Muminmarathon - Pappan och havet

  Pappan och havet (1965)

"Och allt det här säger jag bara - eller nästan bara - därför att jag tycker om dig."

Inför Pappan och havet finns det två noveller från Det osynliga barnet jag vill belysa lite extra, jag nämnde det redan då, men både Hattifnattarnas hemlighet och Den sista draken i världen introducerar flera teman som skulle bli centrala och mycket mer särpräglade i nästkommande bok. Speciellt i Mumintrollet och hans pappa, men också små spår av Lilla Mys okänsliga beteenden, den mystiska Fiskarens avskalade livsstil och känslan av besvikelser. Jag tror helt klart att en idé vaknade där någonstans, men fröet var sått flera år tidigare.

Jag är inte helt för att dra alltför många paralleller med Tove Janssons egna liv, tar upp det när det känns rimligt och märkbart, helst med lite bevisgrund. Det är lätt att koppla Too-ticki till Tuulikki, bekräfta ur intervjuer att Mumintrollets mamma är Toves, se uppenbara krigsliknelser under 40-talet och såklart hur hon brottades med den växande populariteten i alla möjliga och omöjliga vinklar.
En figur som ligger lite mystiskt oidentifierad är Mumintrollets pappa, det är lätt att med logisk uteslutning fastslå att det är Toves pappa Viktor, men jag är inte säker på hur pass mycket det egentligen stämmer. Det är någonting Tove verkade svansa runt lite, jag tror det främst beror på att de hade en svår relation.
Det finns kopplingar, en berättelse Tove själv har är hur hennes pappa blev så glad när det väntades storm och hur det fick honom att göra alla former av undersökningar och förberedelser, det där är Muminpappan rakt av. Jag vill dock understryka här att bara för att Pappan och havet antagligen behandlar Toves pappa betyder inte det nödvändigtvis att vi kan läsa in detsamma helt dödssäkert i tidigare böcker.

Jag vågar gissa att han smög sig in lite i Det osynliga barnet, och jag skulle helst vilja skriva något om Muminpappans visa, men sanning är att det är helt okänt när den egentligen är skriven. Det var definitivt efter 58 eftersom visan inte ingick i den första uppsättningen visor som skrevs det året, men därefter kan det ligga väldigt stor vikt i om den skrevs under 60-talet eller 70-talet. Jag vill tro att den daterar sig någonstans kring Det osynliga barnet just för raden "jag kommer nog sen när jag kommer" eftersom det mig veterligen är ett uttryck som annars bara förekommer i den boken, men det är bara lös spekulation. Jag hade något att säga om hur pappan skriver till sin fru där om hur han vantrivs i familjelivet och längtar efter äventyr, för att sedan tänka att fara kanske kan komma till familjen och till slut undra varför inte han själv kan vara deras fara. Den lite smärtsamma men kärleksfulla förmedlingen ligger så rätt som en summering av Pappan och havet, men det är just det här med dateringen. Jag känner att det bara kan få sin fulla vikt om jag visste att det här skrevs i samma andetag, men om det gjordes med mycket mer distans tappar det lite betydelse.
För mig är det ändå, trots eventuellt avstånd, en sanning att Pappan och havet, Hattifnattarnas hemlighet och Muminpappans visa utgör den absoluta kärnan i avbildningarna av figuren. Memoarerna och vad han annars gjorde i dalen tidigare ger någon sorts grund, men det är här den verkligt konflikterade karaktären får blomma ut och ta den plats han behöver.

Pappan och havet tar vid under sensommaren när Mumintrollets pappa bryter tristessen med att besluta sig om att flytta med hela familjen ut till en ö långt ute i havet där det finns en fyr, men när de kommer fram upptäcker de att fyren är släckt och nergången. Ön är karg och ovänskaplig, havet är våldsamt och oförlåtligt. Familjen börjar med diverse påhitt och projekt som alla rinner ut i sanden på något vis, ingenting går som de tänkt sig. Långsamt växer de ifrån varandra. Pappan ville både tända fyren, fånga fisk och utforska havets mysterium, mamman längtar hem och börjar måla på väggarna, Mumintrollet flyttar hemifrån, vad Lilla My har för sig vet ingen riktigt. På annat håll finns en fåordig fiskare, i havet leker sjöhästarna och plötsligt dyker Mårran upp.

Det viktiga vi kan uthämta är att Toves pappa Viktor Jansson dog vid midsommar 1958, en tid efter Trollvinter. Det ska ha varit en lite svår människa att handskas med, Tove hade likväl dåliga som bra minnen. Hon skriver mer direkt om det i hennes nästkommande bok Bildhuggarens dotter. (Som dock inte är Mumin-relaterad, så jag kommer inte ta upp den här, men det vore ju för den delen roligt att någon helt annan gång gå igenom allt annat Tove skrivit). Viktor var som boken antydde en bildhuggare och gjorde diverse statyer och skulpturer, inte värst framgångsrik eller berömd, men han utgjorde en konstnärlig auktoritet för Tove som ung. Jag tror bilden av honom som konstnär är Toves käraste minne, hon verkade hysa mest respekt för honom i det anseendet och hade några av hans verk som dekor hemma resten av sitt liv. Också som minnet av en lekfull pappa som älskade stormarna och hur han mjuknade mot slutet och bland annat alltid såg till att det fanns att dricka på familjens ö under somrarna.

Samtidigt skavde hans andra sida något otroligt mot Tove, pappan var stundom känslokall, hade väldigt konservativa värderingar, gillade inte Toves vänner för deras ursprung och tyckte Hitler var ett god förebild under den tiden av historien. De enda kvinnor han gillade var Tove och mamman, han hade en stor förtjusning av djur, men det verkade främst vara hur de väldigt okomplicerat älskar sin ägare ovillkorligt. Mest utpräglad är väl bilden av pappan tillsammans med sin apa Poppolino, som han verkade ge mer kärlek än någon annan. Det kan nog göra lite ont att värderas under en apa hos någon man älskar.

Pappan och havet är dedikerad "till en pappa", från början ville Tove skriva "till min pappa", men avstod. Efter Viktors död ska Tove ha mjuknat upp till honom lite, men det märks att det sju år senare ändå gjorde ont än, och det är vad som är mest påtagligt speciellt i den första halvan av den här boken. Avbildningen av Mumintrollets pappa är självisk och uppslukande, ett svårt beteende där han vill kontrollera och styra allting som försiggår. I trädgårdens glaskula ser han sig själv som centrum av universum, en korrumperad bild av familjens ledare. Han drar med sig mamman till sin ö fast hon mest inte vill och låter henne inte göra mycket alls. Det är hans perfekta bild av att han ska ordna allting bekvämt för henne, men lyckas bara med att vara kvävande.
Hans åtaganden är hemskt viktiga, även om han ständigt verkar ändra sig när det inte går rätt. I en episod börjar han maniskt fiska tills mamman måste säga åt honom att de har mer fisk än de kan göra av med, pappan blir arg och sårad av det eftersom han förgäves försöker upprätthålla den familjeroll han har väldigt svårt med som det är.

Någonstans på vägen mjuknar pappan upp och blir trevligare och mer förstående, något han kanske inte själv inser, men det märks tydligt hur glad Mumintrollet blir bara pappan pratar med honom om det han tycker är viktigt. Vi ser att trollet ser upp till pappan och tycker om när han får vara med, beundrande säger Mumintrollet att pappan kan lista ut allting. Ett litet stycke alldeles mot slutet av boken tycker jag ändå är mest talande, tidigt i berättelsen hade pappan velat ta över mammans vedsamlande, något hon ilsket sagt nej till, mot slutet säger han istället i förbifarten att han skulle förstora vedbacken så att de kan arbeta tillsammans.
Med det fullbordas hans övergång från självcentrering till samarbetsvillig. Jag vill tänka att det här motsvarar hur Toves pappa mjuknade mot slutet mer än som någon lycklig önskedröm.

Någonstans redan från början fanns det spår av att avveckla Muminfamiljen, i en balans mellan skiftande rollistor och Mumintrollets växande självständigt. Småtrollen och den stora översvämningen drivs av att pappan saknas, Mumintrollet och Sniff ger sig av ensamma för att ta reda på mer om kometen, Muminpappans memoarer fokuserar på helt nya figurer, i Hur gick det sen? är resan läskig och farlig för att mamman saknas, Farlig midsommar ser handlingen dela upp familjen i tre olika partier, i Trollvinter sover alla utom Mumintrollet, Vem ska trösta Knyttet? och Det osynliga barnet fokuserar mest på helt andra figurer.
Det är egentligen bara i Trollkarlens hatt vi ser den hela enade familjeenheten, det blir i extremt stark kontrast när vi tittar fram till Pappan och havet. Här handlar det om familjen igen, men någonting har hänt över åren. Den har krympt, smalnat av till bara kärnan, det är bara Mumintrollet, föräldrarna och Lilla My kvar. Någonstans i förbifarten nämns Snorkfröken indirekt, Snusmumriken skymtar förbi i en av trollets fantasier och pappan minns ett bus från Gafsans dotter av alla figurer.
Det annars så rika karaktärsgalleriet är gravt frånvarande, vilket kanske speciellt märks av i kontrast med Det osynliga barnet som kanske hade det rikaste av alla böcker.
Vi ser Mårran återvända, och de sjöhästar som tidigare bara figurerat i dagstidningsserierna och Vem ska trösta Knyttet?, annars är det inga fler gamla ansikten, och det enda nya är den väldigt sparsmakade fiskaren.
Det kan argumenteras att havet blir en figur i den här boken, mest i hur ilsket elak den är, men mot slutet övervinns av familjen och då visar givmildhet med gåvor. Pappan har en stund där han för ett ensidigt samtal med det, men jag vill mer likna havet som förmedlare av det tillstånd familjen befinner sig i. Det är inte underligt att det är som värst när familjen slutar fungera, för att sedan tyglas när allting läggs till rätta igen mot slutet.

Havet och ön utgör ett kraftigt miljöbyte för familjen, Mumindalen har alltid legat vid vattnet, de har gjort utfärder tidigare, pappan seglade över havet i sin ungdom, Mumintrollet spenderade vintern i badhuset, men någonting händer när havet får mer fokus. Vi såg faktiskt en väldigt liknande berättelse ur dagstidningsserien, Mumin och havet, som handlar om hur familjen flyttar till en fyr och väldigt många av nyckelhändelserna från den berättelsen återfinner sig här, serievarianten känns dock mycket mer lättsam i jämförelse och har flera sidospår som inte förekommer i boken. Det är troligt att mycket inspiration för miljön togs från ön Klovharun som Tove och Tuulikki bosatte sig på samma år som Pappan och havet skrevs, de hade besökt den många gånger innan, och många av de projekt som påbörjas i boken kan säkert liknas med svårigheten att bygga en stuga på en naken klippa. Vid den sedvanliga kartan över ön i bokens introduktion skrivs koordinater ut som pekar på ett grund en halvmil ifrån just Klovharun.
På en karg ö långt ut är havet ständigt närvarande och ligger på från alla håll. Tove påminner oss konstant om hur ogästvänlig och livlös ön är i jämförelse med den paradisliknande dalen, det går inte att plantera växter eller lägga stigar där, havet slukar allting. Precis som med familjen blev dalen alltmer avlägsen med tiden, antingen befann de sig någon annanstans, eller så blev det vinter och främmande. Det här får mycket mer fokus i nästkommande bok Sent i november, där Mumindalen mest är som ett avlägset minne, men det märks av redan här i hur familjen lämnar den, och kanske främst i mammans hemlängtan som växer sig starkare och starkare.

Det framgår ju längre berättelsen fortgår att mamman är den verkliga kärnan av familjen, och det är just när det här framställs som pappans karaktär vänds, när havet lugnar sig, när allting blir bra igen.
Som tidigare nämnt blir mamman till en början uppslukad av pappan och får mest inte hitta på så mycket. Stor del av tiden spenderar hon i fyrtornet medan de andra försvinner åt egna håll, vid något tillfälle funderar hon på att lägga pussel, men låter bli för att det bara kommer få henne att inse hur ensam hon känner sig.
Bortsett från hennes vedsamling är hennes huvudsakliga projekt från början att angöra en trädgård, hon drömmer om alla blommor hon kan plantera till våren, och ett äppelträd tids nog, något som förstörs både av havet och Mårran. I sin sista tillflykt börjar mamman måla alla blommor hon minns på väggarna, vilket snart blir hela Mumindalen, det är en stark prägling av hemlängtan som kulminerar i att hon till sist vandrar in i målningen och försvinner i den.
När mamman försvinner blir alla andra helt till sig, Tove har fastställt att mamman är viktigast för dalen och att det skulle bli ett stort liv om hon togs bort. Något som verkar kunna appliceras både på verkligheten och boken, tillsammans med en tidigare utfärd är det här den händelse som får allting att långsamt falla på plats igen. I en scen börjar familjen lägga det pussel mamman tidigare hade undvikit, med en plötslig klarhet börjar de lista ut mer och mer var bitarna ska sitta.
Tove hade länge tänkt att hon skulle befria sin mamma från den svåra pappan, men fann vid hans död att mamman ändå hade älskat honom mer än Tove trodde. Någonstans i Pappan och havet skymtar det här igenom, trots pappans agerande bryts aldrig relationen riktigt, hon bryr sig fortfarande om honom hela tiden även om han till en början hade glömt bort henne.

I ett parallellt sidospår med familjens berättelse följer vi Mumintrollet, om hur han finner sin slutgiltiga självständighet men också möter Mårran och drömmer om sjöhästarna. Det känns tydligt att Tove reflekterar sig själv i både Mumintrollet och Lilla My här, My agerar främst som en kontrast åt trollet. Hon är väldigt rak på sak, jobbigt känslokall, en vanlig iakttagelse är att hon säger det andra inte vågar säga, men här tar hon det ett steg längre och gör det andra inte vågar göra, fast de kanske vill. En intressant karaktärsändring hos familjen är att den numera inte verkar vara lika värnande om djuren, det har tidigare varit ett återkommande inslag hur de lever i samspel med naturen. Allting sköter sig självt, det är ingenting att blanda sig i, träd får växa inomhus och Förfaden kan bo i kaminen. Tidigt plockar de ut ett fågelbo ur fyrens skorsten och rationaliserar att de själva kan få företräde i vissa fall, vilket sedan följs upp av att Mumintrollet hittar en hemlig glänta som är fylld av pissmyror. Han vill ju helst ha gläntan för sig själv, så han börjar försöka hitta något sätt att bli av med dem utan våld. Lilla My föreslår utrotning, det vill inte trollet, men går med på att hon får bort dem från platsen. Utrotning är just var Lilla My gör genom att dränka dem i petroleum, Mumintrollet blir förtvivlad och känner att lukten av petroleum aldrig kommer gå ur honom, likt skam. Lilla My kontrar med att det här var vad Mumintrollet visste behövde göras innerst inne, att han är motsägelsefull.

