måndag 11 december 2017

Muminmarathon - Pappan och havet




  Pappan och havet (1965)


"Och allt det här säger jag bara - eller nästan bara - därför att jag tycker om dig."

Inför Pappan och havet finns det två noveller från Det osynliga barnet jag vill belysa lite extra, jag nämnde det redan då, men både Hattifnattarnas hemlighet och Den sista draken i världen introducerar flera teman som skulle bli centrala och mycket mer särpräglade i nästkommande bok. Speciellt i Mumintrollet och hans pappa, men också små spår av Lilla Mys okänsliga beteenden, den mystiska Fiskarens avskalade livsstil och känslan av besvikelser. Jag tror helt klart att en idé vaknade där någonstans, men fröet var sått flera år tidigare.

Jag är inte helt för att dra alltför många paralleller med Tove Janssons egna liv, tar upp det när det känns rimligt och märkbart, helst med lite bevisgrund. Det är lätt att koppla Too-ticki till Tuulikki, bekräfta ur intervjuer att Mumintrollets mamma är Toves, se uppenbara krigsliknelser under 40-talet och såklart hur hon brottades med den växande populariteten i alla möjliga och omöjliga vinklar.
En figur som ligger lite mystiskt oidentifierad är Mumintrollets pappa, det är lätt att med logisk uteslutning fastslå att det är Toves pappa Viktor, men jag är inte säker på hur pass mycket det egentligen stämmer. Det är någonting Tove verkade svansa runt lite, jag tror det främst beror på att de hade en svår relation.
Det finns kopplingar, en berättelse Tove själv har är hur hennes pappa blev så glad när det väntades storm och hur det fick honom att göra alla former av undersökningar och förberedelser, det där är Muminpappan rakt av. Jag vill dock understryka här att bara för att Pappan och havet antagligen behandlar Toves pappa betyder inte det nödvändigtvis att vi kan läsa in detsamma helt dödssäkert i tidigare böcker.
Jag vågar gissa att han smög sig in lite i Det osynliga barnet, och jag skulle helst vilja skriva något om Muminpappans visa, men sanning är att det är helt okänt när den egentligen är skriven. Det var definitivt efter 58 eftersom visan inte ingick i den första uppsättningen visor som skrevs det året, men därefter kan det ligga väldigt stor vikt i om den skrevs under 60-talet eller 70-talet. Jag vill tro att den daterar sig någonstans kring Det osynliga barnet just för raden "jag kommer nog sen när jag kommer" eftersom det mig veterligen är ett uttryck som annars bara förekommer i den boken, men det är bara lös spekulation. Jag hade något att säga om hur pappan skriver till sin fru där om hur han vantrivs i familjelivet och längtar efter äventyr, för att sedan tänka att fara kanske kan komma till familjen och till slut undra varför inte han själv kan vara deras fara. Den lite smärtsamma men kärleksfulla förmedlingen ligger så rätt som en summering av Pappan och havet, men det är just det här med dateringen. Jag känner att det bara kan få sin fulla vikt om jag visste att det här skrevs i samma andetag, men om det gjordes med mycket mer distans tappar det lite betydelse.
För mig är det ändå, trots eventuellt avstånd, en sanning att Pappan och havet, Hattifnattarnas hemlighet och Muminpappans visa utgör den absoluta kärnan i avbildningarna av figuren. Memoarerna och vad han annars gjorde i dalen tidigare ger någon sorts grund, men det är här den verkligt konflikterade karaktären får blomma ut och ta den plats han behöver.

Pappan och havet tar vid under sensommaren när Mumintrollets pappa bryter tristessen med att besluta sig om att flytta med hela familjen ut till en ö långt ute i havet där det finns en fyr, men när de kommer fram upptäcker de att fyren är släckt och nergången. Ön är karg och ovänskaplig, havet är våldsamt och oförlåtligt. Familjen börjar med diverse påhitt och projekt som alla rinner ut i sanden på något vis, ingenting går som de tänkt sig. Långsamt växer de ifrån varandra. Pappan ville både tända fyren, fånga fisk och utforska havets mysterium, mamman längtar hem och börjar måla på väggarna, Mumintrollet flyttar hemifrån, vad Lilla My har för sig vet ingen riktigt. På annat håll finns en fåordig fiskare, i havet leker sjöhästarna och plötsligt dyker Mårran upp.

