lördag 9 november 2013

Muminmarathon - Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My



 Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My (1952)


"Men stormen vid en ensam strand, slår vågorna högt upp på land.
Och kvällen kom och ugglan skrek, och Mumintrollets nos vart blek."

Det kan argumenteras att Hur gick det sen?, tillsammans med de andra bilderböckerna, egentligen inte räknas till Muminböckerna, iallafall huvudböckerna. Och det är ju sant att de i sin natur helt logiskt inte ens är i närheten av lika texttunga som romanerna, och således inte heller har lika djupgående teman och budskap, men jag tycker ändå att de räknas i allra högsta grad, då de inte bara innehåller Mumindalens välkända karaktärer, utan även gör väldigt mycket för att förstärka framför allt bilden av dalen med de många vackra illustrationerna. Bilderböckerna må vara simplistiska och väldigt oberoende av de tjockare böckerna, men de passar ändå in i bokseriens kontinuitet. Lite innehållsmässigt, men främst konstnärligt. De utgör logiska fyllningar för luckorna mellan de större huvudsakliga böckerna när man ser på det hela i kronologisk ordning som jag gör just nu.

Hur gick det sen? handlar om Mumintrollet som är på väg hem från butiken med en kanna mjölk, på vägen möter han Mymlan (även kallad Mymlans dotter) som tappat bort sin lillasyster Lilla My. Tillsammans går de iväg och letar efter My, och vägen hem.
Direkt utmärkande och förmodligen mest känt med den här boken är att alla sidor har utskurna hål i dem, där man kan se en liten glimt av nästa sida. I de flesta fall passar även den lilla biten som syns i hålet ihop med resten av bilden på sidan, så det är alltid en konsekvent bild man presenteras av, samtidigt som man kan se och gissa över nästa sidas innehåll.
Det här är en så simpel men fullständigt briljant idé när det kommer till att utforma barnböcker. Det kan vara svårt att se saker ur barns perspektiv som stor, men jag minns väl hur fantastiskt intressant, kul och spännande den här boken var som liten. För att förstärka min poäng bad jag min mamma rota upp min syrras gamla exemplar av den här boken på vinden. Rygglös och uppriven.


Som Alexis sa när hon såg min nyinköpta utgåva;
 "Jag har aldrig någonsin sett en hel sådan här bok."

Även utmärkande för den här boken är hur all text är handskriven, med olika stilar för att visa vem som pratar eller för att markera namn och förstärka vissa ord. Det här gör att texten blir både mer levande och roligare att följa om man är liten och försöker lära sig läsa, något som helt saknades i senare bilderböcker, där Vem ska trösta Knyttet? var handskriven i samma stil raka vägen igenom och de andra hade maskinskriven text. Dock är texten oftast skriven med Toves väldigt snirkliga skrivstil, vilket jag fortfarande nu tycker kan vara lite svårtydlig ibland, för ett barn måste det vara ännu svårare, vilket jag tycker skadar boken lite. Det ser personligt ut, men jag tror man ska vara mer enkel och tydlig när man skriver för små barn.
Iallafall, texten igenom hela boken är skriven på rim, med en twist som utmärker sig redan på första uppslaget;
"Och vinden suckade och ven,
i skogens alla mörka trän."
Det här rimmar bara om du pratar finlandssvenska eller typ stark stockholmska. Kan hända att Tove gjorde det här medvetet för att ge boken en lite mer finsk karaktär, men jag tror nog att hon bara skrev så som lät naturligt för henne själv. Konsekvensen är iallafall att boken får ett finskt drag, vilket är lite intressant då det här förmodligen är första gången Mumin förknippades med finlandssvenska, flera år innan Lasse Pöystis rollsättning populariserade kopplingen och fyrtio år innan lokaliseringen av den tecknade TV-serien på 90-talet högg det i sten.
Varje sida avslutas med textraden "vad tror du att det hände sen?", någonting som såklart har en direkt anknytning till faktumet att man alltid får se en liten bit av nästkommande sida, men om tänker lite på det så blir det faktiskt en ganska matnyttig textrad. Boken presenterar dig med ett scenario, och berättar om det, och du vet att det kommer en fortsättning, men den tar avslut precis innan nästa sida för att låta läsaren själv få tänka och reflektera lite över hur det går. Nu har jag ju läst och bläddrat igenom den här boken så otaligt många gånger att jag kan den i huvudet utantill, men om man läser den för första gången blir det här nog om en ganska lärorik tankeövning. Och det finns ju ingenting som säger att man inte kan applicera det på vilken bok som helst.
Genom att låta läsaren få tänka själv gör Tove boken direkt till en mer aktiv än passiv upplevelse, vilket kanske fler böcker borde göra, även om man kanske inte bryr sig om att tänka själv och bara vänder blad direkt.