Det finns mer eller mindre ett själviskt drag över alla i boken, likt hur alla drabbas av ständiga besvikelser. Mårran är ständigt återkommande i boken och gör oss påminda om det här, när de pratar om henne och hur Mumintrollet känner, det förstärks att Mårran är symbolen för allt det här destruktivt själviska, de stora besvikelserna, den fruktade ensamheten. Vi får följa hennes perspektiv ett litet tag i introduktionen, det är tydligt att hon söker sig till ljuset, värmen som kan bryta hennes kyla, men med ljusen är det oftast liv kopplat. Hon dyker upp när familjen sitter vid lyktan, som snabbt springer ifrån henne under skrik, och hon följer dem till havs när hon ser stormlyktan på familjens båt. (Mårran färdas till havs genom att stå på vattnet tills hon fått ett isflak under sig och flyter iväg på det.)
Mumintrollet ser de vackra sjöhästarna som han maniskt beundrar, han samlar gåvor åt en av dem och vill så väl bli dess vän. Sjöhästarna är dock närmast komiskt elaka och retsamma mot honom, de är förfärligt ytliga och bryr sig inte alls om trollet. Ändå kan han inte släppa dem, det beskrivs när han först ser sjöhästarna att bara åsynen fick honom att tro att han också är vacker, och att det helt bröts när han då försökte närma sig dem. Lite överraskande ligger det något där om dålig självbild, att man tittar på vackra människor tills hela ens mentala bild förvrids, jag känner igen det mycket väl, men det känns väldigt avlägset Mumindalen. Närmaste jag kan komma på annars är när Snorkfröken önskar sig monstruöst vackra ögon i Trollkarlens hatt, men det var lite mer indirekt.
De vackra men elaka sjöhästarna går i kontrast med Mårran, något som inte gör sig tydligt till en början, och Mårran utgör en annan symbolisk koppling med hästarna innan dess. I en scen får Mumintrollet tillfälle att berätta för sin sjöhäst hur mycket han tycker om henne och beundrar henne, bara för Mårran att plötsligt jaga trollet från stranden till fyren.
Jag tror det här utgör en stark koppling till hur den hopplösa relationen till hästen representerar allt det som Mårran står för metaforiskt. Den skrämmande besvikelsen och ångern som jagar honom.
Mårrans närvaro är närmast figurativ, det tar mycket hårdare än hur hästarna egentligen retas.

Det ligger något i hur bara Mumintrollet träffar på Mårran, Lilla My är medveten men inte deltagande, och resten av familjen är helt ovetandes. När Mårrans närvaro får alla växter att resa sig och springa iväg tror familjen att det är havet som skrämt dem, och på något märkligt vis tycks det ändå gå ihop att havet skräms på sitt sätt när det egentligen var Mårran. Det ligger en tydlig parallell i hur pappan övervinner havet och Mumintrollet konfronterar Mårran.

Det är just för att locka till sig sjöhästarna trollet får Mårran om foten, de börjar en något motvillig nattritual där Mumintrollet tänder sin lampa för Mårran, som då börjar dansa av glädje. Mumintrollet brottas fram och tillbaka med det här, han har inte mycket till övers för Mårran, ibland är hon skrämmande, mest jobbig, men någonstans tycker han synd om henne.
Långsamt tycks dock Mumintrollet på något sätt mjukna mot Mårran, när petroleumet för lampan tar slut känner han att han svikit en vän, men det är också det som utgör det sista steget i Mårrans utveckling. När Mumintrollet kommer utan lyktan är hon lika glad ändå, dansar sin dans och försvinner, och hon är inte kall längre.
För Mårran var lampan en symbol för närhet och vänskap, men det var just bara det, en symbol. Det riktiga var trollets gest att bry sig om henne, och att se honom gjorde Mårran mer glad än vad lampan bara antydde.
Det är tillfredsställande att en så mörkt dyster figur ändå fick ett värdigt och mänskligt avslut, det för med sig lite extra budskap att Mumintrollet övervann alla de våndor Mårran symboliserade, men jag tänker mest bara på att någon gjorde Mårran varm för en gångs skull. Det är fint.

Tidigt i boken funderar Mumintrollet på Mårran, om hur någon man aldrig talar om eller med till sist måste sluta tro på att de finns. Han undrar hur man kunde lösa det, och tänker på en spegel.
Det utgör en intressant likhet med Fiskaren, som vi ser just det här hända med. För det mesta är han inte villig att prata alls, han vill bara vara i fred och leva extremt spartanskt. Främst är han extremt rädd för fyren, men lyckas i slutet av berättelsen släpa sig iväg dit för att hans födelsedagsfest ska firas.
Det pågår en underlig omvandling här, långsamt smälter den stela märkliga eremiten till en alltmer vanlig person, det är när han ser sig i spegeln som pusselbitarna bokstavligen faller på plats. Han plockar symboliskt fram det halvfärdiga pusslet och lägger det helt på plats för att avslöja en bild av fyren med fåglar. Han var den försvunna fyrvaktaren hela tiden, och har hittat hem igen.
Under berättelsen hittar pappan spår från den gamla fyrvaktaren här och var, hans berättelse är tydligt en av så stor ensamhet att han till sist försvann helt och hållet. På något vis blev han fiskare istället.
Precis som pappans långsamma omvandling i Hattifnattarnas hemlighet där han glömmer bort sig själv, har fyrvaktaren tappat bort sin identitet. Det känns mest som ett förebådande exempel på vad som hade hänt med familjen om de fortsatt separera sig som de gjorde till en början. Det är viktigt att någon bryr sig om en, precis som med Mårran var det vad Fiskaren också behövde.
Mest präglande verkar ha varit hans födelsedag, att ingen kom och gratulerade tog hårt på honom, och att familjen sedan gratulerade honom gjorde att han kom tillbaka. Datumet anges som den tredje oktober, jag försökte förgäves hitta någon rimlig koppling alls till den här dagen i Toves liv, men hittade ingenting av betydelse. Närmast är att den korta serie hon tecknade innan den huvudsakliga hon skulle göra senare började publikation den tredje oktober, men det känns långsökt.

Bortsett från porträttet av pappan är det tydligt att den här berättelsen handlar mycket om just besvikelserna och att ingenting går som man tänkt sig. Större delen av boken består i hur allehanda stora som små projekt och drömmar förstörs, tända fyren, plantera rabatten, göra ett eget hem, fiska, träffa sjöhästar, hitta snäckor, laga hål, bygga bryggor, lägga nät, det är många många små episoder som rinner ut i sanden. Flera saker förstörs av havet, men inte allt går att peka på det, viktigast är att de aldrig ger upp. Pappans funderingar av hur havet fungerar blir löst när han inser att havet är levande och har dåligt humör, mamman planterar ett äppelträd och tänker inte låta någonting bryta den planen, Mumintrollet bestämmer sig för att bygga en stuga istället för att bo i en glänta.
Tove hade länge drömt om att bo i en fyr, istället byggde hon just en stuga på en liten ö. Inte lika grandiost som en fyr, men hon gjorde det iallafall och blev hemskt nöjd ändå.
Figurerna möter det svåraste de varit med om, men i slutändan är alla lycklig igen. Boken slutar med att fyrens lampa tänds, och plötsligt har den funnit mening igen.
Det känns passande att den längsta Mumin-boken också handlar så mycket om tålamod, den är lite svårläst till och från med alla djupgående havsbeskrivningar och sparsmakade händelseförlopp. Jag var lite rädd för att skriva om den, den känns lite för djupgående ibland, och flera gånger skruvar betydelserna runt och slår knut på sig själva i dubbla budskap och egna tolkningar som motsäger sig själv. Känslan att jag glömt något viktigt är stor, men någonstans måste man släppa taget. Det går för ett barn att läsa det här, men här har den publiken helt försvunnit ur åtanke. Det känns på tok för dystert och svårsmält för barn, till stor del handlar det mest om hur allting går dåligt.
Jag tror Tove var redo redan här att avsluta bokserien, berättelsen känns medvetet skriven som ett avsked, både till pappan men också familjen. Kanske visste hon att hon skulle skriva Sent i november också, de två böckerna hör ihop väldigt mycket i hur de avvecklar och avslutar det som var.

Jag har lite svårt att läsa Pappan och havet, den är väldigt betyngande, vissa delar känns väldigt inspirerade av verkligheten just i hur sårande de utmärker sig. Just det här med skadad kärlek, att leva med någon som blir för destruktiv och sedan saknad. Trots att allting löser sig i slutändan känns det inte som en värst munter bok. Det är ändå en av de viktigaste Mumin-böckerna att läsa, men definitivt inte som sin första, andra eller kanske tredje. Jag tror mycket av slagkraften kommer från den just som ett avsked, det krävs att man är bekant med den gamla bilden av den lyckliga familjen för att förstå vad som hänt här.

Adlibris
Bokus 

Muminmarathon - Mumin på TV och film

Gjorde den här som mitt bidrag till årets Loading-kalender, men tycker den passar in med Muminmarathonet.

Jag ger en genomgång av alla adaptioner av Mumindalen på TV och film som gjorts över åren, det är ett lite dåligt dokumenterat område som ofta dras med felaktig eller utebliven information över vad som finns och har gjorts tidigare.

Med tanke på den media jag täcker passar det bättre att jag presenterar det i videoform än i text.

Täcker följande adaptioner:

• Die Muminfamilie - Väst-Tyskland 1959-60
• ムーミン - Japan 1969-70
• Mumintrollet - Sverige 1969-70
• 新ムーミン - Japan 1972
• Mumindalen - Sverige 1973 
• Opowiadania Muminków - Polen 1977-82 (Med senare restaureringar)
• Муми-тролль - Sovjetunionen 1978
• Filifjonkan som trodde på katastrofer - Finland 1978 
• Vem ska trösta Knyttet? - Sverige 1980 
• Шляпа волшебника - Sovjetunionen 1980-83
• Mumindalen - Sverige 1990-91 
• 楽しいムーミン一家 - Japan 1990-91
• 楽しいムーミン一家 冒険日記 - Japan 1991-92 
• ムーミン谷の彗星 - Japan 1992
• Hur gick det sen? - Sverige 1993
• Muminfamiljen på Rivieran - Frankrike-Finland 2014
• Moominvalley - Storbritannien-Finland 2019
  

Karaktärsdesign av mänskliga djur

Som med nästan all form av design i världen finns det ett djupare tänk bakom även karaktärsdesign, det här tillsammans med berättande är något jag har stort intresse för både i praktik och teori. Finner mig ofta fäst vid väldigt bra designade figurer och lika ofta funderandes över hur man skulle kunna laga halvbra designer. Det glädjer mig när folk säger att jag har bra designade karaktärer, det känns som lön för mödan. Jag vill dela med mig av den filosofi och de mallar jag arbetat fram under åren för att möjligtvis kunna hjälpa andra. Nu är den här texten fokuserad på djurfigurer med mänskliga attribut eftersom det är mitt område, men jag tror oavsett att det kan vara lärorikt och säkert applicerbart för andra sorters figurer. Jag kommer använda mig själv och mina skapelser som exempel, inte som något gyllene exempel på vad som är rätt, utan bara för att jag vet mest om mina egna avsikter i det jag gör.

Inledning

En stor fördel man får gratis när man använder djur i design är automatisk diversitet, världens fauna bjuder redan som det är på extrem mångfald i utseenden och egenheter. Gör du två människofigurer måste du försöka särskilja dem för att de inte ska bli kloner av varandra, gör du en pelikan och en elefant har du redan särskiljningen mer än redo. Det här är en av de huvudsakliga faktorerna för varför jag gillar att rita djur, det kommer automatiskt med markant tydlighet. Du kommer bara behöva tänka på att verkligen särskilja två figurer från varandra när de är av liknande arter, och såklart i särprägling bland andra tecknares designer.

Vi människor har liknat djurs instinktiva beteendemönster med personlighetsdrag hos oss själva, viss del är fakta, annat är bara kulturella associationer, men dessa karikatyrtolkningar går att använda till sin fördel i profilering av ens djurfigurer. Vill vi avbilda lathet kanske en katt passar bättre än en kanin, inte för att inte katter är fullt kapabla att springa ifatt och brotta ner en kanin, men vårt intryck av katter som husdjur är att de mest ligger hemma och sover mycket. Detsamma som att en kanin mest ligger och tuggar hö, men att den kulturella associationen med kaniner är att de är snabba. Det går att vidareutveckla de här dragen till mer detaljerade personligheter, en kattfigur kan vara reserverad och blyg medan en kanin är energisk och social, det känns rätt för att det inte är en så lång väg att gå från ursprunget.

Det är fullt möjligt att bryta de stereotypa karaktäriseringarna, kanske för tydlig symbolik om normöverskridande, men det medför lätt att figurer bara är djur av ytliga skäl om man helt särkopplar utsida och insida.

Djurens tydliga utseende och beteendemönster som vi känner igen från verkligheten och all form av media gör att det kommer med en enkelhet. Djurfigurerna används flitigt för barn, till den grad att de associationerna kan bli avtrubbande för en del vuxna, även om det finns otaliga verk med talande djur som inte alls lämpar sig för en yngre publik. Vi alla förstår djuren väldigt bra, de är sällan komplicerade, så det blir snabbt underligt och förvirrande om man gör dessa figurer för avancerade. Det finns helt klart merit att utvinna i djupare avbildningar, både i utseende och personlighet, men frågan blir då oftast varför figurerna då är djur och inte människor om inte djurens enkelhet utnyttjas. Invecklade avbildningar kräver oftast att man är fullt medveten om vad man gör och har en konkret avsikt med det, för att det ska kännas befogat är det nästan alltid rekommenderat att man har någon sorts förankring i enkelheten.

Egenhet, karaktärisering och enkelhet är mina tre grundpelare för en bra designad mänsklig djurkaraktär. Om en av aspekterna saknas uppfattas figuren som tom, det är någonting som inte är helt rätt.

Jag råder alla som sitter på egna djurfigurer att faktiskt ärligt tänka till och applicera de här punkterna på sina skapelser. Det är oftast en ganska liten justering som krävs för att få fram stora förbättringar.

För att visa mer konkret vad jag menar är det de här tre attributen jag ska gå in djupare på.