Det viktiga vi kan uthämta är att Toves pappa Viktor Jansson dog vid midsommar 1958, en tid efter Trollvinter. Det ska ha varit en lite svår människa att handskas med, Tove hade likväl dåliga som bra minnen. Hon skriver mer direkt om det i hennes nästkommande bok Bildhuggarens dotter. (Som dock inte är Mumin-relaterad, så jag kommer inte ta upp den här, men det vore ju för den delen roligt att någon helt annan gång gå igenom allt annat Tove skrivit). Viktor var som boken antydde en bildhuggare och gjorde diverse statyer och skulpturer, inte värst framgångsrik eller berömd, men han utgjorde en konstnärlig auktoritet för Tove som ung. Jag tror bilden av honom som konstnär är Toves käraste minne, hon verkade hysa mest respekt för honom i det anseendet och hade några av hans verk som dekor hemma resten av sitt liv. Också som minnet av en lekfull pappa som älskade stormarna och hur han mjuknade mot slutet och bland annat alltid såg till att det fanns att dricka på familjens ö under somrarna.
Samtidigt skavde hans andra sida något otroligt mot Tove, pappan var stundom känslokall, hade väldigt konservativa värderingar, gillade inte Toves vänner för deras ursprung och tyckte Hitler var ett god förebild under den tiden av historien. De enda kvinnor han gillade var Tove och mamman, han hade en stor förtjusning av djur, men det verkade främst vara hur de väldigt okomplicerat älskar sin ägare ovillkorligt. Mest utpräglad är väl bilden av pappan tillsammans med sin apa Poppolino, som han verkade ge mer kärlek än någon annan. Det kan nog göra lite ont att värderas under en apa hos någon man älskar.


Pappan och havet är dedikerad "till en pappa", från början ville Tove skriva "till min pappa", men avstod. Efter Viktors död ska Tove ha mjuknat upp till honom lite, men det märks att det sju år senare ändå gjorde ont än, och det är vad som är mest påtagligt speciellt i den första halvan av den här boken. Avbildningen av Mumintrollets pappa är självisk och uppslukande, ett svårt beteende där han vill kontrollera och styra allting som försiggår. I trädgårdens glaskula ser han sig själv som centrum av universum, en korrumperad bild av familjens ledare. Han drar med sig mamman till sin ö fast hon mest inte vill och låter henne inte göra mycket alls. Det är hans perfekta bild av att han ska ordna allting bekvämt för henne, men lyckas bara med att vara kvävande.
Hans åtaganden är hemskt viktiga, även om han ständigt verkar ändra sig när det inte går rätt. I en episod börjar han maniskt fiska tills mamman måste säga åt honom att de har mer fisk än de kan göra av med, pappan blir arg och sårad av det eftersom han förgäves försöker upprätthålla den familjeroll han har väldigt svårt med som det är.
Någonstans på vägen mjuknar pappan upp och blir trevligare och mer förstående, något han kanske inte själv inser, men det märks tydligt hur glad Mumintrollet blir bara pappan pratar med honom om det han tycker är viktigt. Vi ser att trollet ser upp till pappan och tycker om när han får vara med, beundrande säger Mumintrollet att pappan kan lista ut allting. Ett litet stycke alldeles mot slutet av boken tycker jag ändå är mest talande, tidigt i berättelsen hade pappan velat ta över mammans vedsamlande, något hon ilsket sagt nej till, mot slutet säger han istället i förbifarten att han skulle förstora vedbacken så att de kan arbeta tillsammans.
Med det fullbordas hans övergång från självcentrering till samarbetsvillig. Jag vill tänka att det här motsvarar hur Toves pappa mjuknade mot slutet mer än som någon lycklig önskedröm.


