att dela med mig av den.
Det finns en snarlik animation för Hur gick det sen?, men den saknar sångstrukturen och jag tycker inte den gör de formatet med hål i sidorna rättvisa.

Vem ska trösta Knyttet? är en liten och lätt bok om "ensamhet", hur den är, hur man lever med den, och hur man övervinner den. Den är mångsidig i att den är lättillgänglig och lika relevant för både små och stora läsare, det gör att budskapet blir tidlöst, vilket förstärks av enkelheten i dess fantastiska illustrationer. Jag kan utan någon som helst tvivel säga att det här är Tove Janssons bästa bilderbok, och en av de bästa Mumin-böckerna. Om du bara ska läsa en av bilderböckerna ska du läsa den här, den är lika viktig som Pappan och havet och Sent i November.

Rekommenderas starkt, väldigt mycket för små läsare, men också för stora. Det är en odödlig klassiker, så förmodligen har du nog redan läst den.

Adlibris
Bokus