Egenhet

Det personliga uttrycket

Den lättaste vägen till att uppnå sann egenhet är en enighet mellan utstickande karaktärsdrag men speciellt att man har utvecklat egenheten i sitt egna personliga uttryck. Vi kallar det stil alldagligt, men det går inte riktigt att använda vettigt när vi pratar om det egna tecknandet eftersom allt du gör per automatik kommer vara i din egen stil, oavsett hur mycket du försöker härma andra. Jag kan inte säga att det finns några direkta genvägar till att särprägla sitt uttryck, det är extremt fördelaktigt att ha hittat sig själv när man ställs i mängden, det här är varför vi minns de största konstnärerna så väl, det var återkommande att de kändes helt egna och då syntes mer.
Att komma hit tar åratal och de flesta kommer nog aldrig känna att de är fullständigt där än, det mest konkreta jag kan ge är att verkligen fundera på sina influenser, sina inspirationskällor och vad man skulle vilja uppnå. Fundera på hur mycket du plockar från redan existerande designskolor, är det någon du härmar mer än andra? Finns det kulturell influens? Hur lärde du dig? Finns det någon aspekt av något annars bra som du inte gillar?
Titta på de typer av uttryck du gillar bäst, titta på form, linjer, färg, komposition, stilisering, motiv, etc. Fundera på de bästa aspekterna av allt du kan tänka dig, och bygg något nytt från de bästa delarna, om du själv gillar det är du på rätt väg. Ögonblicket du tar två vilt skilda konstformer och kombinerar dina favoritdelar är ögonblicket du går din egen väg.
Jag själv utvecklade mitt uttryck genom bland annat en kärlek för sliskigt söta djur och fascination för modern konst, det är en extrem där jag tagit motiv och design från ett håll med färg och form från ett helt annat, men det fungerar.

Attribut

Det går dock inte att komma hela vägen till full egenhet på bara ens sätt att rita, du kommer fortfarande behöva tävla med dig själv när du designar dina egna figurer. Om du gör en bild eller berättelse med en protagonist och bakgrundsstatister är det jätteviktigt att dina nyckelfigurer sticker ut från mängden. Typexempel är att Kiki oftast känns igen på sin fyrkantiga nos, men i hennes egna universum har alla hunddjur fyrkantig nos. Det här vägs dock upp av andra attribut som klädseln med nylon på ärmarna, hennes gigantiska lugg eller hennes missbruk av maskara.
Här ligger det en svår balansgång i hur mycket utstickande element en figur bör ha. Endast ett starkt kännetecken är för lite, och det är väldigt lätt att man går för långt och gör för mycket, då blir det en överdesignad figur, väldigt plottrig med onödiga komponenter. Det gäller att analysera om attribut säger något om figuren, och hur pass nödvändiga de då är, men även distribuering och vad för slags attribut det handlar om.
Vanliga spår av ojämn design är för mycket krimskrams runt ansiktet med resten av kroppen tom, en annan är att figuren känns igen helt på sina kläder, vilket gör att potentiella garderobsbyten medför att man inte känner igen figuren längre. Mitt tips för bra balans är att sprida ut attributen över hela kroppen, men också göra så att figuren kan kännas igen naken. Eftersom en karaktärs klädsel alltid kommer avspegla personlighet kommer det vara vissa bitar som uteblir när den är naken, det är därför det är så viktigt att ha den där balansen där bara ansiktet eller kläderna för sig är lätta att känna igen.
Lyckas man få fram den här egenheten där figuren inte binds av sin klädsel är det också lätt att sätta den i alla möjliga fantasifulla utklädnader eller leka modevisning genom att använda alternativa kläder som fortfarande framhäver personligheten, helt utan att identiteten äventyras.

Det går fortfarande med lätthet att känna igen Kiki även när hon är naken.

Vad är då ett bra attribut? Helst ska det vara variationer på saker du redan kommer behöva i figuren för att strömlinjeforma mer. Nos och ögon är typexempel, de måste du ha, men det finns ju ingen anledning att de inte kan vara utmärkande, samma för överhängande kroppsform. Ha alla möjliga vinklar i åtanke så du förstår din figur i tre dimensioner. Justera alltid grundelementen innan du lägger till saker. Tänk mer på hur du kan forma ett öra att bli eget istället för att hänga ett örhänge i det.
Börja alltid här och sätt sedan accessoarer efteråt, du kommer finna att du inte behöver lägga till mycket alls för att framhäva egenheten eftersom större delen av jobbet redan är gjort. Här kan du lätt stryka huvudbonader, smycken och liknande, har de inget större syfte är de mest i vägen. Tänk mer på helheten i klädseln, plocka bort detaljer och gör något som ligger mer i form än avbildning. Kom ihåg att du skapar helt från egen fantasi, det behöver inte finnas sådana kläder på riktigt, du är modedesignern nu.
Med det här i åtanke, det är fullt okej att bryta regler, men att ha det som grund är väldigt bra för att veta vad man kan undvika helt. Med lite övning får man känn för det, dock är det som ligger närmast för en själv inte att tänka helt på hur man blir tillräckligt unik. Sparsamhet är viktigt här, annars kan en figur bli överdesignad även utan krimskramset.
Det gäller att inte anstränga sig för mycket, jag har själv märkt att mina två bäst designade figurer varit de jag ritat helt på känn för vad jag tycker är roligt att rita. Isabelle har egenheter i sin design, men de är helt konsekvens av att jag tycker taggar är de roligaste penndragen att göra, hon är taggig överallt. Det är inte bara designtänket här som gör henne till en bra design, det är det stora nöjet i att rita henne. En figur som är rolig att rita blir automatiskt lätt att rita, det är väldigt gynnsamt för framtida avbildningar.

Segmenteringen

För att en figur ska vara lätt att avläsa och flexibel för både positionering och färgläggning behöver vi tänka på segmenteringen, det är här utspridningen av attributen över kroppen kommer till bra nytta.
Generellt kan vi dela upp de flesta djur i huvud, kropp och lemmar, eftersom vi jobbar med människoliknande djur har vi också mer tydliga armar och ben, vi kan också tänka oss att svans, långt hår och stora kläder kan spela in i fördelningen av dessa ytor.
För det mesta avbildas inte figurer sterilt framifrån, för livfullhet avbildar vi dem istället i alla möjliga poseringar. Tänk vilka delar som kan komma i kontakt. Vanligaste här är händer och armar som lägger sig över ansikte och kropp, de ska helst inte smälta ihop med varandra för mycket.

Det här är exempelvis varför gamla tecknade figurer har handskar, helt för att händerna ska synas tydligt mot den mörka kroppen.

För att figuren ska vara så flexibel som möjligt behöver segmenteringen vara distinkt. Se över alla övergångar i kroppsstrukturen, hand till arm, arm till kropp, kropp till huvud och så vidare. Tänk på vilka plan segmenten ligger på gentemot varandra. Ett knep jag själv gillar att använda är en lång vild frisyr som lägger sig över ryggen och utgör en bakgrund för kroppen i alla situationer, det gör mycket för tydlighet om figuren exempelvis sätts i en mörk miljö med mörka kläder.

De röda sträcken markerar de svarta övergångarna i Isabelles kläder, notera hur avskiljarna inte behöver sitta precis vid lederna.

Med den här uppdelningen av figurens kropp är det lättare att få insikt i hur personliga alla bitarna är, det är absolut inte krav att alla bitar av en figur är egna, jag skulle snarare avråda det då det leder till överdesign, men om man finner att komponenterna i sig känns anonyma kan det vara en idé att fundera på hur man kan ändra det här. Lägg dock olika vikt i hur viktigt det är för delarna att vara unika, jag skulle rangordna huvudet som absolut viktigast, med kropp därefter och hela armarna inklusive händer på tredjeplats. För mycket arbete på exempelvis fötter kommer göra att de snor fokus från ansiktet, där vi oftast tittar mest, eller armar som styr mycket av en figurs agerande.
Se över hur alla bitar går ihop med varandra, det krävs inte att en figur är full av hårda övergångar vid lederna, men var medveten om de problem som kan uppstå om ett segment inte gör sig helt med andra. Generellt skulle jag anse att du vill att minst en av armar eller händer syns tydligt mot kroppen och att händer helst inte går ihop med ansiktet.

Från början hade Isabelle vita handskar, det var gångbart med konturer, men utan smälte de direkt ihop med ansiktet, så jag gjorde dem svarta istället.

Färg

Över till färg, jag har inte tagit upp det än, för att det faktiskt verkligen inte är en aspekt du ska basera din figur på förrän efter formgivning. Jag designar alla mina figurer i svartvitt, och det är helt för att de inte ska förlita sig helt på färg för att vara igenkänningsbara. Det är direkt dålig design att en figur kräver färg för identifiering, är det fallet med en figur man har är enda lösningen att gå tillbaka till ritbordet och forma om den tills färgen inte är livsviktig längre.
Varför ska man då inte lägga sådan vikt på färg? Som skapare kan man ju helt enkelt välja av nödvändighet att alltid avbilda figuren i färg så problemet frångås.
Visst, men problemet ligger mer i fundamentet av hur figuren är utformad, på frågan om man känner igen figuren eller färgschemat kommer det bli att man som åskådare bara minns en färg. Du tappar också väldigt mycket flexibilitet i tolkning och avbildning inte bara för dig själv utan även för andra att själva avbilda figuren. Då tappar du egenheten.
Det vanligaste exemplet av överdesign jag märker är just i färgläggning av figurer. Folk går upp i sex, åtta eller tio olika nyanser, det här är på tok för mycket. Det kan ligga både i att försöka avspegla djuret man använt så troget som möjligt, men även i desperata försök att få figuren att bli så unik som möjligt. Den absoluta döden är att implementera en regnbåge i designen, det här är toppen av överdesign och det värsta du kan göra i färgläggning av en karaktär. Dels för att det blir för mycket färger att arbeta med för både igenkänning och enkelhet för avbildning i tryck och så vidare, men också för att du inte kan implementera alla färger i regnbågen i en design på ett estetiskt tilltalande sätt. Allting krockar med sig själv och du har flera färger för mycket i paletten som är helt onödiga. Det är direkt fult.

Istället ska man titta åt helt motsatt håll och gå på den grund man redan har i att figuren inte ens behöver färg för att kännas igen, då behöver du inte heller mycket färg alls i porträtteringen. Min gyllene standard är så lite som fyra nyanser med svart och vitt inkluderat (fast kanske inte konturer), där tre kan kännas lite för simpelt och fem som att något känns onödigt. Det är lätt att man finner sig tvungen att ha mer än fyra färger, ett exempel är i extraattribut som läggs på ibland. När Isabelle tar på sig sin mantel går hon från fyra till fem nyanser, men själva grundfiguren är på fyra. Andra exempel kan innefatta vissa delvis synliga delar som en röd tunga eller väldigt väldigt små detaljer som en iris. Min tanke med fyra som gyllene standard är att själva grunddesignen är jätteenkel så att det i nödfall alltid går att lägga till fler nyanser utan att det blir för mycket. Om det överliggande helhetsintrycket innefattar fyra nyanser kommer det inte göra så mycket om en eller två extra färger syns knappt eller bara ibland, men det kan alltid vara en idé att fundera på om man faktiskt behöver introducera en ny färg eller om det kanske går lika bra att bruka en redan befintlig.

I Kikis fall är trefärg livlöst medan femfärg lägger till en egentligen helt onödig nyans av grå.

Stor fördel med att arbeta med så lite färger i grunden är att den kombination man då nyttjar i sig blir väldigt egen och lätt att känna igen eftersom det inte är för mycket att komma ihåg. Det här stödjer såklart figurens egenhet kraftigt, det finns mycket flexibilitet att utvinna från att låta färgläggning bli ett komplement till en figurs unikhet snarare än en nödvändighet.
Vad man då bör tänka på i färgsättning är att simplifiera distribueringen. Det går att göra en stiliserad förenkling av ett djurs färgschema, det går att göra enkla uppdelningar av ytor i klädsel. Har figuren redan bra segmentering i den tidigare designprocessen är färgläggning lätt. En förenkling om man inkluderar svart och vitt är att helt enkelt byta ut de mörkaste och ljusaste nyanserna i förlagan mot det här. Giraffer har bruna markeringar, men de kan lika gärna vara svarta.
När man arbetar med få färger brukar det oftast gå att vara rätt färgstark, men det är viktigt att veta de där färgerna som inte fungerar tillsammans. Titta upp färgteori och märk vilka färgkombinationer som är mer fördelaktiga än andra. Bra tips är komplementfärger, färger som ligger bredvid varandra i färghjulet eller en stark färg i kombination med en matt. Betänk vilken färg som är dominant i figuren, och använd de andra som stöd för den.

Ett färgschema ska främst styras av segmenteringen, vilka färger som kommer möta varandra i figuren. Vi vill inte att en färg möter sig själv i en annan form, och vi vill att det ska gå bra om alla fyra krockar med varandra. Segmenteringen av var färger kan finnas är livsviktig för tydlighet, ett lätt knep att se detta är att ta bort konturerna, om figuren är svårtydd behöver färgerna spridas runt mer. Om figuren redan har bra segmentering kommer färgläggningen bli lättare, men det kan vara en idé att gå bak och göra någon justering om man upptäcker att den befintliga uppdelningen blir svår att förse med färg.

Isabelles segmentering är lättöversatt till färg.

Även om det kan verka svårt att få plats med så få färger på ytan är det allra oftast helt möjligt, det vanligaste som tar emot kan vara att offra de där färgerna man ville använda från början. Det är viktigt att välja de färger som kan användas mest på figuren. Att förbruka en hel nyans på bara någon liten detalj är slöseri.
Ha dock i åtanke att en väldigt grundläggande färgprofil inte nödvändigtvis omöjliggör mer nyanserade avbildningar, det är bara att man med den väldefinierade basen har byggt en stadig grund för vad som är viktigast.