Någonstans redan från början fanns det spår av att avveckla Muminfamiljen, i en balans mellan skiftande rollistor och Mumintrollets växande självständigt. Småtrollen och den stora översvämningen drivs av att pappan saknas, Mumintrollet och Sniff ger sig av ensamma för att ta reda på mer om kometen, Muminpappans memoarer fokuserar på helt nya figurer, i Hur gick det sen? är resan läskig och farlig för att mamman saknas, Farlig midsommar ser handlingen dela upp familjen i tre olika partier, i Trollvinter sover alla utom Mumintrollet, Vem ska trösta Knyttet? och Det osynliga barnet fokuserar mest på helt andra figurer.
Det är egentligen bara i Trollkarlens hatt vi ser den hela enade familjeenheten, det blir i extremt stark kontrast när vi tittar fram till Pappan och havet. Här handlar det om familjen igen, men någonting har hänt över åren. Den har krympt, smalnat av till bara kärnan, det är bara Mumintrollet, föräldrarna och Lilla My kvar. Någonstans i förbifarten nämns Snorkfröken indirekt, Snusmumriken skymtar förbi i en av trollets fantasier och pappan minns ett bus från Gafsans dotter av alla figurer.
Det annars så rika karaktärsgalleriet är gravt frånvarande, vilket kanske speciellt märks av i kontrast med Det osynliga barnet som kanske hade det rikaste av alla böcker.
Vi ser Mårran återvända, och de sjöhästar som tidigare bara figurerat i dagstidningsserierna och Vem ska trösta Knyttet?, annars är det inga fler gamla ansikten, och det enda nya är den väldigt sparsmakade fiskaren.
Det kan argumenteras att havet blir en figur i den här boken, mest i hur ilsket elak den är, men mot slutet övervinns av familjen och då visar givmildhet med gåvor. Pappan har en stund där han för ett ensidigt samtal med det, men jag vill mer likna havet som förmedlare av det tillstånd familjen befinner sig i. Det är inte underligt att det är som värst när familjen slutar fungera, för att sedan tyglas när allting läggs till rätta igen mot slutet.


Havet och ön utgör ett kraftigt miljöbyte för familjen, Mumindalen har alltid legat vid vattnet, de har gjort utfärder tidigare, pappan seglade över havet i sin ungdom, Mumintrollet spenderade vintern i badhuset, men någonting händer när havet får mer fokus. Vi såg faktiskt en väldigt liknande berättelse ur dagstidningsserien, Mumin och havet, som handlar om hur familjen flyttar till en fyr och väldigt många av nyckelhändelserna från den berättelsen återfinner sig här, serievarianten känns dock mycket mer lättsam i jämförelse och har flera sidospår som inte förekommer i boken. Det är troligt att mycket inspiration för miljön togs från ön Klovharun som Tove och Tuulikki bosatte sig på samma år som Pappan och havet skrevs, de hade besökt den många gånger innan, och många av de projekt som påbörjas i boken kan säkert liknas med svårigheten att bygga en stuga på en naken klippa. Vid den sedvanliga kartan över ön i bokens introduktion skrivs koordinater ut som pekar på ett grund en halvmil ifrån just Klovharun.
På en karg ö långt ut är havet ständigt närvarande och ligger på från alla håll. Tove påminner oss konstant om hur ogästvänlig och livlös ön är i jämförelse med den paradisliknande dalen, det går inte att plantera växter eller lägga stigar där, havet slukar allting. Precis som med familjen blev dalen alltmer avlägsen med tiden, antingen befann de sig någon annanstans, eller så blev det vinter och främmande. Det här får mycket mer fokus i nästkommande bok Sent i november, där Mumindalen mest är som ett avlägset minne, men det märks av redan här i hur familjen lämnar den, och kanske främst i mammans hemlängtan som växer sig starkare och starkare.