Innehållsmässigt finns det inget egentligt djup i den här boken, man måste nog gräva djupt för att kunna hitta några dolda meningar, vi får ingen riktig djupdykning i figurernas personligheter, och sagan har inte ens någon moral eller liknande i slutet. Det är en i allra högsta grad väldigt lekfull bok, som avslutas med ett fyndigt rim där Muminmamman bestämt säger att de ska sluta dricka mjölk och bara dricka saft. Huvudattraktionen här är hålen och de väldigt färgstarka, något psykedeliska bilderna.
För att tala om bilderna, det är nog ingen hemlighet att Tove Jansson influerat min stil väldigt mycket, speciellt mina digitala bildalster är starkt inspirerade av stilen i den här boken och Vem ska trösta Knyttet? Allting är utformat i väldigt grovhuggna enkla former, och färgschemat är väldigt sparsamt, när jag räknar får jag det bara till tio färgnyanser i hela boken, exklusive vitt och svart. Trots de här begränsningarna lyckas Tove felfritt få fram väldigt klara, vackra, men också ibland rätt kalla och skrämmande bilder.
Det är en intressant företeelse att Tove Janssons bilderböcker om Mumindalen, som är inriktade för de allra minsta, också är de som målar upp den som mest skrämmande, fientlig och ogästvänlig. Karaktärerna i de här böckerna är bokstavligen utsatta eller livrädda nästan hela tiden, och det är inte förrän i slutet som de finner någon ro och säkerhet. Det här är i stark kontrast med textböckerna, som är baserade väldigt mycket på det vänliga och fridfulla liv som infinner sig i dalen, som inte tycks kunna rubbas av några katastrofer eller farligheter alls.
Det går nog bara att spekulera i varför Tove valde att utforma de mer barninriktade böckerna på det här viset. Uppenbarligen hatade hon inte barn, men jag kan nog se en poäng med att göra någonting som inte är helt snällt och sockersött. Det hjälper nog till väldigt mycket med att skapa en kontrast mellan andra barnböcker, och iallafall jag tyckte den lite mer skrämmande Mumindalen var rätt fascinerande när jag var liten.
Tillsammans med den mer hotfulla Mumindalen, framträder här också för första gången den väldigt nordiska Mumindalen. Den djupa skogen i bokens inledning, de runda lena klipporna vid havet, med det vilda havet med stora vågor vid den tomma kusten, kantat med den varma och soliga Mumindalen i bokens avslutning, alla miljöer bokens illustrationer avbildar känns alla väldigt nordiska, både i sitt avbildade innehåll, men också hur innehållet avbildas. Allting är väldigt simpelt och sparsmakat, precis som den nordiska naturen, och det här ger även de väldigt neutrala miljöerna ett karaktäristiskt nordiskt sken.

Intressant med Hur gick det sen? är att den redan direkt efter Muminpappans memoarer förstärker mymlornas viktiga roll i Muminböckerna. Mymlan är lika mycket huvudrollsinnehavare som Mumintrollet, och listas till och med före honom i bokens titel, samtidigt som Lilla My redan här får en väldigt framträdande roll, till skillnad från hennes lilla biroll i tidigare bok. Här är hon fortfarande associerad med den grekiska bokstaven μ, men avbildas som mycket större än i förra boken där hon var mikroskopisk. Hon påminner redan här väldigt mycket om den mer väldefinierade figur hon skulle få i Trollvinter.