Karaktärisering

Bakgrundshistoria

Likt alla människor i verkligheten bör så även alla figurer ha en berättelse bakom sig, någon du kanske inte känner till, men kan ana i agerandet. Som tidigare nämnt kan djurkaraktärer dras med fördel att många djur redan har kulturellt bestämda personlighetsdrag, då man kan använda det här för att direkt förstå en figurs karaktär. Men bara kunskapen att hundar är si och katter är så går inte hela vägen, speciellt inte om man vill få fram en personlighet som inte nödvändigtvis är helt typisk djuret. Eftersom vi även jobbar med den mänskliga aspekten kan vi få in alla möjliga delar av vår egen värld, vi kan använda yrken, subkulturer, social klass och så vidare för att väcka helt andra associationer. Det är viktigt att ha i åtanke hur man visar en figurs tillhörighet i designen, men också vad för associationer vissa attribut kommer ge för uppfattad tillhörighet, det kan vara ett tvåeggat svärd.
Det finns på det sättet två vägar att gå här, bestämma figurens bakgrundshistoria innan designen, eller hitta på en bakgrund utifrån redan befintlig design. Det kan ge vilt skilda resultat.
För min del är det väldigt viktigt att en figur har ett förflutet, varje gång jag ser en figur vars utseende jag verkligen gillar vill jag alltid veta vad deras berättelse är, det kan då bli rätt tråkigt om det visar sig att figuren inte har någon berättelse, den är bara gjord för att se ut på ett visst sätt, men ingenting mer.
Om du är medveten om din figurs berättelse kommer också formgivningen av den bli mycket mer riktad. Det kommer informera personligheten och underlätta rörelsemönster, uttryck, klädsel och agerandet. En glad och optimistisk karaktär kommer skilja sig som natt och dag mot en ledsen och pessimistisk om de två figurerna är designade därefter. Är personligheten en efterkonstruktion kommer den inte synas lika tydligt i karaktären, men det är alltid möjligt att böja och modifiera figuren för att passa nya avsikter.
Vad figurens bakgrundshistoria är och hur du väljer att förmedla den är eget val, i mitt fall har det blivit serie av nästan alla mina figurer. Du behöver dock inte skriva något långt epos om din figur, bara en mening om dess bakgrund kan vara nog. Det finns mycket man kan få sagt med så lite, och du kommer få den absoluta kärnan av personen klar och tydlig för dig själv. Det handlar inte om att beskriva vad det är för djur, hur den ser ut, eller liknande, fokusera helt på dess faktiska liv, vad för väg den tagit från födsel till nu, och vad som är viktigast i nuet. Härifrån är det lätt att utläsa personlighet, tankemönster och känslolägen.
Några exempel med egna figurer:
Kiki - Naiv transtjej med bräckligt självförtroende som har stort behov att hävda sin kvinnlighet.
Ally - Deprimerad tonåring som valt att leva det ensamma livet för att hon inte har några vänner.
Daisy - Föräldralöst rådjur som blivit uppfostrad av en satanisthäxa och en skogshuggarfamilj.
Isabelle - Ex-dansös som envist måste vara snällast för att gottgöra att hon mobbade en annan som liten.

Ally och Mollys grava motsatser i personlighet återspeglas i designen.

Skådespel

Med berättelsens insikt i figurens personlighet är det då viktigt att återspegla det här i själva figuren, hur figuren valt att klä sig, vad för hållning den har, vad för uttryck den har, hur den rör sig, det bör rent logiskt diktera hela beteendemönstret.
Det går in mycket skådespel här, överdriv gärna, studera pantomim. Har du en bestämd avsikt i hur en figur ska vara blir det så mycket tydligare om personligheten levs ut i alla aspekter av den.
Med det här inte sagt att du nödvändigtvis ska spela ut clownakter med dina figurer, men försök att inte få dem stela som robotar.
Det finns så många sätt man kroppsligt kan uttrycka alla möjliga sorters personligheter och känslolägen på, jag har inte plats att gå in på allting här, skådespel är en konstform i sig. Med det följer att det inte bara finns utförliga guider och riktlinjer, utan hela skolor kring det här.
Ett lätt sätt att få fram rätt tolkning här är att försöka skådespela figuren själv med din egen kropp, det kan kännas mycket lättare instinktivt att uttrycka en känsla kroppsligt än bildligt. Många tecknare gör samma ansiktsuttryck som det ansikte de ritar, allt som oftast inte ens medvetet, men det hjälper det undermedvetna.

När berättelsen kommer efteråt

Vad jag kan minnas har alla mina figurer varit skapade tillsammans med dess bakgrundsberättelser, utom Daisy. Det var en figur jag gjorde helt utan bakgrund eller personlighet, hon hade ett vagt obestämt utseende och inget egentligt syfte.
En dag fick jag idén att göra en serie om Daisy, för att återspegla hennes odefinierade skapelse ritade jag bara serien rakt av utan förplanering. Med det här genomgick Daisy en ganska stor omvandling där hennes nu konkreta bakgrundshistoria gjorde att hennes personlighet logiskt formades därefter, hon blev plötsligt en mycket mer stabil figur. Med detta blev hennes utseende fastare och personligheten märktes mer av i avbildandet när det fanns någon att avbilda. Trots konkretiseringen kommer jag fortsätta att försöka hålla Daisy som en väldigt lös figur, för att det är lite där hennes kärna ligger. Det är min kanal för att bryta regler, Daisy är därav lite elak, hon representerar många av mina dåliga sidor.

Daisys utseende ändrades markant av att få kontext via en bakgrundsberättelse.

Enkelhet

Fokusering

Jag har redan rört vid enkelheten lite grann tidigare i texten, dels för att de tre stegen är hårt sammanfogade med varandra, men också för att enkelheten är en av de saker jag gillar mest i designtänk. Det är en universell filosofi om att mindre är mer, där man överskådar alla komponenter och överväger vad som är nödvändigt och vad man kan plocka bort. Om din figur är enkel kommer den vara enkel att avläsa, enkel att förstå, enkel att ta till sig. Ett enkelt utseende och en enkel personlighet går långt för att få figuren att kännas genomtänkt.
Det här är inget avsägande av komplexitet, snarare tvärtom, det är inte förrän du har sann simplicitet som grundsten som du kan få komplexiteten att växa fram på ett bra sätt.
En enkel design kommer inte ha problem att avbildas med mer detaljer.
En enkel personlighet kommer inte omöjliggöra de små dolda nyanserna mellan raderna.
Tänk det som ett hårt skelett som omsluts av mjuk vävnad.
Är din grund komplex blir det svårt för enkelheten i avbildning och tolkning att komma fram, det blir svårt att förstå och ta till sig en figur som är ofokuserad och för mycket.
Vi hittar det i attributen, vi hittar det i färgerna, vi hittar det i bakgrundshistorien, vi hittar det i formgivningen.
Enkelheten är inte en nerdumning, det är en fokusering.

Massproduktion

I den kommersiella världen ligger det stor vikt i att figurer och liknande ska vara lätta att massproducera, det utvinns lättast om figuren är enkel i design. Tänk komplexitet av form för tredimensionell avbildning, färgmängd för mångsidiga tryckmöjligheter, flexibilitet för olika tolkningar, men kanske främst hur enkel en figur är att rita.
Med det här inte alls menat att du nödvändigtvis ska sälja ut och skapa något kommersiellt jippo, men det kan som privatperson finnas lika stora fördelar i att anpassa sin figur för massproduktion. Huruvida komplex din figur bör vara ligger mycket i personlig smak, men de två viktigaste faktorerna skulle jag säga är avsett medium och tid. Jag jobbar mycket med serier, det involverar att rita sina figurer många många gånger om och om igen, det är både skisser och färdiga bilder, jag har några figurer jag ritat flera hundra gånger. Med sådana avsikter blir det direkt livsviktigt att figuren är lätt att rita och går fort att rita. Steget över är animation där du inte bara behöver ha din design så strömlinjeformad som möjligt, utan också med helt uträknad rumsdefinition. Hur mycket tid vill du lägga på att rita samma sak igen och igen och igen? Kanske inte så mycket. Är det dock bara en handfull gånger kanske det är lättare att gå den lite längre vägen vid varje avskildring?
Var medveten om det blir tio eller tusen porträtt och jobba därefter.

Utveckling och strömlinjeformning

Det är nio år sedan jag ritade Kiki för första gången, då som en vidaremutation av en tidigare väldigt anonym vargfigur jag skapat ett år tidigare. På den tiden var jag sexton och hade inte mycket koll inom konst och teckning, varken i teori eller praktik då jag egentligen bara hade bildlektionerna från högstadiet att utgå ifrån. På något vis lyckades jag helt oavsiktligt träffa någorlunda rätt ändå. Kiki hade inte utvecklat alla sina attribut än, och formgivningen var verkligen inte där än, men sett till signalement är det inte alltför långt ifrån idag.

En av de första bilderna på Kiki med en av de senaste.

Idag hade jag aldrig använt den första designen, men eftersom jag levt med den över åren har den långsamt kunnat formas om tillsammans med mig. Den där fyrkantiga nosen kan jag inte alls minnas hur den uppstod, men den har kvarstått över åren trots att den lätt hade kunnat blivit utbytt för länge sedan. Fisknäten var från början menat att vara nylon, det lyckades inte riktigt, det blev för glest, men det glesare alternativet var egentligen lättare för designen att rita, så det blev aldrig korrigerat.
Lyckliga misstag, som man kallar det, även om man var oerfaren och det gick fel, blev det kanske lite rätt ändå. Det var bara att leva med misstag genom att ge dem nytt kontext, om jag nu istället avsiktligen ritade fisknät istället för nylon blev det mer självsäkert, och då blev det lätt att sätta det på armarna också.
För varje gång jag ritade Kiki ökade självsäkerheten, när man vet figuren innantill och följer mer instinkt än mall smyger de andra förändringarna snart fram. Kikis lugg har bara växt och växt och växt, på något vis blev hon smalare också, men jag vill inte ha henne för smal, eller med världens största lugg, så det gäller att sätta gränser för utvecklingen.
Det är egentligen bara tre gånger som jag gjort en avsiktlig vändning i design, det var när jag bestämde hård grundstruktur att modellera efter, bytte till mer definierade ögon och bestämde att Kiki inte måste vara bunden av lore att ha sitt halsband. Allt annat har kommit med åren.
Helt omedvetet uppstod stor utveckling från att rita samma figur flera hundra gånger, från en lös grund växte något fram som känns mer genomtänkt än det egentligen är. Självsäkerheten i upprepningen kramade långsamt form i henne.
Det här är någonting som fortsätter hända konstant, det är via repetition det undermedvetna lär sig vad som känns rätt och fel. Exempelvis blev Isabelles öron märkbart längre på bara någon månad.
Ha det här i åtanke när du ritar din figur, även om formen inte känns helt rätt än kommer den komma om du bara ritar mer. Vill du bemästra din figur till fullo handlar det verkligen bara om att rita den igen och igen och igen, och då är det ju såklart som tidigare nämnt fördelaktigt om den är lätt att rita.

Nedskärning och simplifiering

För att uppnå enkelheten är det nyttigt att hjälpa den på traven, det här med att ta något redan existerande och skära ner det. Det kan vara en redan existerande figur eller ett djur man vill basera sin figur på. För redan existerande figurer handlar det främst om attribut som vi pratade om tidigare, men även formgivning. Från verklighet till papper kommer det alltid behöva ske någon form av abstrahering oavsett hur fotorealistiskt du målar, det gäller att förstå det man avbildar för att fånga det i en enklare form. Det handlar om att effektivisera konturer och stilisera karaktärsdrag. Alldagliga exempel på det här är överdrivna ansikten där ögonen är klotstora och munnar väldigt formbara, allt för att förstärka uttrycksförmågan. Att fånga en överdriven reaktion är lättare än en realistiskt, med det inte sagt att du inte kan uppnå det enda via det andra, fundera på vad som passar dig bäst.
Andra typiska exempel är att teckna päls och hår med bara konturer istället för hundratals enskilda hårstrån för enkelhet, mer kompakta proportioner för gullighet, fyra fingrar istället för fem för effektivisering, etc.
När man tittar på ett djur är det då viktigt att titta på definierande karaktärsdrag och överliggande form. Vi tar giraffer som exempel för att de är väldigt roliga djur att teckna.

Här är en gammal bild jag gjorde av en giraff med inramning specifikt för att fokusera på den långa halsen. Det här är en ganska stark abstrahering av verkligheten när man jämför bilden med förlagan, men det är trots nedskärningen onekligen en giraff som avbildats.
Avväg vikten mellan simplifiering och familjaritet, formen är kraftigt grovhuggen men tappar inte fokus på den mest grundläggande formen, mönstret saknar komplexitet men påminner om sin förebild. Karaktärsdragen har också fått olika fokus, den långa nacken och de typiska hornen är där, men märk hur även de långa ögonfransarna letat sig in samtidigt som nosen blivit grovt förenklad eftersom den inte håller samma vikt för igenkänning. I stället har örat gjorts mer distinkt för att synas bättre än i verkligheten.
Det är ingen avancerad design, antagligen lite för enkel för sitt eget bästa, men betänk enkelheten i att rita den här istället för en realistisk avbildning och hur båda går att kännas igen som en giraff till en likgiltig grad. Om bildens syfte är att visa en giraff har båda uppfyllt det målet, men en är väldigt mycket mer effektiv än den andra på bekostnad av realism.
Applicera det här i alla former av avbildningar, var bör fokus ligga för igenkänning och hur viktiga är alla detaljer? Kan det rentav vara att vissa aspekter mest är tidsslöseri när designen klarar sig utan dem? Djur är skapade av naturen och har därav inget designtänk applicerat på dem, det blir människans uppgift att strukturera om djuravbildningarna så att de får design.

Avslutning

Det ligger en halv vetskap och konstform bakom karaktärsdesign, här har jag bara fokuserat på en ganska specifik kontext. Var medveten om att det finns så mycket mer att lära och att jag måste sätta punkt någonstans. Det här är vad jag personligen tycker är viktigt och sätter vikt på, jag inte är något allvetande facit, jag har ganska stark vinkling mot minimalism och effektivisering.
Regler är till för att brytas, har du varit uppmärksam har du nog märkt att några av mina designer inte följer allt jag tar upp här helhjärtat. Allting är baserat i fokus och vad för avsikter man har.
Jag hoppas dock att någon finner det här intressant och ser någonting att ta lärdom av.

Muminmarathon - Det osynliga barnet och andra berättelser

Det osynliga barnet och andra berättelser (1962)

"Nu sitter hon där och tror att jag aldrig har varit med om nånting. Jag som varenda dag upplever jordens undergång och ändå fortsätter med att klä på mig och klä av mig och äta och diska och ha visiter som om ingenting har hänt!"

Med Trollvinter blev Tove Janssons berättelser om Mumindalen förändrade för gott. De hade klivit över tröskeln där köttet i innehållet låg i subtext och metaforer, och de universella genomgående ämnena för böckerna fick ett mycket starkare fokus, där de sågs rakt i ögat. I och med Det osynliga barnet togs ytterligare ett steg i den här riktningen, och den fortsatte på allvar det som hade påbörjats i Trollvinter. Det här är ingen barnbok, i den rätta bemärkelsen, den är fortfarande barnvänlig på alla sätt och vis, men det märks att fokuset i författandet mer är riktat mot vuxna läsare. Innehållet kretsar starkt kring mer abstrakta och filosofiska ämnen än tidigare böcker, och tar upp känslor och tankeställningar som det är osäkert om de flesta barn upplevt eller ens förstår sig på. De här avsikterna förstärks i bokens utformning där det blir uppenbart att det bakomliggande är det huvudsakliga fokuset, eftersom innehållet utan dem blir väldigt tomt och substanslöst. Det är med andra ord troligt att en yngre läsare som ser böckerna på ett ytligt plan skulle finna den här och de andra 60-talsböckerna direkt dåliga, och om inte det iallafall väldigt tråkiga. Det ligger inget fokus i lekfullhet längre, tonen är förändrad, det är allvar i en lättsmält förpackning.