Det framgår ju längre berättelsen fortgår att mamman är den verkliga kärnan av familjen, och det är just när det här framställs som pappans karaktär vänds, när havet lugnar sig, när allting blir bra igen.
Som tidigare nämnt blir mamman till en början uppslukad av pappan och får mest inte hitta på så mycket. Stor del av tiden spenderar hon i fyrtornet medan de andra försvinner åt egna håll, vid något tillfälle funderar hon på att lägga pussel, men låter bli för att det bara kommer få henne att inse hur ensam hon känner sig.
Bortsett från hennes vedsamling är hennes huvudsakliga projekt från början att angöra en trädgård, hon drömmer om alla blommor hon kan plantera till våren, och ett äppelträd tids nog, något som förstörs både av havet och Mårran. I sin sista tillflykt börjar mamman måla alla blommor hon minns på väggarna, vilket snart blir hela Mumindalen, det är en stark prägling av hemlängtan som kulminerar i att hon till sist vandrar in i målningen och försvinner i den.
När mamman försvinner blir alla andra helt till sig, Tove har fastställt att mamman är viktigast för dalen och att det skulle bli ett stort liv om hon togs bort. Något som verkar kunna appliceras både på verkligheten och boken, tillsammans med en tidigare utfärd är det här den händelse som får allting att långsamt falla på plats igen. I en scen börjar familjen lägga det pussel mamman tidigare hade undvikit, med en plötslig klarhet börjar de lista ut mer och mer var bitarna ska sitta.
Tove hade länge tänkt att hon skulle befria sin mamma från den svåra pappan, men fann vid hans död att mamman ändå hade älskat honom mer än Tove trodde. Någonstans i Pappan och havet skymtar det här igenom, trots pappans agerande bryts aldrig relationen riktigt, hon bryr sig fortfarande om honom hela tiden även om han till en början hade glömt bort henne.


I ett parallellt sidospår med familjens berättelse följer vi Mumintrollet, om hur han finner sin slutgiltiga självständighet men också möter Mårran och drömmer om sjöhästarna. Det känns tydligt att Tove reflekterar sig själv i både Mumintrollet och Lilla My här, My agerar främst som en kontrast åt trollet. Hon är väldigt rak på sak, jobbigt känslokall, en vanlig iakttagelse är att hon säger det andra inte vågar säga, men här tar hon det ett steg längre och gör det andra inte vågar göra, fast de kanske vill. En intressant karaktärsändring hos familjen är att den numera inte verkar vara lika värnande om djuren, det har tidigare varit ett återkommande inslag hur de lever i samspel med naturen. Allting sköter sig självt, det är ingenting att blanda sig i, träd får växa inomhus och Förfaden kan bo i kaminen. Tidigt plockar de ut ett fågelbo ur fyrens skorsten och rationaliserar att de själva kan få företräde i vissa fall, vilket sedan följs upp av att Mumintrollet hittar en hemlig glänta som är fylld av pissmyror. Han vill ju helst ha gläntan för sig själv, så han börjar försöka hitta något sätt att bli av med dem utan våld. Lilla My föreslår utrotning, det vill inte trollet, men går med på att hon får bort dem från platsen. Utrotning är just var Lilla My gör genom att dränka dem i petroleum, Mumintrollet blir förtvivlad och känner att lukten av petroleum aldrig kommer gå ur honom, likt skam. Lilla My kontrar med att det här var vad Mumintrollet visste behövde göras innerst inne, att han är motsägelsefull.