"Muminhistoriskt" är den här boken kanske mest intressant för att den introducerar en samling nya figurer till dalen. Vi har Gafsan som metar vid havet, men mest intressant är kanske det första framträdandet av en filifjonka, som efter det här skulle få en väldigt betydelsefull och framträdande roll i resten av böckerna. En gafsa nämndes redan i Trollkarlens hatt, och i inledningen av Muminpappans memoarer nämner han både filifjonkor och gafsor, men det här blev deras första framträdande i bild.
Gafsan ser här ut som hon alltid gjort, men Filifjonkan, däremot, ser väldigt annorlunda ut i den här tolkningen, där hon påminner mer om någon sorts lejon än sitt senare filifjonkiga yttre. Dock utgör hon kanske den lustigaste och mest påhittiga delen av boken, där hon blir skrämd och springer igenom bokens sida så det blir ett hål, och tappar klänningen på kuppen. På samma sida dyker det även upp en liten ruta där läsaren själv får rita en bild av Filifjonkan när hon lugnat ner sig, ännu ett inslag som främjar aktivt läsande över passivt läsande.
Utöver de här två karaktärerna har vi även tre framträdanden av kusin Sofus, som skulle få en stor roll som Mumintrollets ständiga följeslagare i dagstidningsserierna om Mumintrollen som Tove Jansson började teckna två år efter Hur gick det sen?
Det här inslaget fick mig först att tänka att den här boken egentligen är mer närbesläktad med serierna än böckerna, och när man jämför det så känns bilden av Mumindalen här mer närbesläktad med serietolkningen. Serierna är väldigt präglade av det lite mer mörka och nordiska bildspråket, de är lite mer kaotiska, psykedeliska och odefinierade i den form att lite vad som helst kan inträffa, något som jag tycker passar in mycket bättre på den här boken än de andra böckernas lite varmare och mjukare illustrationer.
Jag var med andra ord bombsäker först att Tove gjorde den här boken i anknytning till seriernas popularitet, det kändes väldigt självklart när man såg det på det sättet, vilket bara gjorde mig förvirrad när jag upptäckte att den här boken är två år äldre än serietolkningen. Det är sant att Tove ritade en väldigt kort Muminserie några år innan det här, men den har ett bildspråk som mycket mer påminner om det tidiga böckerna, och känns således inte närbesläktad Hur gick det sen? alls.
Det enda egentliga svaret på det här mysteriet är väl helt enkelt att Tove illustrerade på olika sätt beroende på om hon berättade något med text eller bild, fast det lättaste svaret är nog att hon helt enkelt bara baserade Muminserierna bildspråk väldigt mycket på den här boken.

För att avrunda är Hur gick det sen? en väldigt rolig och finurlig bilderbok för barn, men kanske inte lika givande för äldre läsare. Det finns inga livslektioner eller dubbla betydelser här, däremot tycker jag att den visar upp Tove Janssons bilduttryck och visuella stil på ett väldigt fint sätt. För mig ligger det största värdet i den här boken i att betrakta alla vackra och uttrycksfulla bilder. Det blir lite som en lätt konstsamling. Den lite mörkare auran, tillsammans med de lite vilda motiven och starka enkla färgerna, och det väldigt formlösa och oförutsägbara narrativet gör att jag klassar boken som väldigt "psykedelisk", mest så av alla Muminböcker, med lite konkurrens bildmässigt av Vem ska trösta Knyttet?

Rekommenderas främst till små barn, eller om du, som jag, älskar Toves bilder, annars är den nog inte så märkvärdig.

Adlibris
Bokus

3 kommentarer:

  1. Bilderna i denhär boken ÄR jättefina. Kommer ihåg att man var lite rädd för miljöerna när man var liten, för allt var så stort och tomt och kallt och plötsligt kommer det värsta mega-hemulen och dammsuger upp folk. Men det spelar ingen roll, för man ville läsa den igen och igen ändå. Lite som en otäck Don Bluth-film.

    SvaraRadera
  2. Fillifjonkan! Jag har läst nu, det tog faktist kortare tid än att leta upp den på vinden och sen ta 20 foton på den.

    SvaraRadera
  3. Sommaren 1953 fick jag Tove Janssons bok "Hur gick det sen?"

    SvaraRadera