Det osynliga barnet är den första och enda Muminbok som är en novellsamling, det finns alltså inte riktigt något stort överliggande narrativ eller genomgående handling, utan varje del är en självständig berättelse där den enda gemensamma nämnaren är att de utspelar sig i eller i närheten av Mumindalen och följer de karaktäristiska figurerna som befolkar Tove Janssons fantasivärld, dock inte nödvändigtvis Mumintrollen, eller ens deras vänner. Ett antal berättelser handlar om helt nya karaktärer som dyker upp här och sedan aldrig mer igen efter det.
Det här fokuset på att berätta mer om världen utanför Muminfamiljen sågs redan i Vem ska trösta Knyttet? två år tidigare, och jag spekulerade i min text om den boken att den från början var tänkt som en berättelse i Det osynliga barnet, då den rent handlingsmässigt passar in väldigt bra här. Om inget annat blir Det osynliga barnet då en logisk fortsättning på Knyttet.
Att fokuset till större del dras ifrån Muminfamiljen blir både ett steg i den långsamma avvecklingen av den, som påbörjades i och med dess nedskalade deltagande i Trollvinter och fortsatte som ett av huvudtemana i den efterföljande boken Pappan och havet, samt som en sorts anti-uppföljning av Trollvinter. I och med den boken hade Mumintrollet genomgått en såpass stor personlig utveckling, och handlingens flöde i takt med årstidens framfart gjorde att det blev väldigt intressant att få veta vad som kunde tänkas hända när Mumintrollet då placerades i sitt naturliga element igen, fast med all ofrånkomlig ny erfarenhet och kunskap. Det kändes logiskt att nästa bok då skulle följa upp det här, men det händer inte riktigt. Mumintrollet medverkar, ja, men i och med novellformatet hamnar fokuset aldrig riktigt på honom, och det får aldrig plats att göra det heller. För en uppföljning av Trollvinter får vi istället vänta på Pappan och havet, men det skapas ett sådant mellanrum mellan de två böckerna i och med att Det osynliga barnet sätter sig emellan dem, att det på många sätt känns som om läsaren är frånrövad en riktig uppföljning av Trollvinter. Jag vet inte om om det här var avsiktligt av Tove eller inte, och om det i så fall är ett briljant drag eller inte, men jag kan åtminstone se hur det skulle kunna vara en sorts motsättning emot de allmänna förväntningarna efter föregående bok.

I och med att det här är en novellsamling utan en egentlig röd tråd är det svårt att prata allmänt om den samtidigt som man går in på djupet, då fokuset är helt splittrat mellan de nio olika berättelserna, så för att göra boken rättvisa får jag istället gå in på varje del av den en i taget.

Vårvisan

Vårvisan är den inledande berättelsen i boken och tar vid i slutet av April då Snusmumriken är på väg tillbaka till Mumindalen. I sin ensamhet avser han att komponera en ny visa som han ruvat på ett tag. För Snusmumriken är det här med att skriva musik ett känsligt ämne, det måste göras precis rätt, annars blir det fel och visan blir dålig. Den får inte göras för tidigt eller för sent, och den kvällen känner han att det är den perfekta stunden.
Just som han ska börja blir han dock störd av ett litet kryp som kommer fram till honom och börjar prata munnen av sig om hur mycket han beundrar Snusmumriken och har drömt om att träffa honom, hur han aldrig har hört musik och hemskt gärna skulle vilja. Snusmumriken blir bestörd av det här intrånget och tappar helt inspirationen för att skriva sin vårvisa, han ger ett kallt bemötande och vill helst bli av med krypet. Han får reda på att krypet inte har ett namn, då det är "för litet för att ha något", och blir befrågad om han skulle kunna ge krypet ett eget namn.
Efter att ointresserat ha skrämt bort honom visar dock Snusmumriken lite vänskaplighet till sist genom att döpa krypet till Ti-ti-oo, inspirerat av ett skogsläte, vilket har en glad början och många sorgsna O:n i slutet.
Efter mötet finner dock Snusmumriken att han inte kan få tillbaka sin visa i huvudet igen, istället tänker han bara på sitt möte med Ti-ti-oo. Ju längre han går, desto mer utmattad blir han av tankarna, tills han får nog och hastigt tar sig tillbaka till platsen där de möttes. Där finner han Ti-ti-oo igen, som gjort en namnskylt till sitt nya hem, och pratar om hur allting förändrats nu när han fått ett namn. Han har plötsligt så mycket stort och viktigt att göra att han inte längre är intresserad när Snusmumriken erbjuder sig att spela visor och berätta historier för honom.
Nu är Ti-ti-oo mer fokuserad på att leva sitt egna liv, och det gör att Snusmumriken slutligen får tillbaka sin vårvisa i huvudet igen.

Den här berättelsen tar upp ämnet om identitet och om hur viktigt det är att skapa sig och inneha en. Det här förmedlas då med det lilla namnlösa krypet som är sorgset och obetydligt, men som med ett namn plötsligt påbörjar sitt liv på riktigt och gör sig själv till en person. På det viset, i och med namngivningen, "föds" Ti-ti-oo. Han som tidigare varit så fokuserad på Snusmumriken i sjuklig beundran finner då att han själv, i och med att han nu fått en identitet, blir så mycket mer intressant. Snusmumriken anmärker tidigare i berättelsen att "man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket", vilket sedan återspeglas i slutet och blir en sorts summering av berättelsen i stort. I och med Ti-ti-oos nya fokus på att bygga upp ett eget liv slutar han beundra Snusmumriken lika mycket som innan och blir på så vis "fri".
När de då i slutet möts igen berättar Ti-ti-oo om hur allting förändrats och om hur ingenting i hans liv var på riktigt innan det kunde hända honom själv, innan det hände Ti-ti-oo. Nu brukar ju de flesta personer ha ett namn, så det här är ingen uppvisning om hur man bör skaffa sig ett för att få sig en legitim existens. Det blir istället en sorts upplysning av hur viktig identiteten är för en person, och "namnet" kan göras som en metafor för identitet i allmänt. Det kan ses som att Ti-ti-oo i början bara är ett barn som inte utvecklat sin egen identitet, när han sedan får den flyttar han hemifrån och börjar styra upp saker själv, det här passar perfekt in i vuxenlivet i allmänt, och det kan då dras en parallell där Ti-ti-oo med sitt nya namn och identitet äntligen blir vuxen. Det kan på så sätt jämföras med hur vi i verkligheten kanske inte får ett namn, utan istället gör oss ett.

Vi får även i den här berättelsen för första gången lära känna Snusmumriken närmare och sätta oss in i hans huvud, där tidigare böcker till större del fokuserat på honom från Mumintrollets perspektiv blir det här då från hans egna, och det visas upp hur hans bekymmerslösa enkla levnadssätt kanske inte är så enkelt trots allt. När han tänker på Mumintrollet och hans beundran av och längtan efter honom blir han överrumplad av hur svårt och jobbigt det är att göra honom besviken, och flyr ifrån de tankarna. När Ti-ti-oo då sedan börjar tala om Mumintrollet blir Snusmumriken irriterad och säger att han kanske struntar i att ta sig tillbaka till Mumindalen, det här förmodligen mest i frustration över hur Ti-ti-oo tagit saker om Snusmumriken för givet, men det kan också appliceras på hans tidigare tankar han flytt ifrån. Det tycks som om Snusmumriken helst slipper göra Mumintrollet besviken, och att han potentiellt kan ha haft tankar om att inte komma tillbaka alls för att ta honom ur sitt liv, och göra det mindre komplicerat. Det här är en rätt mörk tolkning, och det är nog inte så mycket avsikten, men det är fullt möjligt att tolka den ur texten.
På samma sätt som Snusmumriken försökte fly tankarna om Mumintrollet och istället fokusera på sin vårvisa gör han sedan detsamma med Ti-ti-oo efter deras möte, men han finner att han inte alls kan fly minnena av deras möte, och blir då illa tvungen att återvända. Det intressanta här är att det inte riktigt ges någon förklaring om just varför Snusmumriken vänder om igen, om det är av skam och skuld över hans bemötande av Ti-ti-oo, eller om det var för att han ville få tankarna på sin sång igen. Det är lättast att se det som att han vill gottgöra för Ti-ti-oo, men med tanke på att berättelsen är skriven lite kryptisk här, och tidigare tolkning om hans behov att fly undan Mumintrollet, kan det läsas in en lite olustig mörk underton i Snusmumrikens tankesätt. Med det inte sagt att han är ondskefull eller något, men det går inte att förneka att det ligger en del självcentrering i Snusmumrikens personlighet.

I den här berättelsen blir även Snusmumriken avbildad som en "skapare". Visst, på ett filosofiskt vis "skapar" han Ti-ti-oo, men på ett lite mer jordnära plan handlar det till stor del om den titulära vårvisan. Hela delen med hur han behöver vänta och koka på sin sång innan den blir perfekt och han skapar den är något som förekommer bland skapare i verkligheten med, och även hur den perfekta idén, som man är i det perfekta läget för att utföra, kan bli förstörd direkt om någon utomstående stiger in och stör, vilket händer i och med Ti-ti-oos introduktion. I ett sorts skumt ironiskt sammanträffande var det precis vad som hände mig när jag skrev den här texten, och blev då tvungen att låta den ligga ogjord ett tag innan jag fick tillbaka motivationen och inspirationen att fortsätta.
En intressant vidaretolkning av Snusmumrikens roll som skapare är hur Ti-ti-oo på samma sätt blir en beundrare. Med tanke på den tidigare succén med dagstidningsserien och kommersialiseringen av Mumintroll på stor nivå är det inte helt omöjligt att tänka sig det här mötet som en tolkning av för påträngande fans.

En hemsk historia

Den andra berättelsen i boken handlar om den näst minsta homsan, som har en väldigt livlig fantasi vilken han får problem att särskilja från verkligheten. Efter att ha skrämt sin lillebror till tårar under en av sina lekar lämnar Homsan sin gråtande bror bakom sig samtidigt som han går bort till myren och drömmer upp att hans lillebror gått och blivit uppäten av dyormar. I panik springer han hem och berättar för sina föräldrar att lillebror är uppäten, mamman blir uppskrämd men pappan synar Homsan och ser Homsans lillebror oskadd i trädgården. Som straff för att han narrat sina föräldrar får Homsan ingen middag eller efterrätt och får lägga sig vid solnedgången.
Det här gör Homsan sur, då han inte tycker det är någon skillnad mellan vad som är fantasi och vad som är verklighet, och han smyger ut för att han tycker att han tröttnat på sina föräldrar. Strax börjar han dock få obehagliga fantasier ute i natten, och tar sig då till ett närliggande mymmelhus. Där inne möter han Lilla My som ligger på toppen av ett högt skåp och tittar ner på honom. Hon berättar att hon sett Homsan tidigare och hur han gått och mumlat för sig själv, hon förstår att han har livlig fantasi och lurar i honom att hon ligger på skåpet för att komma undan "de levande svamparna". Homsan blir livrädd och tror på allt My berättar, samtidigt som han rullar ihop mattor för att täcka dörrspringan. När det börjar banka på dörren gömmer sig Homsan under soffan, det visar sig dock inte vara några levande svampar, utan bara hans pappa som kommit för att leta efter honom. När de då går hem berättar Homsan för sin pappa om hur hemskt Lilla My hade narrat honom, och pappan instämmer i att det är fult att narras, varpå de går hem och äter upp resterna av dagens efterrätt.

En hemsk historia är den klassiska "ropa varg"-"lära sig en läxa"-sagan med den lite udda vridningen att huvudpersonen inte riktigt lär sig något av "läxan". Homsan blir uppskrämd och förkastar narrandet, ja, men det görs tydligt att han inte förstod att han narrades tidigare, och han ändrar aldrig åsikt om att hans fantasier är lika verkliga som verkligheten. Det här innebär att det utifrån berättelsens händelseförlopp inte riktigt skulle ske någon förändring i Homsans agerande, och på sätt och vis är det med rätta. Homsan avbildas aldrig som någon osympatisk karaktär, bara ett barn med väldigt livlig fantasi, hans bestraffning är aldrig befogad om man ser det ifrån hans förstående och att han aldrig egentligen gjorde någon illa. Berättelsens budskap om att det är fult att narras kommer ändå fram klart och tydligt för läsaren, delvis för att det är uttryckt ganska så uppenbart, men också för att karaktärerna blir utsatta för det. På så vis blir de offer för läsaren, och det är läsaren som får ta emot läxan.

I och med den här berättelsen går Tove tillbaka till att avbilda barn igen, och världen ur deras perspektiv, vilket hon inte hade gjort på ett bra tag när Det osynliga barnet skrevs. Det är lätt att se det som att Homsan har en väldigt extrem fantasi, men om man ser lite närmare på det framgår det att det till stor grad är frivillig lek och att de kusliga delarna mer kommer ur att han tänker på det läskiga och skrämmer sig själv av det. Det blir oavsett en sorts karikatyrisk överdrift av barns fantasi för att fastställa poängen, händelserna i berättelsen skulle mycket väl kunna utspela sig i verkligheten, fast kanske under lite andra former, och det är väl där en grad av igenkänningsnivån ligger.
På det här med igenkänningsnivå måste jag säga att det här med Homsans lillebror är smärtsamt slående, för alla som haft ett småsyskon som det är ett ganska påtagligt åldersgap mellan är det inte med överdrift jag säger att de är absolut hopplösa att leka med, hur pass mycket man än försöker. Som stor förstår man ju att det inte är konstigt att två barn i olika åldrar kommer ha svårt att leka på samma nivå, men när man är i den åldern framstår den yngre som hopplös och korkad, och den äldre som elak och krävande. Det här återspeglas starkt i texten, när Homsan försöker se på saker med fantasin, men hans lillebror oförstående bara anmärker på vad saker och ting egentligen är. Tove var äldst av sina två syskon, så det är inte någon överraskning att berättelsen är ur det äldsta barnets perspektiv, det är den enda utgångspunkt hon hade att utgå ifrån.