Det finns mer eller mindre ett själviskt drag över alla i boken, likt hur alla drabbas av ständiga besvikelser. Mårran är ständigt återkommande i boken och gör oss påminda om det här, när de pratar om henne och hur Mumintrollet känner, det förstärks att Mårran är symbolen för allt det här destruktivt själviska, de stora besvikelserna, den fruktade ensamheten. Vi får följa hennes perspektiv ett litet tag i introduktionen, det är tydligt att hon söker sig till ljuset, värmen som kan bryta hennes kyla, men med ljusen är det oftast liv kopplat. Hon dyker upp när familjen sitter vid lyktan, som snabbt springer ifrån henne under skrik, och hon följer dem till havs när hon ser stormlyktan på familjens båt. (Mårran färdas till havs genom att stå på vattnet tills hon fått ett isflak under sig och flyter iväg på det.)
Mumintrollet ser de vackra sjöhästarna som han maniskt beundrar, han samlar gåvor åt en av dem och vill så väl bli dess vän. Sjöhästarna är dock närmast komiskt elaka och retsamma mot honom, de är förfärligt ytliga och bryr sig inte alls om trollet. Ändå kan han inte släppa dem, det beskrivs när han först ser sjöhästarna att bara åsynen fick honom att tro att han också är vacker, och att det helt bröts när han då försökte närma sig dem. Lite överraskande ligger det något där om dålig självbild, att man tittar på vackra människor tills hela ens mentala bild förvrids, jag känner igen det mycket väl, men det känns väldigt avlägset Mumindalen. Närmaste jag kan komma på annars är när Snorkfröken önskar sig monstruöst vackra ögon i Trollkarlens hatt, men det var lite mer indirekt.
De vackra men elaka sjöhästarna går i kontrast med Mårran, något som inte gör sig tydligt till en början, och Mårran utgör en annan symbolisk koppling med hästarna innan dess. I en scen får Mumintrollet tillfälle att berätta för sin sjöhäst hur mycket han tycker om henne och beundrar henne, bara för Mårran att plötsligt jaga trollet från stranden till fyren.
Jag tror det här utgör en stark koppling till hur den hopplösa relationen till hästen representerar allt det som Mårran står för metaforiskt. Den skrämmande besvikelsen och ångern som jagar honom.
Mårrans närvaro är närmast figurativ, det tar mycket hårdare än hur hästarna egentligen retas.
Det ligger något i hur bara Mumintrollet träffar på Mårran, Lilla My är medveten men inte deltagande, och resten av familjen är helt ovetandes. När Mårrans närvaro får alla växter att resa sig och springa iväg tror familjen att det är havet som skrämt dem, och på något märkligt vis tycks det ändå gå ihop att havet skräms på sitt sätt när det egentligen var Mårran. Det ligger en tydlig parallell i hur pappan övervinner havet och Mumintrollet konfronterar Mårran.
Det är just för att locka till sig sjöhästarna trollet får Mårran om foten, de börjar en något motvillig nattritual där Mumintrollet tänder sin lampa för Mårran, som då börjar dansa av glädje. Mumintrollet brottas fram och tillbaka med det här, han har inte mycket till övers för Mårran, ibland är hon skrämmande, mest jobbig, men någonstans tycker han synd om henne.
Långsamt tycks dock Mumintrollet på något sätt mjukna mot Mårran, när petroleumet för lampan tar slut känner han att han svikit en vän, men det är också det som utgör det sista steget i Mårrans utveckling. När Mumintrollet kommer utan lyktan är hon lika glad ändå, dansar sin dans och försvinner, och hon är inte kall längre.
För Mårran var lampan en symbol för närhet och vänskap, men det var just bara det, en symbol. Det riktiga var trollets gest att bry sig om henne, och att se honom gjorde Mårran mer glad än vad lampan bara antydde.
Det är tillfredsställande att en så mörkt dyster figur ändå fick ett värdigt och mänskligt avslut, det för med sig lite extra budskap att Mumintrollet övervann alla de våndor Mårran symboliserade, men jag tänker mest bara på att någon gjorde Mårran varm för en gångs skull. Det är fint.