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Nästkommande berättelse handlar om en filifjonka som bor i ett stort och dystert hus vid havet och fruktar en stundande naturkatastrof. Berättelsen tar vid när hon tvättar sin matta i havet och är fullt upptagen i tankar om katastrofer, att ingenting spelar någon roll när den väl kommit. Trots att vädret är vackert kvarstår hennes tankar, hon tycker det bara är onaturligt, det är lugnet före stormen. När hon tvättat klart går hon hem igen och gör i ordning té för Gafsan som ska komma på besök. Filifjonkan är djupt missnöjd med sitt hem, som hon efter ett missförstånd trodde att hennes mormor hade bott i men sedan fått reda på att så inte var fallet, det är för stort och allvarligt, hur mycket hon än försöker göra det fint och hemtrevligt blir det bara fel och konstigt. Inte kan hon flytta heller, för hon hade redan skrivit till hela släkten om hennes flytt, och då kunde det ge fel sken av sig att flytta igen. Och samtidigt i allt detta missnöje fortsätter hon tänka på katastrofen och sina rädslor, tills plötsligt Gafsan kommer och Filifjonkan bryter sina problemfyllda tankegångar med att tala på ett ytterst ytligt och forcerat vis om vädret och allt möjligt.
Efter en stunds kallprat börjar Filifjonkan dock prata om sina katastroftankar och sina rädslor, hon vet att Gafsan inte har förståelse för det här, men det är den enda person Filifjonkan känner, så hon har inget val. Gafsan ger alldagliga svar och misstolkar Filifjonkans katastrofer som vanliga blåsväder. Det blir en spänd situation mellan de två, och Gafsan går snart hem. Lika snart som hon kommit hem ringer hon Filifjonkan och fortsätter sin artiga ton som om ingenting hänt.
Samtidigt som Filifjonkan får ångest över att det börjar bli mörkt, vilket gör hennes hem ännu mer ogästvänligt, ökar vindstyrkan utanför mer och mer. Strax blåser det upp till storm och husets skorsten rasar, vilket kastar in vindar genom spisen och yr sot och aska överallt. En efter en faller Filifjonkans ägodelar ner och går sönder mot golvet, fönstret blåser upp och krossas, telefonledningarna går av. I skräck för att huset ska falla ihop flyr Filifjonkan sitt hem och sätter sig bakom en sten på strandkanten, hon inser att stormen var läskigare inomhus, och att hon inte är lika rädd längre, hon är lugn nu när katastrofen har kommit och känner sig som en ny person. När hon tänker igenom alla skador på huset, och alla ägodelar som förstörts, och på hur allt måste byggas ihop och lagas igen, och för evigt vara sämre än hur de var innan, sätter hon sig emot och vägrar den tanken, då skulle hon bara gå tillbaka till att vara missnöjd och oroa sig för katastrofer igen.
Som en önskeuppfyllelse kommer då en tromb från havet, vilken i sin beskrivning avbildas som närmast övernaturlig, och drar med sig huset innan den tynar iväg och försvinner.
Det här gör Filifjonkan överlycklig då hon nu är av med sitt hemska tidigare hem, och kan börja om på nytt, utan att oroa sig för katastrofer.

Likt Filifjonkan i Farlig midsommar lider den här Filifjonkan av att hon beter sig som hon tror att folk vill att hon ska bete sig, men där tidigare nämnda bara bjöd in samma gäster som aldrig kom och förblev ensam och olycklig av det ligger den här filifjonkans problem i att hon bosatt sig på en plats som inte passar henne, men att hon inte kan flytta för att hon då skulle verka "hoppsig". Det är inte bara huset som beskrivs som ogästvänligt, utan även den kringliggande havsmiljön som beskrivs som mager och utan plats för trädgårdar eller lövträd. Tydligen ska huset vara uthyrt av en hemul, vilket förmodligen innebär att det är ett hemulhus. Det tycks som att de olika arterna i Mumindalen har väldigt genomgående och specifika sätt att lägga upp sina hus på, som känt påminner Mumintrollens hus om kakelugnar, och i En hemsk historia beskrivs en Mymlas hus som runt, det här innebär att de antagligen vantrivs om de behöver bo i ett annat sorts hus. Filifjonkan har inte bosatt sig i ett filifjonkhus, och det gör det svårt för henne att göra sig hemma där. Alla hennes inredningsidéer hade löst sig om hon bara bodde i ett hus som var lite mindre, lite färggladare och lite vackrare utsmyckat, på en trevligare plats, men den här flytten kan hon inte finna sig vid att göra då hon oroar sig för vad folk skulle tro och tänka av att hon flyttade bort igen så snart.
Samtidigt går Filifjonkan omkring i sina katastroftankar, det visar sig att dessa tankar främst kommer ifrån en otrygghet i sitt eget hem, i och med att hon aldrig finner ro i det eller belåtenhet över det har hon blivit paranoid, och projicerar mycket av sin rädsla för sitt hemska hus på naturkatastroferna. När den då väl kommer blir hon dock inte skrämd, istället känner hon lättnad över att hon inte behöver vänta, och när den avslutande tromben anländer blir hon till och med nöjd och säger; "O min vackra, härliga katastrof..."
Det kan då tolkas att den egentliga katastrofen är Filifjonkans hem, och att den fysiska naturkatastrofen är en befrielse från den. Det är inte förrän katastrofen förstört hennes hem som Filifjonkan blir fri från det, då har hon äntligen en ursäkt för att flytta iväg, lämna sina tidigare ägodelar och börja om på nytt. Det här förstärks rätt mycket av att tromben beskrivs som en komplett motsats från den i hennes fantasi, den är vit, oändligt hög och ljudlös, och den fyller sin enda funktion i att förstöra Filifjonkans hem, sedan försvinner den. Tromben framstår här som något övernaturligt fenomen, som om någon högre makt trädde in och ordnade Filifjonkans situation, alternativt kan man se det som att tromben är en del av Filifjonkans fantasi och se det som en bildlig representation för att hon istället för att vänta på att naturmakterna trädde in tog saker i egna händer och gjorde en frivillig flytt. Det blir någon sorts deus ex machina när tromben väl ankommer, medan det tidigare beskrevs hur det enda som egentligen hänt med huset var att skorstenen fallit ner och ömtåliga ägodelar gått sönder, blir här allting totalt förintat. Filifjonkan motsatte sig redan tanken om att återställa allt som det var vid det första steget, så den slutgiltiga tromben kan kännas en aning överflödig i det fallet. Det blir väl mest en sorts försäkring av att hon inte får något annat val, men jag gillar tanken om tromben som en metafor för att Filifjonkan istället kommer till insikt om vad hon måste göra och skapar sin lycka själv.

I den här berättelsen får vi även bevittna relationen mellan Filifjonkan och Gafsan, det är lite utav en vedertagen del av Filifjonkans karaktär att Gafsan är hennes enda vän, men det är egentligen bara här som den relationen avbildas i böckerna. Där filifjonkor är personer som beter sig som de tror att folk vill att de ska bete sig och inte som de själva vill, ÄR gafsor dessa personer filifjonkorna försöker vara. Det kan ses som ett sorts socialt tänk, Gafsan beskrivs som en "verklig dam" och då måste Filifjonkan försöka sätta sig på samma nivå för att få Gafsans respekt, men det blir direkt olustigt när då sedan skenet bedrar och  Filifjonkan pratar om sin oro och visar sitt rätta skinn under sin socialt påtvingade mask. Det är i Gafsans svar till Filifjonkan som man ser att hon inte också uppehåller ett socialt skådespel, utan är som hon framstår på utsidan. Filifjonkan öppnar upp sig om sina inre problem och jobbiga känslor, men Gafsan har ingen förståelse för det här, hon öppnar inte upp sig tillbaka, eller agerar förstående. På så vis blir Gafsan en osympatisk figur, skenet av att hon är ytlig blir bekräftat.
I slutet av berättelsen talas de två vid igen efter att katastrofen har förstört Filifjonkans hus, och deras tidigare samtal återkallas. Där Filifjonkan från början var fylld av oro inför katastrofen, var Gafsan lugn då hon inte kunde se någon kommande katastrof, nu är det istället Gafsan som är fylld av oro efter katastrofen för att Filifjonkans hus förstörts, men Filifjonkan är lugn då hon inte ser något dåligt med det.
Gafsan får i den här berättelsen ta sig ann rollen som en ytlig och falsk människa, och även om de kanske är mer mänskliga på insidan så är inte det något vi får bevittna själva. Filifjonkan representerar då jaget, som vi känner väl och förstår problemen hos, vi tar sida med henne och känner igen oss i hur hon blir bemött i Gafsans oförstånd. Jag tror det här går att applicera på alla människor, när vi känner oss oförstådda och tröstlösa är vi filifjonkor och alla utomstående som inte förstår eller tar hänsyn blir gafsor som de avbildas i den här berättelsen, rent metaforiskt.
Jag tycker annars att det ojämna samspelet mellan Filifjonkan och Gafsan är rätt underhållande i sig, både i igenkänning men också som någon sorts observationskomik i sig. Den brutala kontrasten i hur Filifjonkan går från att vara i jättedjupa oroade tankar till att abrupt prata om hur strålande och underbart allting är, eller hur de två hamnar i bråk och att Gafsan direkt när hon kommit hem ringer upp Filifjonkan och fortsätter samtalet som om ingenting hade hänt är ganska skrattframkallande i hur absurda men kanske också realistiska de situationerna är.

Historien om den sista draken i världen

Mot slutet av rötmånaden (senare halvan av Augusti) när Mumintrollet fångar små vattenkryp i en burk råkar han få med sig en liten liten drakliknande varelse. Han blir direkt förtjust i hur fin den är och vill genast behålla den, för att göra nyhetens behag trevligt börjar han planera hur man avslöjar draken som en överraskning, men får sina planer förstörda av Lilla My som ser att han gömmer något i sin glasburk.
Med det är överraskningen förstörd och Mumintrollet får förlita sig på att hans vän Snusmumriken blir en roligare mottagare för hans avslöjande, vilket stämmer helt då Snusmumriken genomgår hela processen av misstro, häpnad och beundran, nästan som ett skådespel.
Till Mumintrollets förtret finner han dock att draken är ganska ovänlig då den bränns och är väldigt ointresserad av alla andra än Snusmumriken, som draken istället tyr sig till trollbundet.
Besvikelsen av att hans drake tycker om Snusmumriken istället för honom får Mumintrollet att släppa draken fri, som snabbt beger sig tillbaka till Snusmumriken, som förstår att draken mest innebär problem.
För att lösa dilemmat ger han en förbipasserande hemul fem mörtar i utbyte mot att han tar med sig draken långt bort, när sedan Mumintrollet dyker upp senare berättar Snusmumriken att draken inte setts till och antagligen tröttnat på honom och bytt fokus. Med ens blir stämningen lättad och de kan meta tillsammans utan besvär.

Den här berättelsen tycks främst belysa besvikelser, med lite spår av avundsjuka.
Mumintrollet bygger upp sin spänning och förhoppning över draken, han vill att den ska bli tillgiven och den är så speciell att han vill göra den till ett speciellt avslöjande för de andra, men finner att båda dessa planer förstörs. Snusmumriken agerar sann vän genom att bli häpnad över draken, men blir också mot sin vilja drakens favorit, vilket uppenbarligen sårar Mumintrollet. Förgäves försöker Snusmumriken skaka av sig draken och fastställer att Mumintrollet är dess ägare efter att Lilla My bryskt konstaterat att draken tillhör Snusmumriken för att han är den enda den tycker om.
Det är dock inte till någon hjälp, och trollet släpper uppgivet draken fri för att få vara med Snusmumriken. Här avläser jag någon mer dold form av avundsjuka hos Mumintrollet mot Snusmumriken, men jag tänker att det mest är besvikelse.
Om det här skulle vara någon djupare betydelse för ett kärleksdrama låter jag vara osagt, trots att Mumintrollet och Snusmumriken har en lite för genomskinlig relation av "manligt och vänskapligt samförstånd" tycker jag att det blir lite för lösryckt att börja läsa in draken som en tredje part i det här.

På spåret med relationer läste jag däremot ut ett lite mindre utmarkerat budskap i skillnaden mellan familjer och vänner. Specifikt Mumintrollets överraskning blir förstörd av hans familj som via Lilla My lite för okänsligt rotar upp vad det rör sig om och sedan vet allt om det innan trollet själv får agera, medan Snusmumriken framför reaktionen på överraskningen som en perfekt uträknad konst, Mumintrollet beskriver honom som perfekt. Här är Snusmumriken närmast en tillflykt från familjelivet för trollet, vilket kan vara en vag pålysning av hans utveckling i Trollvinter och en föraning av den fullbordade självständigheten i kommande roman Pappan och havet.
Där familjen är personer Mumintrollet dras med av tillfällighet har han istället valt sällskapet i sina vänner, inte för att det finns något förakt mot familjen, men applicera på verkligheten och jag tror de flesta unga människor tycker familjen kan bli rätt tröttsam medan vännerna är en angelägen frisk fläkt.

Hemulen som älskade tystnad

Den här berättelsen handlar om en Hemul som vantrivs med sitt jobb på släktens nöjesfält där han klipper biljetter för inträde till åkattraktionerna, han bor i ett hus fullt av hemuler där han måste spendera nätterna med att passa barnen. I den konstanta närvaron av tjut och liv önskar Hemulen mest att han blev pensionär så han kunde få leva för sig själv i ensamhet.
När så ett långvarigt regnfall förstör hela nöjesfältet börjar släkten snart smida planer för att anlägga en skridskobana istället under vintern, och föreslår att Hemulen ska knipsa biljetter där med. Här har dock Hemulen fått nog och sätter sig emot, säger att han vill bli pensionerad och möts av förvåning från sin släkt. Eftersom han aldrig stått upp för sin vilja innan hade alla tagit för givet att Hemulen gillade sitt jobb, men nu när de visste annorlunda fick han precis som han ville och lov att bosätta sig i farmorns gamla överväxta trädgård.
Hemulen är helt lyrisk och överlycklig i sin längtade ensamhet och tystnad, men blir snabbt förtvivlad när han får nys om att traktens barn räddat så mycket av den gamla nöjesparken de kunnat för att försöka bygga upp den igen, och tror att Hemulen saknar nöjesparken eftersom han jobbade med att klippa biljetter. Efter att återuppbyggnaden av nöjesparken nekats av hemulernas planer på en skridskobana donerar alla barnen resterna av parken till Hemulen, som förtvivlat försöker ignorera detta och dra sig tillbaka i sin park, men snabbt ger vika och motvilligt börjar bygga upp nöjesparken igen i trädgården. Han får successivt mer hjälp av barnen tills allt är klart och han låter dem leka där så mycket de vill, på enda villkor att de är helt tysta. I tystnaden börjar dock Hemulen befara att barnen inte har roligt, men märker att de har kul till allra högsta grad, han avslutar med att tänka att han kan tillåta dem skratta lite grann, men inte mer.

Det här är kanske den mest mångfaceterade berättelsen i boken, med ett inte helt uppenbart huvudsakligt budskap. Det tog mig flera år att faktiskt förstå vad den riktigt handlar om. Främsta orsaken skulle jag säga är att den rör vid flera ämnen på vägen, men verkar belysa tystnaden som det huvudsakliga, vilket jag dock inte kan utläsa så mycket från på egen hand. Det blir väl mer i kontext av djupare avhandling som man kanske kan säga att tystnaden representerar Hemulens lycka på något vis som är bakvänt mot alla andra som vill föra liv kring sig.
Starkare är istället Hemulens personifiering, som är väldigt intressant just för att han lite mystiskt motsätter sig själv och förstör sin egen lycka han precis utvunnit, lägger sig under andra och prioriterar dem över sig själv. Det ligger en konflikt här, det känns som han verkligen inte vill bygga upp nöjesparken, men han gör det ändå. Kanske att han gör det för barnens skull? Av osjälviskhet blir deras lycka större än Hemulens.
I stark kontrast till Filifjonkan tidigare i boken är Hemulen inte benägen att faktiskt stå för sig själv och finna sin lycka när han väl brutit sig fri, där Filifjonkan verkligen satt punkt på att hon vägrar leva som andra vill att hon ska leva blir Hemulen istället bunden till att uppfylla andras lycka, med detta inte sagt att han inte själv mår bra av det, för det tycks som att han är nöjd i slutet av berättelsen ändå, men det blir en intressant motsats till samma form av berättelse. Att de tillhör olika arter från dalen känns här rent logiskt i den jämförelsen, det visar hur en hemul agerar väldigt annorlunda mot en filifjonka under samma förutsättningar.
Jag kunde även utläsa en liten parallell med Ti-ti-oo, som fått sitt namn, byggt sitt hem och påbörjat sitt liv på riktigt, när Hemulen för första gången träder in i sin trädgård och känner när han stänger igen sin egna dörr att han för första gången är hemma. Här finner vi dock samma kontrast i att Ti-ti-oo börjar leva ett eget självständigt liv, medan Hemulen fortsätter leva efter andras önskemål.
Det blir lite svårt att avläsa om Hemulen är avbildad i ett helt positivt ljus, trots sitt lyckliga slut, då han på många vis är en karaktär som låter sig styras av andra och leva för deras ändamål, det kan lika gärna vara en varning för läsaren om hur det kan bli om man inte står upp för sig själv.
En intressant liknelse man osökt kan hitta här är med Tove Jansson själv och hennes koppling till dagstidningsserien och kommersialiseringen av Mumindalen, där nöjesfältet representerar det påträngande livet som leds av populariteten, men att Tove istället bara vill leva ett fridfullt liv som konstnär, vilket hon sedan kan återgå till när hon avsäger sig tecknande av serien och ansvar för hantering av varumärket till släkt och vänner. Trots detta är Mumindalen oundvikligt, och plötsligt finner hon sig skrivandes på en bok igen, och en till. Blir det då ett avslöjande av hur hon något motvilligt är för evigt bunden till det här, eller vill hon belysa hur hon ändå finner något nöje med det i slutändan? Det är med det här i åtanke man då kan framställa att tystnaden blir en representation för livet utanför rampljuset, det nästan bokstavligen tysta livet utan publicitet. Berättelsen har en liten kort slutkläm där Hemulens farbror försöker titta in i trädgården och tänker att de inte har roligt för att de är helt tysta, men att han också medger att Hemulen alltid varit lite egen, varpå han tar hem ett kvarlämnat positiv för att han alltid gillat musik. Det här blir då någon som ser popularitet som åtråvärt och inte alls kan begripa varför man vill vara inkognito.

Det finns vidare punkter som vidrörs i berättelsen, när Hemulen slår ifrån sig och står upp mot sin släkt undrar de vad han vill göra istället, varpå han berättar om sin dröm att bygga ett stort dockskåp (intressant nog något som Tove och vänner faktiskt gjorde många år senare), men blir utskrattad av släkten. Här blir den drömmen förstörd för Hemulen, just för att den skrattats bort, och det beskrivs hur farligt det är att berätta om sina hemligaste drömmar för tidigt. På liknande håll blir Hemulens projekt att bygga ett bladhus i försök att glömma nöjesparken senare ett kort misslyckande innan han istället påbörjar återuppbyggnaden av nöjesparken. Hemulen har drömmar och projekt han vill ta till sig, men finner att dessa förstörs för honom så att han inte kan se dem fullbordas. Det ligger något om skapandeprocessen här, hur ens idéer ändå kan vara väldigt bräckliga i sina tidigaste skeden, eller när man inte samlat självförtroendet att stå för att man verkligen tror på dem, och att det kan visa sig att det mest omtyckta är att jobba fram någonting som andra också uppskattar. Då blir det ju passande att barnen sedan hjälper till med nöjesparken, för en kollaboration blir oftast något oförutsägbart mellanting av vad inblandade parter tänkt sig.

Så då slutligen det här med pensionen, och dess förhållande till arbetslivet. Hemulen har en extremt relaterbar roll som den missnöjda arbetaren, bara hans uppgift i sig av att klippa biljetter så folk bara kan ha kul en gång beskrivs som något som kan bli olidligt sorgset om man gör det hela livet. Alla hemuler bekräftar att han är mycket ung, men redan nu känner sig Hemulen hemskt gammal och vill gå i pension. Han vill ha sin frihet.
Då blir det extra hårt när han frigörs i nöjesfältets nedgång men föreslås av släkten att återgå till samma syssla igen, med en skridskobana istället.
Det blir någon form av ångestladdad vardagsrealism när man då ser till att Hemulen aldrig bryter sig från status quo, och tycks vara fast vid nöjesfältet resten av livet. Det ligger dock en skillnad i Hemulens position i början och slutet av berättelsen, där han först bara arbetar för nöjesparken men i slutet faktiskt äger den. Det är ju inte svart på vitt att man hamnar på chefspositioner sent i karriären, men arbetsuppgifterna tycks för de flesta bli lite mildare och bekvämare med åren.

Berättelsen om det osynliga barnet

Då har vi kommit till den namngivande berättelsen, om det osynliga barnet Ninni som en höstkväll kommer i Too-tickis sällskap till Mumindalen och bosätter sig i Muminhuset under Too-tickis vädjan att familjen ska göra Ninni synlig igen efter att en tant behandlat henne illa.
De alla är väldigt förbryllade av det osynliga barnet, och lite handfallna i hur man ska ta sig till väga för att göra det osynligt igen, speciellt med Lilla My i huset som med sin hårda personlighet skrämmer upp Ninni ännu mer. Muminmamman letar upp en av sin mormors gamla huskurer som hon ger till barnet med långsam effekt då Ninni med tiden blir mer och mer synlig, utom ansiktet, som aldrig tycks bli synligt hur lång tiden än går.
Inte förrän en dag då de tar sig till havet som är så ofantligt att Ninni blir väldigt ängslig, Muminmamman sätter sig på bryggan och kommenterar att det var länge sedan det hände något spännande, varpå pappan tar det gyllene tillfället i akt att skoja för barnen att han är påväg att putta i mamman. Ninni som mest tytt sig till mamman blir ursinnig och biter pappan i svansen, plötsligt har hon ett ansikte och ger pappan en utskällning och börjar sedan skratta sig fördärvad när han sedan råkar falla ner i vattnet själv.

Det här är den där beryktade Muminberättelsen, den som barnpsykologer sägs bruka (har ingen faktisk bekräftelse på det här). Helt klart den mest kända ur novellsamlingen, adapterad flera gånger till den grad att Ninni är en ganska ikonisk figur ur Mumindalen, trots att hon har så liten medverkan. Det går att spekulera varför Tove döpte samlingen efter just den här berättelsen, om det var för att hon kände att det var den bästa, eller att titeln bara var mest intressant. Egentligen tycker jag att den engelska översättningens titel Tales from Moomin Valley är ett mycket mer beskrivande namn om bokens innehåll, men jag ser nog trots det den svenska titeln som mer iögonfallande och bättre just för att det lockar till läsande mer.
Budskapet känns ganska rakt fram, med "osynlig" redan som ett alldagligt uttryck för de som, ja, inte syns. Här blir det istället bokstavligt, så den jättenära kopplingen blir väldigt tydlig.
Ninni är blyg och liten och rädd, hon är artig och duktig och gör precis som hon ska, hon gör sig inte uppmärksammad, hon pratar knappt, hon är i allra högsta grad omärkbar.
Något man brukar kalla väluppfostrad, men det är uppenbarligen ingenting Tove Jansson håller med om. Det beskrivs att Ninni blev som hon blev för att tanten hon bodde med tidigare alltid var ironisk, av typen känslokall och nedlåtande. Egentligen tycker jag just användandet av ironisk är lite konstig i det här sammanhanget, det är ett ganska brett uttryck, så jag ser inte riktigt varför det förkastas så specifikt, men det kanske hade en annan folklig betydelse på tiden och platsen.
Den här typen av uppfostran är vad som får tydlig kritik här, att inte vara stöttande och varm mot barn, att forcera in dem i att uppföra sig av bara rädsla. Kan ju se bra ut på ytan, men det ger upphov för allehanda besvär i framtiden. Tove vill att barn ska få vara barn, Ninnis förvandling i slutet är att hon är vild och högljudd och står upp för de hon tycker om. Lilla My hotar tidigare om att Ninni inte kommer få ett ansikte förrän hon kan slåss, kanske lite barskt uttryckt, men det är mer eller mindre vad Ninni sedan gör när hon blir fullt synlig igen, och det kommenteras att hon blivit värre än Lilla My.
Pappan kommenterar surt att Ninni är det mest felaktigt uppfostrade barn han någonsin har sett, vilket blir en sorts cementering om att det nästan är poängen med barnuppfostran. Som sagt, låt barn vara barn.

Berättelsen innehåller en lite mer nyanserad och intressant skildring av mamman än vad vi får se annars, som familjens kärna och konstant romantiserad som perfekt, älskande och ständigt accepterande är det ändå ganska intressant att se hur hon ryter ifrån mot både Mumintrollet och Lilla My när de beter sig elakt eller tanklöst för Ninni. Helt av anledning att Ninni är så bräcklig till en början att det är kritiskt att hon försvaras för att inte försvinna helt, och det visar att mamman kan gå emot sin vanliga bekanta personlighet för att utgöra det här skyddet.
För den delen gillar jag den lilla referensen till Sniffs katt från Kometen kommer som Muminmamman minns när hon hör Ninnis bjällra pingla efter henne.
Så en sista liten fundering om Too-ticki, som här gör sitt andra och sista framträdande i textböckerna, hon syns till igen i kommande bilderböcker, men är helt frånvarande annars. Eftersom Too-ticki är baserad på Toves livskamrat är det ändå rätt mystiskt för min del, för det känns som att hon nästan automatiskt borde ha fått en genomgående roll i böckerna per automatik. Även utan verklighetsanknytningen i åtanke finns det kommande scenarion speciellt i Sent i November där jag känner att Too-tickis inkluderande hade varit både intressant och antagligen förstärkt berättelsen, men mer om det då.

Hattifnattarnas hemlighet

En dag beger sig Mumintrollets pappa iväg från dalen på ett eget ärende, länge har han undrat över vad som väntar bakom en klippa vid havet han sett under tidigare utfärder, men aldrig fått se vidare efter den för att familjen velat annat. Eftersom alla i dalen lovat att inte vara oroliga för sig, har de inget dåligt samvete av att försvinna bort ett tag.
Bortom klippan möter pappan Hattifnattarna, som seglar på havet i sin båt ständigt sökandes efter horisonten. Pappan har haft en lång längtan efter hattifnattarna, och att få leva som dem, och nu tar han tillfället i akt.
Väldigt strax finner han dock att hattifnattar inte går att kommunicera med, utan uppträder helt i sina egna obegripliga seder och beteenden. I den ständiga resan mot horisonten lägger hattifnattarna till vid klippor och lämnar eller hämtar rullar av bark, och ju längre tiden går desto mer avskalat blir pappans sinneslag, desto mer börjar han tänka om en hattifnatt.
Småningom anländer de till en ö med hundratals andra hattifnattar, som samlats under ett åskväder för att alstra elektricitet och äntligen få ett kort rus av att känna känslor. Här har dock pappan fått nog och beger sig raka vägen hem igen, för att återvända till att vara en vanlig pappa.

Som sig bör med en hemlighet är den här berättelsen full av mystik som gör att det, trots klargörandet i slutet, finns frågor som aldrig får något riktigt svar. Det här med barkbitarna och vad hattifnattarnas gester verkligen betyder, men speciellt ön med de myllrande röda spindlarna överallt. Här har vi onekligen den mest enigmatiska scenen i någon av böckerna, spindlarna fyller funktion i narrativet genom att visa att de är rädda för hattifnattar, och rent betydelsemässigt kan vi koppla det till starkt obehag med pappans liknelser till mardrömmar, men inom berättelsens bokstavliga ramar? Det är härligt obegripligt varför det bara råkar finnas otaliga små röda spindlar där.
Tillsammans med Filifjonkan som trodde på katastrofer är det här helt klart min favoritberättelse i boken, det är inte bara att mystiken får hjärnan att fastna och undra långt efteråt, utan också det väldigt påtagliga obehaget, närmast ångestladdad. Tove skapar en dyster mental bild, som i pappans huvud blir mer och mer avskalad, det är rädslan för minimalismen, att tappa för mycket av sin mänsklighet.
Pappan försöker rengöra sitt huvud och tappar med tiden sina vanliga världsliga tankar, jag kan tyda någon form av kritik mot meditation och extrema religiösa tankeövningar, men det blir inte mer än en fruktlös liknelse.

Något väldigt intressant med den här berättelsen är att den lite vagt lutar sig mot att läsaren är bekant med seriens tidigare böcker Muminpappans memoarer såväl som Småtrollen och den stora översvämningen, även om man nog kan förstå innebörden av berättelsen genom att läsa den självständigt. I nämnda böcker talas det om pappans återkommande lust att resa med hattifnattarna och leva "dålighetsliv", där Memoarerna avbildar pappans sorg över att hans äventyr är slut, men också Småtrollen berättar om när pappan en gång tidigare har försvunnit iväg just i sällskap med hattifnattarna.
Det här är något som byggts upp med pappans karaktär från allra första början, så att vi äntligen får en redogörning av det är tillfredsställande. Den utförligare genomgången av pappans personlighet, tillsammans med de gråa och dystra avbildningarna, gör att berättelsen känns som en logisk föregångare till nästkommande bok Pappan och havet, som då blir en djupdykning.
För köttet i Hattifnattarnas hemlighet ligger just i pappans avbildning, det grundar sig i konflikten mellan längtan efter det liv han vill leva och det liv han lever. Han lever för resorna och äventyret, men har slagit rot i hemmet. Pappan är missnöjd med sitt alldagliga tråkiga liv och söker sig mot sina gamla drömmar och dolda behov. Likna det vid en ålderskris om du vill.
I sin resa med hattifnattarna förstår han dock att det inte var lika spännande som han tänkt sig, att det beryktade dålighetslivet inte levde upp till förväntningarna.
Hattifnattarna är pappans längtan förkroppsligad, de är så enkla och okomplicerade, de strävar bara efter horisonten, ständigt på fot. Det är pappans romantiserade bild av friheten, men han finner att med detta eviga sökande kommer mållösheten, det blir bara en evig längtan mot något bättre. Hattifnattarna säger inget, de tycks vara helt okontaktbara, de sover inte, äter inte, de har inga känslor alls, utom möjligtvis det där ändlösa strävandet. De är apati, handfallenhet, maniskt besatta av sin enda uppgift.
Alla är rädda för hattifnattarna, som det beskrivs om spindlarna och de väldiga sjöormarna.

Minst sagt, hattifnattar är inget verkligt sällskap, de är bara tomma skal. I resan börjar pappan bli mer och mer som en hattifnatt, och det är ingenting positivt med det här i åtanke. Pappan har misstolkat alltihop, men blir fast vid att följa med ändå. Till en början tror han att resan är vad han vill göra, och försöker förgäves att utvinna någon sorts respekt eller kamratlighet hos hattifnattarna, men det är omöjligt. Mot slutet blir det ohållbart och pappan får insikt i att han inte hör hemma i detta sammanhang. I en väldigt kraftfull scen när pappan är helt omringad av hattifnattar drar han ner sin hatt till ögonen för att den känns som det enda riktiga, den som är signerad av mamman för att vara unik till pappan, som inte längre kan lite på sig själv ens. I havet av tankelösa hattifnattar blir hatten förankringen i hans identitet, och vad som får honom att återfå sitt gamla jag. Han blir redo att slåss, han begrundar strandväxter i kontrast med himmelen, han förstår att han är Muminpappan och ingen hattifnatt.
I åskvädret får hattifnattarna liv av blixtarnas elektricitet, de får känna någonting alls, det här är det enda de vill ha. Samtidigt är det något pappan haft hela tiden, trots sina försök att skala ner sitt tänkande. Pappans längtan efter hattifnattarnas liv kulminerar i avslöjandet att hattifnattarnas längtan är pappans liv.
Kontrasten av att ha levt så farligt enkelt gör att känslorna, livslusten och det alldagliga livet blir så mycket mer färgstarka.
En rullande sten samlar aldrig mossa är ett ordspråk som passande nog misstolkats till en glorifiering av att ständigt vara på språng och aldrig sätta sig ner, likt pappans bild av hattifnattarna, men i verklighet är det här uttrycket menat att betyda att du inte kan slå rot och gro om du aldrig finner ro och lugn med din plats i livet. Mumintrollets pappa är den enda som funnit något åtråvärt hos hattifnattarna, för att han misstolkade den här livsläran. Alla andra är rädda, med rätta.

Cedric

Här berättas om Sniffs käraste ägodel plyschunden Ceddric, med topasögon och en månsten i halsbandet. Efter att ha hört Mumintrollets ord om att ge och få tillbaka ger Sniff dumdristigt bort Cedric till Gafsans dotter och ångrar sig genast.
För att fly tankarna tar Sniff tillflykt till Snusmumriken under natten som berättar om hans mammas faster, som hade varit en rik tant med många ägodelar, men inga vänner eller sysslor för sig, så hon hade mest tråkigt. Det enda som höll henne på köl var alla dessa ägodelar hon älskade, men de visar sig helt tappa sitt syfte när hon en natt sätter i sig ett helt kotlettben och befaras bara ha några veckor kvar att leva enligt doktorn. Tanten inser att hon inte kommer hinna fullborda de drömmar och planer hon haft under livet.
Med ens blir ägodelarna en börda och väger på henne tills hon inte står ut längre, men får snabbt en rolig idé om att ge bort alla ägodelarna eftertänksamt till de som har mest nytta av dem. I det här får hon plötsligt vänner och starkare bekantskaper som tanten har så roligt med att hon hostar ut benet som tidigare hade fastnat, med ens är hon frisk och nu fri från ägodelarnas börda till att fullborda sina drömmar.
Sniff är dock en otålig och oförstående lyssnare och tar inte åt sig berättelsen särskilt väl, ändock slutar berättelsen med att han hittar Cedric igen, kvarglömd och med topasarna utbytta mot knappar, med månstenen försvunnen, men det gör inget för Sniff som älskar Cedric ändå.

Jag tycker Cedric är en väldigt finurlig berättelse då den bakar ihop två i en, och på bara tio sidor får fram två olika syner på det här med ägandet. Som vi sett i tidigare böcker är Sniff väldigt bunden till materiella ting, speciellt de med monetärt värde, det nämns i början att Sniff kanske bara gillar Cedric för ädelstenarna, vilket passar figurens mönster. Mumintrollet säger till Sniff att om man ger tillbaka något man tycker mycket om får man tillbaka det tiofalt och känner sig underbar, Snusmumriken berättar om sin mammas faster som fann att de kära ägodelarna tappade sin mening och blev betyngande när hon fick perspektiv på vad som är viktigt att lägga sin tid och uppmärksamhet på i livet. Men Sniff kan inte ta åt sig det här, Snusmumriken säger att han är för liten för att förstå berättelsen. För Sniff är ägandet viktigast, och då uppfattas det bara som en konsekvent sorg att bli av med dem.
Det ytliga materiella framstår som simpelt barnsligt tänk, likt hur Homsan inte tar full lärdom om narrandet tar inte Sniff heller full lärdom om ägandet, men de kommer ändå ut på andra sidan som bättre individer. Berättelsen slutar med att Sniff finner Cedric igen, utan de där åtråvärda ädelstenarna som gjort honom speciell, men i saknaden hade de detaljerna blivit oviktiga. Det beskrivs hur Cedric har ett oefterhärmligt uttryck som är utmärkande just för honom, jag läser in att det är just egenheten som gör att Sniff faktiskt älskar Cedric. Det blir en symbolisering för hur Sniff inte längre ser helt på det ytliga, utan mest bryr sig om att fokusera på det som gör något oersättligt.
Vi går tillbaka till Muminpappans memoarer, där Sniffs pappa Rådd-djuret också beskrivs älska alla hans ägodelar, men i kontrast ser Rådd-djuret värdet i knappar och bråte som egentligen inte har något handelsvärde alls. Den här formen av uppskattande framstår som lättare att leva med då det sällan för med sig problem, det är bara en ovillkorlig lycka i att förstå hur bra allting är som det är.
I slutet av Muminpappans memoarer återförenas Sniff med sina föräldrar, som han tidigare förlorat, och försvinner sedan från böckerna fram tills nu i Cedric då han dyker upp igen för sista gången i textböckerna. Det känns som Tove ville ge ett ordentligt avslut till Sniff genom att visa genom Cedric att han ändå fann sig på rätt spår mot att inte behöva rikedomar genom att bli lite mer som förebilden i hans föräldrar.

Trots att tantens berättelse tar upp mest plats i novellen ser jag den ändå mer som ett komplement för att kontextualisera Sniffs omedvetna våndor i ägandet istället för det huvudsakliga budskapet, just för att det inramas. Berättelsen om hur ägandet blir en börda, tillsammans med det där om att ge bort det man älskar och få tillbaka det i mångfald, speglar Sniffs utveckling i slutet. Ädelstenarna i Cedric representerar ägandet, och även utan dem kan Sniff fortfarande älska som förr, kanske tillochmed mer. På så sätt fick han även tillbaka det han gett i en starkare form, men det förstår inte Sniff.
Att det är Snusmumriken som berättar om hur hans mammas faster gjorde sig av med det materiella blir passande då det ligger enligt hans karaktär, och kanske med en lite predikande underton, i enlighet med att Snusmumriken tidigare i boken framställts som en konflikterad individ. Det känns som att han vill understryka att Sniff inte behöver Cedric alls, vilket blir ett väldigt svartvitt tänk, och lite olustigt då han själv närmast hycklande lägger till att han fick sin munharmonika av tanten, som är av guld och jakaranda.
Sagan om tanten är mer direkt på budskapet om att ge bort något och få tillbaka det i mångfald, just för att hon byter ägodelarna mot vänner och möjlighet att leva sina drömmar. Tryggheten i att bara äga är inte i närheten av lika uppfyllande som nöjet i att ge, det senare visas istället ge viktigare och större saker. Vänner och upplevelser, minnen att äga istället, likt Snusmumrikens syn på granatklyftan i Kometen kommer.
Ägandet är ett återkommande tema i Mumindalen, då främst med Sniff, men syns ändå till här och var i hur Hemulen i Trollkarlens hatt våndas över att det är roligare att vara en samlare än en ägare, eller Filifjonkan i den här boken som finner befrielse i hur hennes hus och alla hennes ägodelar förs bort av stormen. Även där med något litet betryggande hon kan hålla kvar i, Filifjonkans trasiga nerfläckade porslinskatt är lika mycket hennes Cedric med knappar istället för topaser.
Det märks att det här är något Tove brottats med över åren, redan innan livet ändrades med publicitet och inkomster. Sniff levde alltid kvar i dagstidningsserien i större form just för att det fanns en enkel komik i hans strävan efter pengar. Det märks tydligt i hennes sparsmakade levnadssätt att rikedom inte var något hon eftersträvade särskilt mycket, så länge hon kunde få skapa utan besvär var det tillräckligt, för det mesta brukar Mumintrollen visas som rädda för pengar, vilket nog representerar det här. Det blir ett litet avvägande i alla olika berättelser och vinklar, ska man äga eller inte? Hur mycket? Ska man inte äga alls, eller får man äga litet? Helst inte för mycket, gissar jag.

Granen

Så avslutas boken med Granen, som handlar om just sammanställningen av en julgran, och julen i sig. Under vintern blir Muminfamiljen väckta av en hemul som deklarerar att julen är påväg, eftersom trollen aldrig varit vakna under december har de ingen aning om vad julen är, och uppfattar via hemulens stressade beteende att det rör sig om något farligt.
Ingen i dalen verkar ha tid alls att förklara noggrannare för familjen vad det rör sig om, så de går kvar i tron att det rör sig om något farligt, och snappar då upp spår från folk de möter om vad de måste fixa. Först granen, men sedan även pynt, mat, ljus och presenter. När så familjen gjort ett udda försök till en julscen möts de av knytt som tycker granen är hemskt fin och ser på den med stor åtrå och längtan, familjen beslutar då att ge bort granen till knytten för att sedan gömma sig för katastrofen som aldrig kommer, så de tröttnar och går tillbaka i ide igen.

Det blir en ganska skön avslutning på boken, som efter tidigare svåra berättelser nu slappnar av och har roligt istället. Det är just det utomstående perspektivet på julen i sig som skapar oundviklig komik, just för att julen i sig utvecklats till något väldigt bisarrt över århundradena. Vi tar ju för givet att man hugger ner ett träd i skogen för att hänga bråte i den och packar in gåvor i papper som strax efteråt rivs bort. Det är när man stannar och tänker efter som man inser hur konstigt det hela egentligen är.
I komiken växer dock det verkliga budskapet med julen fram, just att familjen snappar upp de komponenter som dalens invånare tycker är viktigast får det firande de sammanställer att ändå likna en jul med dess viktigaste grundstenar. Det enda som saknas blir då någon som är instämd i traditionen och redo att fira julen, vilket familjen inte är, men i deras gest mot knytten att ge bort sin gran utövar trollen idén om att ge av sig själv till andra. Tack vare knytten blir det ett julfirande av granen, med mening utöver att arrangera något för att man måste. Det speglar verkligheten där det också kan bli betyngande att känna tvång för att följa de strikta traditionerna.

Utöver det här med givandet är berättelsen inte fylld med mer innebörd än att ge en komisk reflektion av vårt julfirande, jag tror inte det är för inte att den här berättelsen är den sista i boken, då den agerar ett lättsamt avslut som mest vill vara rolig. På sista sidan kommenterar Mumintrollets mamma att "jag orkar inte fundera mera över vad allt det här kan betyda", det blir tröttsamt i längden att försöka skapa eller hitta en djupare mening med allt, och även om vi helt klart kan se en poäng här, känns det huvudsakliga syftet som andrum.

***

Efter tidigare böcker blir Det osynliga barnet, med sitt format av korta noveller med egna självständiga tankar och funderingar väldigt överväldigande. Tidigare böcker har haft betydelse i subtext samtidigt som det berättar en bildlig handling man kan ta till sig på ett enklare plan, men här krävs det nästan att man brukar symboltänkandet för att få ut någon poäng alls av vissa berättelser.
Skiftet som hände i Trollvinter gör sig tydligt här, de mest roliga lekfulla berättelserna finns, de märks av här och var, men de är bundna av ett större allvar nu. Vi kan inte längre bara antyda att en filifjonka eller hemul är olycklig för något ytligt i ett kort skede, nu går vi in helt i deras huvuden om varför hela deras liv är fel och vad det krävs av en mentalt att ta sig därifrån. Det känns märkbart särskiljt från Trollvinter och mil ifrån Farlig midsommar.
Det är inte längre samma Mumindal, och den kommer aldrig riktigt hitta tillbaka till det där enkla lyckliga livet, böckerna skulle aldrig helt tappa fästet vid det något lekfulla och positiva, för det är just en sådan person Tove oundvikligen var, men det är inte för inte som den första av de tre avslutande textböckerna känns som att man gått hemifrån och aldrig hittar tillbaka igen.
Det sorgesamma minnet av hur det var förr gör sig mest påmind här i den drastiskt förändrade tonen där det görs en aning om att någonting saknas, men kommer i efterföljande böcker bli alltmer påtaglig.

Vi får ta del av en stor samling tankeväckande och mångsidiga teman den här gången, det är kontraster i sorg och lycka, vi får se identiteter skapas, ändras och förloras, barnens syn på världen uppmärksammas, skaparprocessen ses på tillsammans med påföljderna av den popularitet den kan ge, traditionerna och släktbanden, längtan och krossade drömmar, besvikelser, att slå emot mot hela världen och bryta sig fri från den, skuggan av skaparens liv märks av igen och igen i de olika livsödena.
Det är nog inte ens helt medvetet, det känns bara tydligt att Tove kunde skriva allra mest tänkvärt om det hon själv visste, oavsett om hon satte en bit av sig själv i ung som gammal, rik som fattig, kvinna som man, inflytelserik som obetydlig, pappa som mamma, homsa som hattifnatt, mumintroll som hemul.
Mångfalden i karaktärsutbudet blir progressivt, men främst ger det med sig det livsviktiga budskapet att alla dessa tankar och idéer är något som kan eller kommer att påverka en, oavsett vem du är.
Att alla någon gång kan vara pappan som längtar efter äventyret, filifjonkan som väntar sig sjuk i oro på katastrofer, Mumintrollet som får sin fina överraskning förstörd eller bara en liten homsa som har för livlig fantasi. Det är "identitet", den finns här överallt, allas. Hur vi alla under huden ändå är väldigt lika.
Och även om man inte helt har förmåga att ta sig varje novell till hjärtat, garanterar jag ändå att det för alla finns åtminstone en berättelse här som man kan identifiera sig extra mycket med.

För mig har det alltid varit Filifjonkan.

Adlibris
Bokus