Tidigt i boken funderar Mumintrollet på Mårran, om hur någon man aldrig talar om eller med till sist måste sluta tro på att de finns. Han undrar hur man kunde lösa det, och tänker på en spegel.
Det utgör en intressant likhet med Fiskaren, som vi ser just det här hända med. För det mesta är han inte villig att prata alls, han vill bara vara i fred och leva extremt spartanskt. Främst är han extremt rädd för fyren, men lyckas i slutet av berättelsen släpa sig iväg dit för att hans födelsedagsfest ska firas.
Det pågår en underlig omvandling här, långsamt smälter den stela märkliga eremiten till en alltmer vanlig person, det är när han ser sig i spegeln som pusselbitarna bokstavligen faller på plats. Han plockar symboliskt fram det halvfärdiga pusslet och lägger det helt på plats för att avslöja en bild av fyren med fåglar. Han var den försvunna fyrvaktaren hela tiden, och har hittat hem igen.
Under berättelsen hittar pappan spår från den gamla fyrvaktaren här och var, hans berättelse är tydligt en av så stor ensamhet att han till sist försvann helt och hållet. På något vis blev han fiskare istället.
Precis som pappans långsamma omvandling i Hattifnattarnas hemlighet där han glömmer bort sig själv, har fyrvaktaren tappat bort sin identitet. Det känns mest som ett förebådande exempel på vad som hade hänt med familjen om de fortsatt separera sig som de gjorde till en början. Det är viktigt att någon bryr sig om en, precis som med Mårran var det vad Fiskaren också behövde.
Mest präglande verkar ha varit hans födelsedag, att ingen kom och gratulerade tog hårt på honom, och att familjen sedan gratulerade honom gjorde att han kom tillbaka. Datumet anges som den tredje oktober, jag försökte förgäves hitta någon rimlig koppling alls till den här dagen i Toves liv, men hittade ingenting av betydelse. Närmast är att den korta serie hon tecknade innan den huvudsakliga hon skulle göra senare började publikation den tredje oktober, men det känns långsökt.


Bortsett från porträttet av pappan är det tydligt att den här berättelsen handlar mycket om just besvikelserna och att ingenting går som man tänkt sig. Större delen av boken består i hur allehanda stora som små projekt och drömmar förstörs, tända fyren, plantera rabatten, göra ett eget hem, fiska, träffa sjöhästar, hitta snäckor, laga hål, bygga bryggor, lägga nät, det är många många små episoder som rinner ut i sanden. Flera saker förstörs av havet, men inte allt går att peka på det, viktigast är att de aldrig ger upp. Pappans funderingar av hur havet fungerar blir löst när han inser att havet är levande och har dåligt humör, mamman planterar ett äppelträd och tänker inte låta någonting bryta den planen, Mumintrollet bestämmer sig för att bygga en stuga istället för att bo i en glänta.
Tove hade länge drömt om att bo i en fyr, istället byggde hon just en stuga på en liten ö. Inte lika grandiost som en fyr, men hon gjorde det iallafall och blev hemskt nöjd ändå.
Figurerna möter det svåraste de varit med om, men i slutändan är alla lycklig igen. Boken slutar med att fyrens lampa tänds, och plötsligt har den funnit mening igen.
Det känns passande att den längsta Mumin-boken också handlar så mycket om tålamod, den är lite svårläst till och från med alla djupgående havsbeskrivningar och sparsmakade händelseförlopp. Jag var lite rädd för att skriva om den, den känns lite för djupgående ibland, och flera gånger skruvar betydelserna runt och slår knut på sig själva i dubbla budskap och egna tolkningar som motsäger sig själv. Känslan att jag glömt något viktigt är stor, men någonstans måste man släppa taget. Det går för ett barn att läsa det här, men här har den publiken helt försvunnit ur åtanke. Det känns på tok för dystert och svårsmält för barn, till stor del handlar det mest om hur allting går dåligt.
Jag tror Tove var redo redan här att avsluta bokserien, berättelsen känns medvetet skriven som ett avsked, både till pappan men också familjen. Kanske visste hon att hon skulle skriva Sent i november också, de två böckerna hör ihop väldigt mycket i hur de avvecklar och avslutar det som var.

Jag har lite svårt att läsa Pappan och havet, den är väldigt betyngande, vissa delar känns väldigt inspirerade av verkligheten just i hur sårande de utmärker sig. Just det här med skadad kärlek, att leva med någon som blir för destruktiv och sedan saknad. Trots att allting löser sig i slutändan känns det inte som en värst munter bok. Det är ändå en av de viktigaste Mumin-böckerna att läsa, men definitivt inte som sin första, andra eller kanske tredje. Jag tror mycket av slagkraften kommer från den just som ett avsked, det krävs att man är bekant med den gamla bilden av den lyckliga familjen för att förstå vad som hänt här.

Adlibris
Bokus 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar